Huvudlärare på kursen var Pelle Berglund, som har gjort ett och annat i filmbranschen om man säger så - eller vad sägs om det här CV:et? Det blev fem dagar med föreläsningar hela dagarna, egna övningar och filmvisning om kvällarna. Lägg till det paus för mat och fika fem gånger om dagen (väldigt god mat dessutom) och vi hade minst sagt fullt upp. Alla långpromenader och pysslande med nya boken som jag hade tänkt hinna med ... hanns inte med.
Direkt efter en sån här intensiv upplevelse är det lätt hänt att allt blandar sig till en oformlig röra i skallen och det är svårt att säga vad man egentligen lärde sig. Därför ska jag försöka spalta upp några punkter som jag vet att jag lärde mig och kommer att ha nytta av i mitt skrivande - och sen hoppas att det finns ännu mer att hämta i min hjärnas gömmor.
Substantiv och verb. Av alla ordklasser är substantiv och verb de enda som går riktigt bra att gestalta på film. Saker och handlingar är alltså det filmberättaren har fullständig kontroll över. Adjektiv däremot skapar publiken själv, vare sig man vill eller inte. Pelle drog exemplet där manuset säger att en kvinna kommer in på ett kafé i en riktigt ful hatt. Problemet för kostymavdelningen blir då att hitta en hatt som är tillräckligt ful för att alla ska tycka det, men inte så ful att folk tror att kvinnan är psykiskt sjuk. Inte helt enkelt (om man inte fuskar och låter någon säga "Gud, vilken ful hatt" förstås).
I litterärt skrivande har man inte riktigt samma bekymmer. Om jag skriver att en hatt är ful så kommer läsaren att föreställa sig en hatt som är ful för just henne eller honom - och då blir den ful. Mycket praktiskt. Men samtidigt kan det nog vara nyttigt att försöka tänka i substantiv och verb även i romanskrivande, särskilt när det gäller adverb. Att försöka låta bli att skriva "sade hon spydigt" och istället skapa en replik som är självklart spydig i sig själv. Eller ännu hellre låta personen agera på ett sätt som gör repliken överflödig.
Angreppspunkt. På kursen fick vi lära oss att alltid börja en berättelse eller en scen på rätt ställe, d v s när A, En stor förändring sker/har skett, B Mycket står på spel eller C, Huvudkonflikten är tydlig. Man måste alltså inte börja från början och var man går in i skeendet kan ha stor påverkan på hur det uppfattas. Denna lärdom fick mig genast att skriva om en scen i min nya bok där två personer har en viktig uppgörelse i ett studentkök. Ursprungligen börjar scenen när den ena personen lagar havregrynsgröt, men det blev mest en massa matlagningsbeskrivning och diverse förflyttningar medan skeendet byggdes upp. Genom att istället gå in mitt i konflikten (när havregrynsgröten var nästan uppäten) blev det mycket bättre driv framåt.
Tidsförkortning. En variant av föregående punkt. Precis som man inte behöver börja från början måste man heller inte redovisa allt. Det är drama vi pratar om, inte dagboksinlägg (eller bloggande för den delen). Alla scener man väljer att ta med i en film eller bok ska ha någon slags koppling till huvudkonflikten och bidra till att föra historien framåt. Annars ska det väck. Tidsförkortning är också ett utmärkt sätt att hantera tidslinjen i en berättelse, om man får någon dag över kan man bara hoppa till en icke specificerad framtid så är det problemet löst.
Kris och klimax. Mycket av tiden på kursen ägnades åt den dramaturgiska modellen, med anslag, presentation, fördjupning och så vidare (som jag har skrivit om tidigare). När det gäller enskilda scener kan den modellen kanske kännas krånglig i överkant, men då finns ett enklare knep att ta till: kris och klimax. Efter att ha valt rätt angreppspunkt och byggt sina substantiv och verb ett tag låter man historien nå en kris (eller vändpunkt). Det behöver inte vara så dramatiskt som det låter, men någonting som tar skeendet i en ny riktning. Detta byggs upp mot ett klimax eller förlösning som man sen rundar av på ett snyggt sätt och hoppar till nästa scen. Ett effektivt sätt att göra en scen intressant. Men kanske lättare sagt än gjort..
Scenutnyttjande. En bra fråga att ställa sig inför skrivandet av en scen är förmodligen: Vad ska jag ha den till? Och det smartaste svaret är förmodligen flera saker. Samtidigt som en viss scen driver handlingen framåt kanske den ska karaktärisera en viss person, fördjupa en känsla, ge nyckelinformation eller plantera något som ska hända senare. Att maximera nyttan med en viss scen gör berättandet förstås effektivare. Tricket är bara att göra det så inte publiken märker vad man pysslar med, bädda under madrassen som Pelle kallade det.
Men den viktigaste lärdomen jag tar med mig från kursen är nog ändå den här:
Det är av irritation som ostronet gör en pärla.
Vi människor gillar kriser, konfliker och avvikelser från normen och för att göra en berättelse intressant gäller det att våga dra saker till sin spets. Vanlighet får vi nog av i det som kallas verkligheten.
Förutom att lyssna på klokskaper och äta en massa god mat fick vi som sagt se en hel del på film, hela och delar. Det här är bara några av dom:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar