fredag 9 december 2011

Alla fräna ord är inte bra

Det är lite tyst här inne just nu, vilket beror på tre flerstaviga ord; Å-R-S-R-E-D-O-V-I-S-N-I-N-G, S-L-U-T-R-E-D-I-G-E-R-I-N-G samt M-Y-K-O-P-L-A-S-M-A.

De två första är inte så mycket att orda om, årsredovisningsskrivandet är ett uppdrag som alltid ligger så här års och slutredigeringen är ju i ett gott syfte. Men mykoplasma ... Jag är ju som bekant en ordnörd och maken till häftigt ord får man väl leta efter. Ser ganska tufft ut också:


Men inuti en åttaåring, som nu har fått vara hemma från skolan i två veckor ... not so much. Särskilt inte i kombination med de två första orden. Nån skrev på Facebook att det i alla fall är bättre än ektoplasma. Men det vete sjutton om jag håller med. Lite sånt här ur näsan på lilltjejen hade ju varit riktigt spännande.


 För övrigt så kom vårkatalogen till slut och debutantporträttet blev bra. Och jag har fått ett mycket trevligt besked som innebär ytterligare en debut nästa år. Men mer om det lite senare.



lördag 3 december 2011

Debutant på riktigt!

Igår kom den, Svensk Bokhandels vårkatalog där jag och min skalpelldans för första gången visas upp för världen (eller åtminstone för svenska bokbranschen). Till min brevlåda kom den dock, till min stora förtrytelse, icke. Hela förmiddagen gick jag och vankade i väntan på postbilen, helt i onödan. Och eftersom debutantporträtten inte läggs upp på nätet förrän om mycket länge, så fanns det ingenting att göra. Jag får helt enkelt ge mig till tåls tills ikväll när snälla Nene och Karin lovat ta med sig SF-bokhandelns ex till Krämers eggnog-party. För dom fick minsann sin. Orättvist.

Förlagets annons, med omslag och allt, finns däremot på nätet, närmare bestämt här. Och här:

torsdag 1 december 2011

Bättre sent än aldrig?

Våren 2009 skickade jag för första gången mitt romanmanus till förlag. Sju stycken närmare bestämt. Det resulterade efter några månader i standardrefuseringar från två och lektörsutlåtanden med önskemål om omskrivningar från tre. Skrev om gjorde jag och skickade in igen och igen och något år senare skickade jag också till ett alldeles nystartat förlag som hette Telegram och resten är, som det heter, historia.

Men från två av förlagen i den där första vändan fick jag alltså inget besked alls. Döm om min förvåning när det idag dimper ner ett mail från ett av dom med en ursäkt för att det tagit så lång tid samt en standardrefusering av typen "... på grund av det stora antal manus som skickas till oss har vi ingen möjlighet att ge individuella omdömen". Ni kan säkert tänka er att det kändes rätt bra att skicka det här mailet tillbaka:


Hej!

Ja, nästan tre år är ju ganska lång tid, så jag antar att ni har en hel del manus att gå igenom just nu. Faktum är att min roman, i mycket omskriven form och under namnet "Skalpelldansen", kommer ut på Telegram Förlag i april nästa år. Men tack ändå för beskedet.

Hälsningar

Jenny Milewsk
i

Jag tänker nu bjuda på ett gratisråd  från före detta marknadsstrategikonsulten Jenny Milewski till Bokförlaget Bra Böcker: Om man på sin hemsida utlovar att ge besked om manus inom 3-4 månader, gör då det. På något sätt. Låt åtminstone någons tonårsbarn få lite betalt för att skicka ut massmail med texten "Sorry, det har kört ihop sig lite och vi har därför slängt in alla manus i städskrubben och gömt nyckeln. Så räkna inte med oss de närmaste tre åren, är du snäll."

Om det av någon outgrundlig anledning inte skulle vara möjligt, så låt det åtminstone vara och hoppas att folk glömmer bort det så småningom. Skicka för guds skull inte ut mail tre år senare och påminn dom om eländet. Väck inte den björn som sover, ni vet.

Måste dock tillägga att jag fick ett mycket trevligt mail tillbaka med gratulationer och ett lycka till med bokutgivningen. Så all heder till Christin på Bra Böcker som gjorde sitt bästa för att väga upp ett uselt varumärkesstrategiskt beslut. Dessutom kan dom ju trösta sig med att åtminstone vara snabbare än Ordfront.

fredag 25 november 2011

Nu skiljer jag mig

Nu börjar det bli dags, känner jag, att separera den gamla vanliga Jenny från den här nya, konstiga människan som påstår att hon tänker ge ut en bok i vår. Så nu har jag kämpat hela dan för att dela upp innehållet på den gamla sidan i två och få till nån slags ny design med hjälp av Johans utmärkta foton.

Alltså, i fortsättningen kommer Skrivarjenny att hänga kvar här medan Copyjenny får maka på sig hit:


Lägg märke till hur de olika sidornas formgivning bildar en harmonisk helhet, samtidigt som de olika färgskalorna tydligt symboliserar den mångfacetterade verkligheten som ... äh, inte fan vet jag om det blev så bra. Men nu orkar jag inte slåss mer med bilder som vill lägga sig på fel ställe och bredder som aldrig stämmer, så nu får det vara som det är. Tills imorgon i alla fall.

torsdag 24 november 2011

Ännu en födelsedag i april




Med viss stolthet kan jag meddela att Skalpelldansen nu är sökbar på både Bokus och Adlibris och går att sätta på bevakning. Tänka sig, man kan ju nästan tro att jag ska ge ut en bok. På riktigt.

Det betyder också att jag från och med nu har ett officiellt släppdatum för boken, åtminstone tills vidare. 20 april ska det enligt plan smälla och det skulle i så fall innebära att min april ser ut så här:

1 april: Äldsta dottern fyller år
11 april: Maken fyller år
17 april: Hunden fyller år
20 april: Skalpelldansen fyller år
23 april: Yngsta dottern fyller år

Och alla vill de väl ha kalas, kan jag tro (förutom hunden, hon nöjer sig säkert med ett extra stort fläskben). Dessutom vet jag redan nu att jag under april kommer att hålla både skrivkurs i Malmö och varumärkeskurs i Stockholm och att den tiden på året vanligen innebär vansinnigt mycket jobb för oss i reklambranschen. Mycket roligt blir det, men kanske läge att börja djupandas redan nu, känner jag.

torsdag 17 november 2011

Förbannade reklamfilmer

Researchar för min nya bok och går igenom japanska urban legends (finns det svenska ord för detta, förresten?). Stötte då på legenden om en reklamfilm för Kleenex från 1986. Enligt myten ska musiken i filmen vara en översatt tysk förbannelse (vilket verkar en aning märkligt om man lyssnar på texten), de som jobbade med filmen ska ha dött mystiskt och skådespelerskan ska ha blivit galen, dött eller fött ett djävulsbarn. Dock gör hon visst fortfarande film, så just den delen verkar inte stämma nåt vidare.

Här är den. Vågar du?

Snöflingemetoden

Den minnesgode erinrar sig kanske att jag i somras med full fart satte igång med nästa bok. I en månad och hundra sidor gick det strålande, tills jag plötsligt insåg att jag inte hade en aning om vad jag pysslade med. Sedan dess har det projektet mer eller mindre legat nere, bara snurrat i mitt huvud och skapat allmän ångest. Vilket är synd eftersom jag fortfarande tror på idén och gillar karaktärerna.

Just därför har jag nu beslutat trotsa mitt ostrukturerade jag och tvinga mig själv in i boken igen med hjälp av en metod. Vi har ett komplicerat förhållande metoder och jag. Å ena sidan tycker jag att det är ganska fånigt och jobbigt med metoder, ett hån mot hela min självbild. Å andra sidan inser jag att det är just såna som jag som behöver metoder och när jag väl provar en brukar jag gilla det. Ett tag åtminstone, tills jag misslyckas kapitalt med att upprätthålla dom.

Nåväl, nu har jag i alla fall beslutat att tillämpa den så kallade Snöflingemetoden för att få ordning på min idé och så småningom få bevis för att den faktiskt fungerar. Eller inte. Den heter så för att metoden bygger på samma princip som den så kallade "snöflingefraktalen". Riktigt vad det betyder vet jag inte, matematik är inte min starka sida, men den hittades tydligen på av nån von Koch på 1800-talet och ser ut så här i sina första steg:


Kontentan, både för fraktalen och skrivmetoden är helt enkelt att man börjar med en enkel form och sedan bygger ut det hela i fördefinierade steg tills man har det slutliga resultatet. Metoden är utarbetad av amerikanen Randy Ingermanson och finns beskriven här. Och eftersom det är en amerikan så finns naturligtvis även kursen, boken och mjukvaran att köpa, inklusive "Unique package deals".

Det kan man ju tycka vad man vill om, men faktum är att för mig, just nu, funkar det. Metoden tvingar mig att pendla mellan att utveckla karaktärerna och att utveckla historien och ger mig små aha-upplevelser hela tiden. Den tvingar mig också att fatta massor av beslut nu, innan jag skriver, vilket förhoppningsvis sparar en del tid i omskrivningar senare.

Jag är just nu på steg 5 och mycket möjligt kommer jag inte orka hela vägen. Men mina aha-upplevelser kommer jag ändå ha med mig och det är vackert så. Och faktiskt riktigt roligt, ett hån mot min självbild eller inte.

torsdag 10 november 2011

Sara och Mats i Babel!



Dagens TV-tips blir definitivt bokmagasinet Babel. Alltid sevärt, men ikväll alldeles särskilt när "Cirkeln"-författarna Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg blir intervjuade. Vi satt uppradade i soffan hela familjen för att se hur Sara och Mats skötte sig. Och skötte sig gjorde dom alldeles förträffligt. Finns nu att se här, ungefär 25 minuter in i programmet. Men man kan gott se början också, med Karl Ove Knausgård. Han är ju alltid trevlig att titta ... öhm, jag menar lyssna på.

tisdag 8 november 2011

På återbesök i Lerman-land

I söndags åkte jag till Stockholm för att bland annat återbesöka en del av miljöerna i Skalpelldansen inför slutredigeringen. Jag började ju skriva boken redan 2006 och en del saker hade väl hunnit ändra sig sedan dess, tänkte jag. Bäst att dubbelkolla alltså.

Ett ambitiöst tidschema hade jag lagt upp, som sprack omedelbart eftersom det i det allmänna höstlovs/allhelgonakaoset tog en hel timme att hitta en ledig förvaringsbox för väskan på centralen. Men så småningom kunde jag ändå dra iväg till spännande platser som Hässelby Gård, Skogskyrkogården, Waynes Coffee vid Medborgarplatsen samt korsningen Åsögatan/Borgmästargatan.

Skogkyrkogården var för övrigt spännande på riktigt i söndags. Man kunde tro att folk var på väg till en rockkonsert när horderna kastade sig av tunnelbanan och banade sig väg mellan högar av kransar, tonvis med gravljus och ett antal parasollförsedda korvgubbar, på väg in till Skogskyrkogården. The place to be på allhelgonadagen, ingen tvekan om det. En bilolycka i trafikkaoset utanför ingången fick jag också uppleva, det är ju alltid lite intressant.

Allt som allt var det en produktiv dag. Jag hittade en hel del saker att justera i manuset, fel som 99,9% av läsarna förmodligen inte skulle märka och resterande 0,1% skulle reta ihjäl sig på. Eller som Morrissey en gång skrev:

There's always someone somewhere, 
with a big nose who knows
Who'll trip you up and laugh when you fall.

Bättre säker än ledsen alltså. Några bilder tog jag också, innan mitt försenade tidsschema gjorde att mörkret övermannade min kameras undermåliga blixt.

Här ser någon en emo-tjej
Här får någon ett SMS

Det här är en staty som en tolvåring tror föreställer människor som flyr från ett monster


Där borta hittar en kyrkogårdsarbetare något mycket obehagligt
Här står en svart Hummer parkerad

Här inne spelar någon Slipknot så det dånar i hela trapphuset








onsdag 2 november 2011

Multipel personlighet

Ni vet en sån där sak man skivar ägg i, med massa ståltrådar tvärs över som är hopplösa att diska efteråt? Lite grann så känner jag mig just nu, som om nån hade kört mig i en sån och delat upp mig i en massa smala skivor som jag försöker få ihop så gott det går.

I förra veckan var mitt författarpersona i Stockholm och presenterade Skalpelldansen för säljbolaget som nu ska börja åka land och rike runt och sälja in mig till bokhandlarna. Tjusig Powerpoint, upptryckt säljmaterial med omslag och författarporträtt och en förhoppningsvis säljande story om boken som säljarna kan dra för inköpsorganisationerna på Bokia och Akademibokhandeln.

Samtidigt har en annan del av Jenny suttit hemma och skrivit om manuset ännu en gång för att det som säljs faktiskt ska gå att leverera i april nästa år. Och skrivfrökenjenny har hållit kurs på Folkuniversitetet två gånger (hur kul som helst) och copyjenny har skrivit sina vanliga broschyrer och halvsidessannonser. För att inte tala om allt det vanliga som tvåbarnsmammajenny och hundägarjenny har pysslat med på lediga stunder.

Men på söndag ska  i alla fall varumärkesexpertjenny åka till Stockholm för att hålla kurs och och då ska hon övernatta här:


 Känns som ett bra ställe att få ihop äggskivor på.

onsdag 19 oktober 2011

Författarporträtt avklarat

Jaha, nu har det gått över en vecka sen vi kom hem från New York och den där fina reseberättelsen jag hade tänkt skriva har ingen sett röken av. Det har varit lite mycket, som jag skrev tidigare så måste egenföretagare jobba ihop till ledighet innan och dom måste baske mig jobba ikapp den efter också. Dessutom så är det snart materialdag för Svensk Bokhandels vårkatalog och som debutant förväntas man där bidra med en trevlig text om sig själv. Och en trevlig bild.

Att bli fotograferad är verkligen ingen av mina favoritsysselsättningar. Men idag var det dags att möta demonerna och få det avklarat, med följande dagsprogram:

6.30 uppstigning, dusch och väckning av barn iförd mössa för att få frisyren tillräckligt platt

7.30 avfärd mot Malmö och frukostträff på Melvins med Christine och Hanna

9.00  Möte på Folkuniversitetet med passerkortsöverlämning och larmgenomgång inför skrivkursstarten på lördag

10.45 Snabb förflyttning till Åhlens City och en timmes sminkning på Make up Store under tysta böner om att inte se alltför mycket ut som en tillpiffad tant.

12.10 Plötsligt panik över tröjfärg och snabb språngmarsch till Zara för att leta efter en ny. Hittar ingen.

12.45 Kommer ut från Zara och möts av plötslig störtskur femton minuter innan planerad utomhusfotografering. Lite panik igen.

13.00 Möte med superfotograf Johan Wilén utanför Malmöhus. Han har paraply och solen tittar fram igen. Tar höstbilder i parken i en och halv timme i kortärmad ylletröja. Kallt, men tröjfärgen funkar.



14.30 Förflyttning till Café Fil de Rasoir för inomhusbilder



14.45 Klädbyte på toaletten och nya bilder ackompanjerade av undrande blickar från övriga restauranggäster som möjligen tror att jag är en kändis. Klart.

Säkert hundra bilder tog vi sammanlagt och förhoppningsvis finns det åtminstone ett par stycken där jag inte har dubbelhaka eller ser ut som en hamster. Nu får Johan fixa resten i Photoshop, enligt devisen "så länge din mamma känner igen dig så är det inte för mycket retusch."

Förresten, om jag måste göra detta fler gånger ska jag se till att lägga till en punkt på programmet. Lunch. Det var ett under att jag inte körde i diket av hungeryrsel på väg hem.

tisdag 4 oktober 2011

Nu iväg

Idag har jag:
  1. Skrivit en rekryteringsannons
  2. Skrivit en broschyr om GPS-positionering
  3. Uppdaterat en Powerpointpresentation
  4. Lämnat över projektledarskap inför ett familjedagsarrangemang
  5. Varit med vid monteringen av en energiutställning för barn
  6. Gjort kursupplägg för "Kriminalroman och thriller" för Folkuniversitetet
  7. Haft telefonmöte med min förläggare om textändringar och omslag
Det är bara att konstatera att som egenföretagare tar man inte ledigt. Man jobbar sig ledigt. Men nu sticker jag i alla fall till New York på några dagar. Och tänker inte jobba alls.

lördag 1 oktober 2011

Det går fort i hockey

Den gångna veckan måste vara en av den mest händelserika jag någonsin varit med om. Först bokmässan, med tillräckligt med upplevelser för att spränga hjärnan på vem som helst. Och dessutom den första offentliga tillställningen där jag kände mig som en författare på riktigt, åtminstone nästan. Och sedan på måndagen mötet med Thomas Öberg ... nej, jag ska inte tjata mer om det, jag lovar. Men det kändes som en logisk och underbar fortsättning på bokmässebubblan, att få presentera mig som författare ytterligare en gång - och det för min stora idol.

Men inte nog med det, på tisdagen ringde Folkuniversitetet och frågade om jag ville hålla en skrivkurs hos dom, efter tips från Karin Tidbeck. I torsdags träffade jag dom och nu är det klart. Jag ska bli skrivlärare. I slutet av oktober. För kursen "Kriminalroman och thriller". Med folk som betalar pengar för att jag ska lära dom skriva. Mycket märkligt. Och roligt. Och en aning läskigt. Nej förresten, mer än en aning läskigt. Jätteläskigt. Fast jag har ju jobbat som lärare förut, så det går nog bra. Hoppas jag.

Efter allt detta roliga och snurriga ska det bli skönt att komma iväg ett tag. På onsdag åker jag och maken på några barn- och hundfria semesterdagar hit:


Det ska bli mäkta trevligt. Inte minst det här:


Inga plikter. Inga krav. Inget nätverkande. Ingen uppkoppling. Bara en god bok och kanske en dålig film. Och människor som kommer med mat på en bricka. Det blir bra.

tisdag 27 september 2011

Thomas och jag

Foto: skånska dagbladet

Så här är det. Det finns några människor här i världen som jag beundrar så där överdrivet och okritiskt mycket, så att det är nästan löjligt. Dom är inte många, dom har varit desamma i många år nu och dom har det gemensamt att de kan göra otroliga saker med språket, saker som jag också skulle vilja kunna göra. En lista över dessa människor skulle se ut ungefär så här (med reservation för att jag glömt någon):
  • Kristina Lugn
  • Astrid Lindgren
  • Umberto Eco
  • Bret Easton Ellis
  • Eddie Izzard
  • George Carlin
  • Quentin Tarantino
  • Morrissey (men du får passa dig Stephen, ett par idiotiska uttalanden till och du är ute)
  • Thomas Öberg
Den sista personen på listan, Thomas Öberg, är textförfattare och sångare i Bob hund och har varit föremål för min gränslösa beundran i snart 20 år nu.

Thomas skiljer sig från de andra på listan i det att han bor i Malmö och jag faktiskt skulle kunna få möjlighet att träffa honom och tala om hur mycket jag beundrar honom (chansen att jag skulle träffa exempelvis Umberto Eco på Coop Forum ser jag däremot som tämligen obefintlig). Faktum är att jag har träffat Thomas Öberg en gång, i baren på Inkonst. Eller sett honom snarare, för prata med honom vågade jag absolut inte. Till slut gav jag upp hoppet och bestämde mig för att istället lägga in en Bob hund-scen i min nya bok, som en slags hyllning.

Men så igår, i tidningen ser jag: Thomas Öberg - I love books - Garaget - ikväll. Vilda hästar hade  inte kunnat hålla mig borta. Fast lite orolig var jag. Tänk om han inte alls var som jag hade tänkt, arrogant, egotrippad eller bara tråkig. tänk om jag skulle bli grymt besviken. Och tänk om jag inte skulle våga prata med honom nu heller.

Men jag blev inte besviken. Jag hade kunnat ha med en bandspelare och spelat in alla klokskaper Thomas Öberg fick ur sig under den timmen. Och alla snällheter. Han hade en skivspelare med sig också, spelade Bob hund-låtar och sjöng med sig själv. Så fint var det.

Foto: Skånska Dagbladet


 Efteråt var det dags för sanningens minut. Och inte blev det mindre nervöst av att karln hade mask på sig. Men till slut stegade jag fram och sa något i stil med: "Hej, jag skriver böcker och jag skulle jättegärna vilja ha med en spelning med er i min nya bok. Går det bra?" eller något lika töntigt (jag var så nervös att minnebilderna är lite luddiga).

Och han blev glad! Och generad. Och sa att det vore fantastiskt hedrande om jag ville det. Och jag blev också generad och stammade och han frågade vad jag hette och sa att det måste vara väldigt svårt att vara författare och skriva så där långt. Och jag sa nåt dumt om att man måste ha bra sittfläsk och sen frågade han vilket förlag jag hade och jag sa Telegram och att Klas Lunding är en av delägarna för att jag tänkte att honom känner säkert Thomas Öberg till eftersom Klas Lunding är en skivbolagssnubbe. Och det gjorde han. Och sen sa jag hej då och gick därifrån.

Om jag berättade för Thomas Öberg hur mycket jag beundrar honom? Nej, det glömde jag förstås. Attans också

Det här är värt att dö för ...

... för att citera en Veronica Maggio-text. Nja, kanske inte riktigt - men nog var det fantastiskt, obeskrivligt roligt att vara på bokmässa igen. Jag är fortfarande helt snurrig av alla upplevelser och möten och kan inte riktigt fatta att så mycket kan hända på bara två dagar. Som vanligt var jag urusel på att ta bilder, men här är ett försök att sammanfatta några av bokmässans höjdpunkter i ord och ett par dåliga bilder - utan inbördes rangordning.

1. Bilresan dit.
Ja, själva bilresan var väl som bilresor är mest och började ruskigt tidigt. Men under bilresan hade jag högläsning av de första kapitlen i "Skalpelldansen" för mina bokklubbskamrater. Det var första gången jag läste högt "offentligt" och det var en märklig känsla. Att läsa sin egen text omgiven av folk som lyssnar andäktigt och skapar sina egna bilder av det jag hittat på, det är mäktigt. Dock fick jag sluta mitt i när vi kom in i Göteborg för att vi inte skulle köra fel och hamna på Hisingen. Vilket vi naturligtvis gjorde ändå.

2. Förlaget.
Ja, det var coolt förstås, att få gå till Telegrams monter och heja på Annika, Per och Calle som en i gänget. Möjligen något mindre coolt är att jag efter en förläggare-debutantpratstund ser ytterligare manusomskrivningar i min nära framtid. Men det är bara att bita ihop och spotta i nävarna, jag vet ju att det är för mitt eget bästa och det är fantastiskt att det finns människor som lägger ner så mycket jobb på min historia.

3. Författarsigneringar.
Bokmässan är ju ett tillfälle att köpa böcker till bra pris, i största allmänhet. Men för mig är signerade böcker själva poängen med att köpa på mässan - och dessutom ett bra tillfälle att nätverka med andra författare och klämma in ett "jag skriver också, debuterar nästa år faktiskt" där tillfälle yppar sig. Det här året gynnade jag bokförsäljningen för bland andra Elias Palm, rättsläkare i Lund som debuterade förra året med "Corpus Delicti" (för en sån som mig är det aldrig fel att nätverka med rättsläkare) och Anders de La Motte som vann pris för sin debut "Geim". Han bor bara ett par kilometer hemifrån mig och lovade dyrt och heligt att han skulle köpa min bok nästa år.

Men trevligast av alla var ändå den här kvinnan:



Sofia Nordin känner min kompis Karin Tidbeck. Hon har skrivit flera böcker och har precis kommit ut med "Gå trasig, Gå hel" på Norstedts. Jag hoppas att den blir mycket framgångsrik. Trevliga människor ska bli framgångsrika, tycker jag.

4. Cirkeln-fans
Under Eurocon innan sommaren hade jag förmånen att få lära känna Sara Bergmark Elfgren som tillsammans med Mats Strandberg skrivit den abnormt framgångsrika ungdomsromanen "Cirkeln" som hittills sålts till 20 länder och ska bli film. Nu på bokmässan fick jag träffa Mats också, mycket trevlig kille och från Fagersta dessutom. Mats och Sara sprang omkring som galna råttor på mässan mellan intervjuer, signeringar och seminuarier och som hang around var det fantastiskt att få se alla supernervösa tonårstjejer som med blossande kinder fick träffa sina idoler. Bättre betalt för allt slit framför datorn kan man knappast tänka sig.

Mats och Sara i Aftonbladets monter

5. Sara
Jo, Sara Bergmark får en egen punkt också, det måste hon. Trots all stress och alla som ryckte i henne tog Sara sig tid  att presentera mig för folk som hon tyckte att jag skulle presenteras för. Bland annat på ett mingel för för svenska bokbloggare, en riktig maktfaktor i dagens litteratursverige. Tack Sara, jag är rörd över din omtanke!

6.  Moon Thai Kitchen
Lördagskvällen tillbringades med tre Annor och en Tina på en fantastisk thairestaurang på Storgatan. Moon Thai Kitchen är nästan ofattbart kitchigt inrett med bambuväggar och färgade lyktor överallt, har inplastade menyer med priser i både baht och kronor och fantastisk mat dessutom. Kan varmt rekommenderas!

7.  Nathan Larson


Mässans mesta kändisfaktor (i alla fall för mig som struntar i Maria Montazami) stod Nina Perssons man, punkrockikonen Nathan Larson för. Han debuterar på svenska i höst med "Dewey Decimal", en mycket hårdkokt historia om en hitman utan minne i ett framtida ödelagt New York. Han intervjuades av Andres Lokko (för ytterligare kändisfaktor) och verkar vara en sympatisk man som var mycket generad över att han hade fått sin debutroman antagen direkt utan att ens behöva skriva om den särskilt mycket. Mitt nya skamlöst nätverkande jag fick en bok signerad och berättade även för honom om "The Scalpel Dance". "Wow, that is so cool" sa han, kanske bara av amerikansk artighet - men det skiter jag i.

 8. Karin och Karin
Trots att jag lyckats övervinna mig själv med åren tycker jag fortfarande att det är rätt jobbigt att vara trevlig och framåt med folk jag inte känner. Därför är det skönt att få hänga med folk man redan känner emellanåt. Förutom bokklubbsdamerna och Sara  fanns lyckligtvis fina Karin Waller och Karin Tidbeck där att rädda sig undan bokmässehetsen tillsammans med. Det var bara Nene som fattades och saknades.

Ingen inbördes ordning skrev jag, men en sista sak tänker jag ändå utnämna till bokmässans absoluta höjdpunkt och det är ... tada:

9. Pia Printz
Pia Printz hette en gång Pia Grahn och gick i samma gymnasieskola som jag. Efter ett gäng år som journalist startade hon häromåret ett eget förlag , Printz Publishing. Hon köpte helt enkelt rättigheterna till en bok hon gillade, översatte den själv och gav ut den. Boken var "En dag" av David Nicholls  och blev helt otippat en fantastisk succé. En riktig askungesaga, med andra ord - om en mycket modig kvinna.

På mässan stod jag och Pia och pratade i hennes monter och berömde varandra för hur duktiga vi är (så där som man faktiskt måste få göra ibland). Pia frågade vad min bok handlar om varefter följande dialog utspelade sig:

Jag: "Jo, den handlar om en författare som har en väldigt otäck romankaraktär som tortyrmördar tonårsflickor i..."
 Pia:  "Nämen, det känner jag igen, det här har jag läst."
 Jag: "Jag vet, det kanske inte är världens mest originella historia, men ..."
Pia: "Nej, jag menar att jag har läst ditt manus. När jag praktiserade på Damm. De flesta läser man bara ett par sidor i, men ditt kunde jag inte sluta läsa. Men det var alldeles för otäckt för mig så jag lämnade över det till dom andra och sa att de skulle läsa ordentligt. För att det var så bra."

Är inte världen underlig, så säg.

När jag läser igenom inlägget inser jag hur fullkomligt odrägligt positiv jag låter. Men det var faktiskt precis så trevligt på bokmässan i år. Och förhoppningsvis blir den ännu bättre nästa år, när jag möjligen får en chans att stå på andra sidan signeringsbordet.

fredag 23 september 2011

Bokmässan, mon amour


Så var det snart dags igen för den årliga färden till Göteborg och Bokmässan. Det är tredje året i rad nu och för varje år har jag fördjupat min relation till denna monsterhändelse ytterligare en bit.

Första året var jag en förvirrad nybörjare, en beundrare på distans som bara några månader tidigare för första gången hade skickat ett manus till förlag. Jag åkte dit ensam, kände ingen förutom min moster och använde seminariekortet som utväg när allt blev för mycket. Men hade ganska trevligt ändå faktiskt.

Förra året var en kort men intensiv affär på bara några timmar. Den inleddes med en träff med skrivarkollegor, fortsatte med signering hos John Ajvide Lindqvist och mitt allra första möte med bästa Nene Ormes och avslutades med inbokade möten med två olika förläggare för att diskutera eventuell utgivning av mitt manus. Just de mötena ledde inte till så mycket skulle det visa sig, men det året kände jag mig ändå betydligt mer hemma på mässan,. Även om bekräftelsen på att min kärlek var besvarad ännu saknades.

Och nu är det alltså dags att fördjupa min relation till bokmässan ytterligare. I år har jag sällskap till mässan av ett gäng bokklubbskollegor, jag har en lång lista på folk jag lärt känna och lovat säga hej till och sist men inte minst, det finns en monter, Telegram Förlags, där jag faktiskt hör hemma.


Och nästa år, då jäklar. Då har jag en bok ute och då gifter vi oss på riktigt, jag och Bokmässan.

tisdag 20 september 2011

Ett pluppsystem åt fanders

Vän av ordning undrar kanske hur det går med mitt fina pluppsystem jag skrev om för ett tag sen? Jo, fullständigt åt pipsvängen går det. Men på ett bra sätt. Faktiskt.

Ett system fokuserat på kvantitet är jättebra - när man vet vad man ska skriva. I 30 000 ord producerade jag pluppar som en galning eftersom jag visste vad jag skulle skriva. Trodde jag.Sen slog dubierna till med full kraft och jag insåg att jag inte hade den blekaste aning om vad jag pysslade med.

På tre veckor nu har jag därför inte skrivit en endaste liten plupp. Istället har jag tänkt och tänkt och tänkt på min historia och hur jag skulle kunna lösa knutarna som dubierna skoningslöst pekade med sina äckliga fingrar på. Och nu börjar det faktiskt närma sig. I bilen på väg till Västervik i helgen skrev jag stolpar till ett nytt synopsis som mycket möjligt kan fungera, så kanske kan jag snart kan börja skriva pluppar igen. Tills dubierna slår till nästa gång.

Hur dubier ser ut? Jag vet inte riktigt, men kanske som raglefanter. Och hur en raglefant ser ut? Se den här eminenta filmen så får ni veta:

tisdag 6 september 2011

Coola hus

Igår var jag på utflykt på den skånska landsbygden. Närmare bestämt till Cebacka gård utanför Hörby. Det är nämligen det enda stället i hela Skåne där dom säljer den mat som vår hund är invand på (ja, ja, jag vet. 'Är man dum får man lida' och så. Men hunden är i alla fall nöjd). Tillbaka tog jag småvägar jag aldrig provat förut, smala vägar genom fälten med tunga regnmoln och en alldeles illröd solnedgång som fond. Fantastiskt vackert var det.

Och så plötsligt, precis när det började mörkna svängde jag runt en krök och möttes av det här (fast i halvmörker då):



Jösses, jag höll ju på att köra i diket av ren upphetsning. Ett sånt häftigt hus, bara sådär, mitt i ingenstans. Eller slott snarare. Hjularöds slott närmare bestämt, har jag lärt mig på Wikipedia. Byggt i slutet av 1800-talet av någon P.A Toll och ritat av ingen mindre än Gustaf Clason, arkitekten som också har ritat Hallwylska Palatset, Nordiska Museet och ... det här:




Hvilan i Ängelsberg, huset som jag tvingade mina föräldrar att köra förbi varje gång vi skulle till morfar i Arboga för att jag tyckte att det var så häftigt. Och som jag just därför låtit min huvudperson Jonas i "Skalpelldansen" växa upp i.

Jag säger bara det: Gustaf Clason, vilken kille.

måndag 5 september 2011

We have a winner

Jag sa ju det igår, att jag skulle skriva ett inlägg idag också. Så nu gör jag det. Närmare bestämt ett inlägg om titeln på min bok.

Det är bestämt nu. Egentligen har det varit bestämt i nån vecka, men det kan ändå vara värt ett officiellt tillkännagivande tycker jag. Så, mina damer och herrejävlar, en fanfar för min debutroman ....



SKALPELLDANSEN


Japp, så blev det, efter fem år har min historia hittat sin slutliga titel. Men det tog ett tag att komma dit. Den första versionen jag skickade till förlag hette "Horror vacui". Det betyder 'rädsla för tomrum' och var hämtat från ett resonemang om ondska som förs mellan två av karaktärerna i boken. Begreppet gillar jag fortfarande, men som titel, kanske inte, insåg jag efter att ha känt mig lite fånig varje gång jag berättade den för någon. 

Så till andra utskicket ändrade jag titeln till "Tomrum", betydligt bättre tyckte jag själv. Men inte tillräckligt otäckt tyckte Annika på förlaget och bad mig hitta på en ny. "Den finns där inne i manuset någonstans, du måste bara gräva upp den", sa hon till mig. Och jag försökte. Hittade på en massa titlar som jag satte på fejkade omslag och testade på mina kollegor Hanna och Christine (som båda läst manuset). Och fick domen "hopplöst klyschiga" om allihop. Tills Christine kom med den förlösande repliken:
"Men titlarna på Jonas böcker är ju jättebra, varför hittar du inte på något sånt?"

Jonas är alltså huvudpersonen i min bok, en författare som skriver mycket våldsamma romaner om en sadistisk seriemördare, med titlar som "Ärrvävnad", "Missfostret" ... och "Skalpelldansen" . Och så blev det, jag snodde helt enkelt titeln på min huvudpersons debutroman och gjorde den till titeln på min egen. För protestera lär han ju knappast.

Nu är Annika nöjd och jag också. Mycket. Titeln symboliserar boken på många sätt (som jag inte tänker avslöja nu) och dessutom verkar den vara precis det min förläggare efterfrågade - otäck. Folks reaktion när jag berättar titeln blir i förbluffande många fall: "Hu, det låter läskigt". Och det är ju liksom meningen.

Så nu ligger den här hemma i väntan på höstens redigeringsomgångar. Min roman "Skalpelldansen". Gulle dig.












söndag 4 september 2011

Den sista hösten


Så var det höst igen. Barnen har gått de två första veckorna i skolan och börjat få läxor och gå på fotboll och på dansträning och fan och hans moster igen, kunderna är tillbaka i full hastighet och vill ha allting gjort nuuu och jag har fått den första höstförkylningen. Fast ska jag vara riktigt ärlig tycker jag att det är ganska skönt, att allt är tillbaka till det gamla vanliga igen.

Riktigt vanlig är den här hösten ändå inte. Det är den sista hösten innan min roman kommer ut. Min sista höst som icke-debuterad. Fatta det.

Nej, jag lovar. Jag har inga orealistiska förväntningar på att hela livet kommer att förändras och min tillvaro förvandlas till en glamourös flod av TV-intervjuer, läsarovationer och miljoner in på kontot. Men det kommer ändå att bli annorlunda. Min alldeles vanliga tillvaro kommer att utvidgas med en ny roll, en ny verklighet att utforska. Jag kommer att vara författare, åtminstone lite grann.

Faktum är att en del av den förändringen redan har skett. Genom mitt författande har jag träffat en massa trevliga människor jag aldrig trodde att jag skulle få lära känna, som Nene Ormes, Karin Tidbeck, Karin Waller, Åsa Schwarz och Sara Bergmark Elfgren. Ja, jag har till och med varit på bratkrog i Stockholm med Elizabeth Bear, bara en sån sak.

Också mitt skrivande känns annorlunda den här sista hösten. Allvarligare. Nu har jag en förläggare som tror på mig, järn som ska smidas medan det är varmt och en berättarstil som ska förvaltas. Huvva.

Något som också måste förändras den här hösten är mitt bloggande. Så här kan jag ju inte ha det, med en månad mellan inläggen när det är som sämst. Dags att börja öva på läsekretsrelationsbyggande och ta det här bloggande på lite mer allvar, tror jag bestämt.

För jag ska ju få en sån snart. En alldeles egen läsekrets. Huvva.

PS. För att visa att jag menar allvar kommer jag att skriva ett nytt inlägg redan imorgon. Jag lovar. På hedersord. Absolut. Om inte min förkylning blir värre igen, det vill säga.








tisdag 26 juli 2011

Vad skulle Freud säga om detta?

Som jag nämnt i tidigare inlägg skriver jag numera på bok två. Mitt mål och absoluta ambition är att den ska vara färdig innan den första kommer ut och helst redan till nyår. Med tanke på att jag började skriva den förra 2006 och blev färdig nu kan ju det tyckas vara optimistiskt i överkant. Men jag tänker ändå försöka, mest för att hinna få ur mig något innan eventuella recensioner eventuellt krossar allt eventuellt självförtroende jag kan tänkas ha.

Därför har jag alltså gjort en plan. Den ser ut så här:


 Frågor? Tänkte väl det. Varje ruta i diagrammet motsvarar 500 ord. Det är så många ord jag måste skriva om dagen om jag ska bli klar före nyår (under förutsättning att den blir ungefär lika lång som den förra). För varje femhundring jag producerar fyller jag i en blå plupp. Den gröna pluppen representerar dagens datum och visar alltså om jag ligger före eller efter plan. Som ni ser har jag varit en duktig flicka och ligger just nu rejält många pluppar före - vilket lär behövas när alla kunder kommer tillbaka från semestern. De röda plupparna då? Ny månad förstås.

Att jag skulle lyckas hålla det här ända till nyår skulle jag se som ett fullständigt mirakel. Men det är ändå ett försök att låta den lilla organiserade delen av mig få ett övertag på den kaotiska, åtminstone för en liten tid (och den som inte tror på att jag är kaotisk får gärna ta en titt i min garderob). Och 22 000 ord före nyår är ändå bättre än noll ord före nyår. Även om jag måste ändra vartenda ett av dom senare.

Så jag fortsätter tills vidare med mina pluppar och blir barnsligt glad varje gång jag får fylla i blått. Fast Freud skulle nog säga att det är en aning analt. Jag säger att alla sätt är bra utom de dåliga.

lördag 23 juli 2011

En tung dag

Det är inte alltid roligt att ha skrivandet som specialitet. Idag har jag hjälpt min man att formulera ett kondoleansbrev till alla hans norska kollegor. Hittills har vi fått höra om en som har en personlig koppling till ett av offren. Sannolikheten är stor att det finns fler. Ett dåd som det här påverkar så många fler än de som direkt drabbats. Våra tankar är med er idag.

torsdag 21 juli 2011

Fullproppad

Som möjligen bekant har jag varit på kurs. Filmmanuskurs på Skurups Folkhögskola närmare bestämt. I förra veckan gick den av stapeln och jag har precis börjat hämta mig en aning, för jösse så intensivt det var. Och bra.

Huvudlärare på kursen var Pelle Berglund, som har gjort ett och annat i filmbranschen om man säger så - eller vad sägs om det här CV:et? Det blev fem dagar med föreläsningar hela dagarna, egna övningar och filmvisning om kvällarna. Lägg till det paus för mat och fika fem gånger om dagen (väldigt god mat dessutom) och vi hade minst sagt fullt upp. Alla långpromenader och pysslande med nya boken som jag hade tänkt hinna med ... hanns inte med.

Direkt efter en sån här intensiv upplevelse är det lätt hänt att allt blandar sig till en oformlig röra i skallen och det är svårt att säga vad man egentligen lärde sig. Därför ska jag försöka spalta upp några punkter som jag vet att jag lärde mig och kommer att ha nytta av i mitt skrivande - och sen hoppas att det finns ännu mer att hämta i min hjärnas gömmor.

Substantiv och verb. Av alla ordklasser är substantiv och verb de enda som går riktigt bra att gestalta på film. Saker och handlingar är alltså det filmberättaren har fullständig kontroll över. Adjektiv däremot skapar publiken själv, vare sig man vill eller inte. Pelle drog exemplet där manuset säger att en kvinna kommer in på ett kafé i en riktigt ful hatt. Problemet för kostymavdelningen blir då att hitta en hatt som är tillräckligt ful för att alla ska tycka det, men inte så ful att folk tror att kvinnan är psykiskt sjuk. Inte helt enkelt (om man inte fuskar och låter någon säga "Gud, vilken ful hatt" förstås).

I litterärt skrivande har man inte riktigt samma bekymmer. Om jag skriver att en hatt är ful så kommer läsaren att föreställa sig en hatt som är ful för just henne eller honom - och då blir den ful. Mycket praktiskt. Men samtidigt kan det nog vara nyttigt att försöka tänka i substantiv och verb även i romanskrivande, särskilt när det gäller adverb. Att försöka låta bli att skriva "sade hon spydigt" och istället skapa en replik som är självklart spydig i sig själv. Eller ännu hellre låta personen agera på ett sätt som gör repliken överflödig.

Angreppspunkt. På kursen fick vi lära oss att alltid börja en berättelse eller en scen på rätt ställe, d v s när A, En stor förändring sker/har skett, B Mycket står på spel eller C, Huvudkonflikten är tydlig. Man måste alltså inte börja från början och var man går in i skeendet kan ha stor påverkan på hur det uppfattas. Denna lärdom fick mig genast att skriva om en scen i min nya bok där två personer har en viktig uppgörelse i ett studentkök. Ursprungligen börjar scenen när den ena personen lagar havregrynsgröt, men det blev mest en massa matlagningsbeskrivning och diverse förflyttningar medan skeendet byggdes upp. Genom att istället gå in mitt i konflikten (när havregrynsgröten var nästan uppäten) blev det mycket bättre driv framåt.

Tidsförkortning. En variant av föregående punkt. Precis som man inte behöver börja från början måste man heller inte redovisa allt. Det är drama vi pratar om, inte dagboksinlägg (eller bloggande för den delen).  Alla scener man väljer att ta med i en film eller bok ska ha någon slags koppling till huvudkonflikten och bidra till att föra historien framåt. Annars ska det väck. Tidsförkortning är också ett utmärkt sätt att hantera tidslinjen i en berättelse, om man får någon dag över kan man bara hoppa till en icke specificerad framtid så är det problemet löst.

Kris och klimax. Mycket av tiden på kursen ägnades åt den dramaturgiska modellen, med anslag, presentation, fördjupning och så vidare (som jag har skrivit om tidigare). När det gäller enskilda scener kan den modellen kanske kännas krånglig i överkant, men då finns ett enklare knep att ta till: kris och klimax. Efter att ha valt rätt angreppspunkt och byggt sina substantiv och verb ett tag låter man historien nå en kris (eller vändpunkt). Det behöver inte vara så dramatiskt som det låter, men någonting som tar skeendet i en ny riktning. Detta byggs upp mot ett klimax eller förlösning som man sen rundar av på ett snyggt sätt och hoppar till nästa scen. Ett effektivt sätt att göra en scen intressant. Men kanske lättare sagt än gjort..

Scenutnyttjande. En bra fråga att ställa sig inför skrivandet av en scen är förmodligen: Vad ska jag ha den till? Och det smartaste svaret är förmodligen flera saker. Samtidigt som en viss scen driver handlingen framåt kanske den ska karaktärisera en viss person, fördjupa en känsla, ge nyckelinformation eller plantera något som ska hända senare. Att maximera nyttan med en viss scen gör berättandet förstås effektivare. Tricket är bara att göra det så inte publiken märker vad man pysslar med, bädda under madrassen som Pelle kallade det.

Men den viktigaste lärdomen jag tar med mig från kursen är nog ändå den här:

Det är av irritation som ostronet gör en pärla.

Vi människor gillar kriser, konfliker och avvikelser från normen och för att göra en berättelse intressant gäller det att våga dra saker till sin spets. Vanlighet får vi nog av i det som kallas verkligheten.

Förutom att lyssna på klokskaper och äta en massa god mat fick vi som sagt se en hel del på film, hela och delar. Det här är bara några av dom:










torsdag 30 juni 2011

Ett ynka inlägg

Det är vad jag har lyckats prestera under juni månad. Patetiskt är det. Men till mitt försvar måste jag säga att jag istället har:
  • Servat alla kunder som plötsligt vill rensa sina skrivbord inför semestern (genom att lämpa över saker på någon annans skrivbord)
  • Deltagit i triljoner avslutningar, insamlingar, cuper, klassträffar och annat som hör den här tiden av året till
  • Varit i Stockholm och deltagit i Eurocon 2011 och där träffat mängder av spännande författare och hört intressanta föredrag
  • Levererat omskrivet manus till min förläggare
Så det må mig kanske vara förlåtet. Och jo, jag har faktiskt blivit klar med omskrivningarna nu. Man ska inte ropa hej, men det kändes som att det blev bättre. Igen. Med tanke på att det här är tredje omskrivningen och det har blivit bättre varje gång så måste ju min första version vara förskräckligt dålig. Därför tänker jag aldrig läsa den igen.

Och nu är det sommar. Planerna för semestern i år är inte särskilt avancerade eftersom vi precis fått en hundvalp att ta hand om. Men förutom att ta hand om den bebisen tänker jag också skaffa mig en annan. Min nya bok. Nu när jag äntligen får släppa den första ett tag tänker jag kasta mig huvudstupa in i nya karaktärer och miljöer. Tjoho!


 

fredag 10 juni 2011

Starstruck

Häromdagen råkade jag hitta den här gamla intervjun från Sydsvenskan med min förläggare. Tanken svindlar. Tänk att samma människa som en gång läste Harry Potter och tänkte. "Det här är bra, det här vill jag ge ut" har läst mitt manus och tänkt: "Det här är bra, det här vill jag ge ut". Nog att göra en stackars debutant som ska omarbeta sitt manus fullständigt handlingsförlamad av nervositet, kan jag lova.

Men samtidigt känns det förstås oerhört betryggande att ha en sån förläggare som Annika. Förutom att hon är fantastiskt trevlig så litar jag fullständigt på att om hon säger att det jag skriver är bra så är det nog det. Och om hon säger att det inte är bra så är det nog inte det. Och då skriver jag om tills hon säger att det är bra. För då blir det säkert bra.

måndag 30 maj 2011

När blir man författare?

Tittar på överskriften till min blogg och undrar om jag borde byta till "Copywriter och skräckförfattare" istället. Ja, när har man egentligen fog att kalla sig själv författare? Eller snarare, inte "man" utan jag - för det är ju faktiskt upp till var och en att bestämma. I alla fall så länge det inte finns något som heter "författarlicens" eller författarcerifiering". En formell definition finns ju förstås, för att kunna bli medlem i författarförbundet måste man ha publicerat inte en, utan två böcker. Inga one-hit-wonders här inte.

För mig är det nog ändå två saker som gäller för att en yrkesidentitet ska vara uppnådd. Konkreta resultat och en betalningsvillig uppdragsgivare. Vad gäller mitt ena yrke, copywriterns, är det inget snack. På femton år har jag hunnit samla ihop en avsevärd mängd konkreta resultat, som till exempel Linköpings kommunslogan som får min familj att ropa "Titta mamma, den har du gjort!" varje gång vi åker förbi skylten vid E4:an. Och uppdragsgivare som är villiga att betala för mina texter har jag ju gudskelov. Alltså vågar jag kalla mig copywriter, vilket jag inte hade gjort om jag bara satt och totade ihop julklappsrim och bröllopstelegram för mitt eget nöjes skull.

Men författarskapet då? Tja, en uppdragsgivare och ett kontrakt om framtida intäkter har jag ju fått nu, så den delen är uppfylld. Men ett konkret resultat saknas ju fortfarande. Visst, ett manus únder omarbetande har jag, men det har inget namn och jag kan inte visa det för nån i sitt nuvarande tillstånd, så särskilt konkret är det inte.

Visserligen skrev förlaget så här om mig på Facebook redan dagen efter vårt antagningsmöte:



Men ändå ....nej, jag låter det nog vara som det är tills vidare. Dock har jag ändrat i "min profil" från "skräckförfattare in spe" till "skräckförfattare i vardande". Så långt kan jag ändå sträcka mig.

tisdag 24 maj 2011

Collaborative storytelling

Är ett rätt pretentiöst begrepp om du frågar mig. Men betydelsen av det, att berätta tillsammans, är desto bättre. Just nu har jag och äldsta dottern en av våra återkommande perioder av "varannanmeningskrivande". Det går till så att vi helt enkelt skriver en historia med varannan mening var. En av oss börjar och sedan är det bara två regler som gäller: bara en mening och inget hintande om vad man vill att den andra ska skriva. Historien vi började på igår heter "Arvid och varelsen" och börjar så här:

 Arvid stod på den blänkande marmortrappan och tittade ut över landskapet. Ibland kan det vara härligt att vara vakthund, tänkte han. Det var en tidig morgon och ingen förutom fåglarna var uppe än. Blicken var ännu suddig och men dom varma bruna ögonen var på sin vakt. Det fanns någon, eller något, därute som inte hörde hemma här, det kände han alldeles säkert. Medan han stod och funderade över vad som var fel smög en väldigt liten och tjock skugga över stenen på hans vänstra sida.

För närvarande har vi kommit drygt en sida och det blir bara underligare och underligare. Ska bli mycket spännande att se var detta slutar.



Idag kom dessutom samma dotter hem med en registrering på Storybird, efter att ha haft "Sociala media" på Elevens Val-dagen i skolan (vad hände med Teckenspråk och Luftgevärskytte undrar jag).

Än har jag inte hunnit kolla så mycket, men idén verkar riktigt läcker. Det verkar gå ut på llustratörer och grafiska designers lägger ut bilder som fritt får användas till att illustrera virtuella berättelser som man själv hittar på. Och sedan kan man dela historien med sina vänner eller bjuda in andra att bidra till historien också. Varannanmeningsskrivande i molnet alltså. There´s collaborative for ya!

fredag 20 maj 2011

All anledning att fira

Innan jag blev antagen trodde jag nog att det skulle vara ungefär som när man gifter sig eller får barn. Alltså att man skulle veta precis när det skedde och ha en bestämd dag att berätta för barnbarnen om:

 "Jo förstår du lilla Maj-Britt (för det är väl förmodligen den typen av namn som är moderna då), den 31 mars 2010 - det var den dagen din mormor blev författare."

Men så funkar det ju inte riktigt. Först fick jag det positiva beskedet i telefon på ett datum. Sedan träffade jag förlaget och diskuterade detaljer på ett annat datum. Och idag fick jag det formella kontraktet med posten = ytterligare en potentiell "bokbröllopsdag". Och inte är det klart än på långa vägar. Framför mig har jag ju "klar med strukturändringarna-dagen", "ny titel-dagen", "omslags-dagen", färdigt korr-dagen", "skicka till tryck-dagen", "komma från tryck och få se i verkligheten-dagen" och förstås "se boken på Gleerups för första gången och nästan svimma-dagen". Och förstås allt som möjligen kommer att hända därefter.

Lite tråkigt är det kanske att inte ha ett enda bestämt datum att bevara i minnet, men det blir ju desto fler tillfällen att fira. Som idag alltså. Tråkigt nog är maken på tjänsteresa och kan inte delta i firandet. Men å andra sidan, det betyder ju mer bubbel till mig.



Det efterlängtade kuvertert från Annika på Telegram Förlag



Kontraktet och firahjälpmedel i form av en flaska Asti Spumante.

tisdag 10 maj 2011

Den perfekta skrivmusiken

Från skrivfronten finns inte så mycket nytt att rapportera just nu. Jag jobbar på, plågsamt långsamt men ändå stadigt framåt. Min strategi att skriva på morgnarna har infriats åtminstone några gånger och ett par dagar har jag till och med kunnat sitta kvar på Melvins till lunch. Det är trevligt att skriva bland folk, det känns inte riktigt lika världsfrånvänt med rörelse och bakgrundssorl närvarande. Dock, när de föräldralediga och deras kinkiga avkommor blir för många (eller när caféägarna spelar för mycket Rod Stewart) kan det vara nödvändigt med lite Spotify-avskärmning i hörlurarna.

Att skriva till musik är inte helt enkelt, i alla fall inte för mig. Allt med sång går bort direkt, det går bara inte att kreera med andras ord i skallen. Klassisk musik funkar hyfsat, en Mozart-konsert är ju aldrig fel för en gammal orkester-människa som jag, men har lite för mycket avslappningseffekt för att vara riktigt kreativitetshöjande. Därför blev jag riktigt lycklig när jag till slut hittade den perfekta spellistan för mig, nämligen kända filmteman spelade av The Royal Philarmonic Orchestra (för er som har Spotify är länken här: The Royal Philharmonic Orchestra – Greatest Film Classics

Teman från allt från Harry Potter och Pirates of the Carribean till Hajen och Dancing with wolves fungerar perfekt som en lagom anonym och ändå energifylld bubbla till skrivandet. Men War of the Worlds hoppar jag över, det där obehagliga utomjordingsstaccatot i stråkarna får mig att trycka fel på tangenterna.

Favorit nummer ett är ändå den här, huvudtemat från "Zulu" från 1964, en film om slaget vid Rorke´s Drift 1879. Jag har inte sett den och kommer förmodligen aldrig att göra det heller. Krigsfilm är inte min bästa gren, inte ens när Michael Caine är med. Men musiken är väldigt cool.


onsdag 4 maj 2011

Chefen för det hele

I ett par dagar har jag gått och grubblat på en scen som behöver skrivas om. Scenariot är följande:

Karaktärer A och B träffas. B har viktig information som A vill ha, men som B vägrar berätta trots idoga försök. Till slut ger A upp och åker därifrån.

Lite kryptiskt kanske, men jag vill ju inte förstöra min framtida marknad genom att ge spoilers i förväg. Det är som synes ett ganska enkelt scenario och det huvudsakliga syftet med scenen är att berätta att trots att A verkligen behöver informationen så tänker B inte ge den, vilket säger en del om deras relation. Vackert så, men med den utgångspunkten blir inte dialogen mycket roligare än:

A: "Berätta nu."
B: "Det vill jag inte."
A: "Jo, gör det."
B: "Näpp."
A: "Men kom igen nu då."
B: "Jag tänker aldrig berätta."
A: "Skit i det då. Jag sticker."

Typ. Jag visste helt enkelt inte hur jag skulle hitta något intressant för dom att säga. Men så idag, medan jag satt och blev sminkad av min yngsta dotter, kom jag på en lösning (tack du sjuka åttaåring för det). Genom att ändra ett par repliker i början och låta A bluffa och låtsas att han redan har informationen kan jag låta ingången bli en helt annan. Nu kan B säga en massa spännande saker utifrån sitt antagande att A redan vet, innan hon till slut inser misstaget och kniper ihop innan hon avslöjat för mycket. Tada, betydligt bättre.

Och tänk om man kunde göra så i verkliga livet också. Ge sig in i vilken konversation som helst, trycka på stoppknappen, spola tillbaka lite och ändra på valfri replik så att dialogen blir helt annorlunda efter det. Tänk så många kommunikationsproblem man skulle kunna lösa på det sättet. Eller skapa för den delen. Lite galen vetenskapsmansvarning på den. Muhaha.

Men nu fungerar ju tyvärr inte livet så och jag får nöja mig med att leka Gud med mina egna karaktärer. Muhaha.

måndag 25 april 2011

Dags att sluta skämmas

Nu när jag hunnit smälta min antagning en smula och börjar förstå att detta faktiskt är på riktigt inser jag också att det är dags att omvärdera mina skrivarrutiner.

Fram till nu har jag, omedvetet eller inte, delat in mitt skrivande i två typer; officiellt skrivande och smygskrivande. Det officiella skrivandet, med uppdragsgivare, deadline och mot ekonomisk ersättning, har skett inför öppen ridå och under normal kontorstid, eller i förekommande fall under parollen "Nu får du ta hand om ungarna för jag måste faktiskt jobba ikväll".

Mitt egna skrivande däremot har jag inte låtit ta plats på samma sätt, inte inför mig själv och absolut inte inför andra. Att ägna så absurt mycket tid åt något som ingen frågar efter, ingen betalar för och ingen vet om det är något att ha är sanningen att säga lite skämsigt - det har jag tyckt i alla fall. Alltså har min debutroman skrivits på undantag, på tider när ingen behöver märka att jag skriver. Som efter läggdags, utanför danslokaler i väntan på att barn ska skjutsas hem och på pendeltåget på väg hem från jobbet. Ja, till och med under dammsugning, enligt principen "skriva tre meningar i huvudet, stänga av dammsugaren och skriva in dom, sätta på dammsugaren och skriva tre nya meningar i huvudet."

Men nu får det bli slut med det. Nu har ju mitt romanskrivande plötsligt också en uppdragsgivare och deadlines. Alltså är det dags att sluta skämmas och börja låta historierna ta plats, även innan klockan tio på kvällen. Samtidigt är ju tyvärr antagning av en debutroman ungefär samma sak som att vinna för mycket och för lite pengar på triss. Alldeles för lite pengar för att man ska kunna gå in till chefen och ge fingret (vilket i mitt fall dessutom vore väldigt fånigt eftersom det är jag som är min chef) och samtidigt för mycket för att bara kunna ta vinsten i lotter och gå vidare med sitt liv precis som förut.

Att kunna sluta med reklamskrivandet är alltså än så länge en avlägsen utopi, men att inleda arbetsdagarna med minst en timmes skrivtid på lokal är ambitionen från och med nu. Redan i morgon bitti börjar jag och möter upp min kära skrivkompis Nene Ormes för ett kreativt morgonpass på Melvins café.

fredag 22 april 2011

Glad påsk!

Önskar jag er alla. Själv fick jag bästa påskpresenten igår i form av ett mail med ett "KÖR!!!" i respons på mitt nya synopsis som jag skickade till förläggaren häromdagen. Så det ska jag nu. Efter att jag har förätit mig på färdigt på lammstek, ägg och påskgodis alltså.

Senast till midsommar tänkte jag vara klar med ändringarna. Längre tid än så tror jag inte att jag kan hålla den stången, den nya historien som börjar bubbla inne i skallen och vill ut. Vad min nästa bok kommer att handla om tänker jag inte avslöja än, men en sak är säker. Det blir inte romantisk chick-lit den här gången heller.

tisdag 19 april 2011

Om att skriva synopsis

Nu har jag knåpat ihop ett synopsis med en ny, förhoppningsvis bättre, sista tredjedel av boken och skickat till min förläggare. Och jag blev faktiskt riktigt nöjd. Trots att jag jobbat med manuset så fruktansvärt länge så känner jag mig grymt sugen på att kasta in de nya förutsättningarna i mina scener och se vad karaktärerna tycker om det. Och det är ju ett bra tecken.

Att skriva synopsis är inget jag brukar göra. Kanske borde jag och kanske kommer jag att göra det mer i framtiden, för det är faktiskt inte så dumt. Visserligen kan det kännas lite fånigt till en början, som om det man pysslar med inte alls är en vuxenroman utan snarare något sånt här:


Ni vet, "Max har boll. Max kastar bollen. Var är bollen? Bollen borta." När man reducerar ett manus till bara ett händelseförlopp, bortsett från några enstaka markeringar av känslolägen, är det lätt att gripas av panik och tycka att ens verk måste vara det plattaste och banalaste världen någonsin skådat.

Men när man väl vant sig är att skriva synopsis en mycket nyttig övning, inte minst när man gör det i efterhand. Genom att reducera 100 000 ord roman till några få sidor (i mitt fall ungefär tio) får man en fantastisk överblick över vad man egentligen hade tänkt skriva och hur allting hänger ihop (eller, hemska tanke, inte hänger ihop). Allt från konsekvensen i hur karaktärerna agerar till praktiska detaljer som att man möjligen glömt att människor måste sova åtminstone ett par gånger under en veckas tid eller att tisdag inte kommer efter onsdag blir obarmhärtigt tydligt när man reducerar en öppningsscen på 5 000 ord till ett ynka:

"Vi möter Jonas Lerman, en 35-årig Stockholmsförfattare som är känd för sina mörka romaner fyllda av utstuderat våld. Och framför allt för sin romankaraktär Carl Cederfeldt, en galen kirurg som tortyrmördar tonårsflickor iförd läkarrock och mexikansk brottningsmask. Jonas befinner sig på en författarträff i en bokhandel och för sin uppläsning väljer han ett avsnitt där Carl som tonåring gömmer sig i en ladugård för att sedan bestialiskt tortyrmörda sina fosterföräldrar. Efter uppläsningen reflekterar Jonas över den berusande maktkänsla det innebär att få människor att reagera med fascination, avsky och skräck på något som han själv har hittat på."

Det finns säkert nackdelar med att skriva synopsis också, åtminstone när man gör det i förväg. Möjligen blir man låst till ett visst flöde och hämmar kreativiteten under själva skrivprocessen. Men till nästa bok tänker jag nog ändå ta risken och göra ett försök. Förhoppningsvis kan det snabba på saker och jag kan producera nummer två på något mindre än fyra år. Och skulle det bli "Max boll" av det så är ju inte det hela världen. Dom säljer ju rätt bra.

söndag 10 april 2011

Som en annan påskhöna


Hela helgen har jag gått omkring och ruvat. Inte påskägg direkt, men på ändringarna jag måste göra i mitt manus. Enligt förläggaren har jag två tredjedelar roman som funkar klockrent, men en sista tredjedel som skulle kunna vara ännu bättre. En del riktningsangivelser har jag fått och nu är det upp till mig att hitta vägen dit.

Eftersom jag hållit på och ändrat i mitt manus rätt länge nu (nästan två år för att vara exakt) så har jag mer än en gång hunnit få frågorna:

1, Hur orkar du? Är du inte väldigt trött på din historia vid det här laget?
 2, Är det inte jobbigt att folk vill ändra på din bok, du tycker väl att den är bra som den är?

Svaret på båda frågorna är nej. Och det är faktiskt inte ett "nej" framväst mellan tänderna med ett sammanbitet leende på läpparna utan jag menar det verkligen. Lyckligtvis är jag inte ett dugg trött på min historia. Jag är fortfarande lite kär i mina karaktärer och mina miljöer och jag jobbar gärna med dom ett tag till. Snarare börjar jag känna av en viss separationsångest. Jag vet ju att vår tid tillsammans är utmätt och när boken väl är tryckt kommer den inte vara min att styra över längre. Visst kommer jag säkert att ha nya karaktärer att vara mamma till då. Men ändå.

Vad gäller synpunkter och ändringsförslag så kan man ju välja att se det som kritik att försvara sig mot - eller som en gåva (med risk för att låta en aning pretto). Att få någon annans perspektiv på sin text kan öppna helt nya dörrar och visa vägar man själv inte hade tänkt på att prova. Ofta kan man själv fastna i saker man tar för givet måste vara på ett visst sätt, innan någon annan ifrågasätter dom.

Som i mitt fall där jag haft väldiga problem med en viss scen men ändå låtit den vara kvar, främst för att just den scenen förklarar bokens titel. Men när förläggaren kom med förslaget att vi borde byta titel på boken så var jag ju plötsligt inte tvungen att ha den med. Så enkelt, och så omöjligt att komma fram till själv tydligen.

Jag har också lärt mig att det är viktigt att känna efter vad synpunkten egentligen innebär. Till exempel: om någon föreslår att din huvudperson i en viss scen borde avbryta mitt i och kasta sig ut genom fönstret kan det ju vara frestande att avfärda det hela med ett: "Det kan han ju inte, han befinner sig ju på tredje våningen, ditt pucko. Här ändras inget." Men istället kan man tänka. "Okej, ut genom fönstret var ju dumt. Men det kanske betyder att det börjar bli lite segt i dialogen här och läsaren vill att det ska hända nåt. Jag får nog låta honom..." Ja, ni förstår.

Nå, i alla fall så har ruvandet under helgen varit relativt framgångsrikt och i en nära framtid hoppas jag kunna kläcka en påskpresent i form av ett omarbetat synopsis till förläggaren. Och sedan blir det att skriva om igen, för kanske sista gången. Snyft.

onsdag 6 april 2011

Jag ska gå på kurs!

Igår damp antagningsbeskedet från Skurups Folkhögskola ner i brevlådan. Jag ska nämligen gå sommarkurs där i år. Kursen handlar om att skriva filmmanus och det ska bli vansinnigt roligt. En del jobbar jag ju med film i jobbet, men jag känner mig lika tafflig varje gång och skulle gärna vilja lära mig hur man gör på riktigt. Dessutom, att lära sig filmisk berättarteknik skadar definitivt inte när man är romanförfattare heller.

Lärare är regissören och manusförfattaren Pelle Berglund, som bland annat har gjort ett gäng Hamiltonfilmer. Jag har gått kurs för honom förut, för över tio år sedan. Den kursen hette "Dramaturgi och berättarteknik" och ägde rum på en kursgård utanför Köpenhamn. Fyra dagar, från åtta på morgonen till nio på kvällen, utan en enda övning eller grupparbete. Bara ändlösa föreläsningar och filmvisningar - bland annat tvingade han oss att se öppningsscenen till "De sju samurajerna" säkert tio gånger. Det är den bästa kurs jag har gått i hela mitt liv.

lördag 2 april 2011

JAAA!!!

Ja, det har varit väldigt tyst här inne ett tag nu. Och anledningen är helt enkelt att när man har riktigt stora saker att berätta som man inte kan berätta, då är det svårt att skriva något alls.

Men nu får jag berätta att jag...paus för trumpetfanfar...har blivit antagen! På riktigt! Just som jag som bäst stålsatte mig för ytterligare en evighetslång väntan på besked så ringde en förläggare och sa att de hemskt gärna ville ge ut min bok. Efter bara drygt en vecka! Bara det kommer ju vara värt att berätta för barnbarnen.

Ändå vågade jag inte tro att det var riktigt sant, inte förrän i torsdags när jag åkte upp till Stockholm med fjärilar i magen och några timmar senare åkte hem igen som utmattad men lycklig geléklump efter möte med en otroligt sympatisk förläggare och andra lika trevliga människor på förlaget. Fortfarande känner jag precis som idrottsmän brukar säga när dom precis vunnit VM-guld: "Jag fattar ingenting."

Och nu då? Först och främst ska jag läsa igenom kontraktsförslaget och ingå formellt avtal med förlaget. När det är gjort ska jag jobba igenom manuset efter lite synpunkter från förläggaren, en del mindre och en del större. Och efter det ytterligare omgångar med redaktör, mer på detaljnivå. Och så ska omslag bestämmas, titel filas på och boken förhandspromotas i säljorganisationen. Och så vidare, och så vidare. För att sedan så småningom landa i handeln i april nästa år om allt går som det ska. Och vid det laget har jag kanske hunnit fatta det.

onsdag 16 mars 2011

Klar på riktigt!

Pukor och trumpeter, nu är jag äntligen helt färdig med den sista omarbetningen av mitt romanmanus. Korrläsningen är avklarad, jag har skrivit synopsis och följebrev och redan skickat ut till ett par av mina förlagskontakter. Skönt är bara förnamnet.

Huruvida det är bra eller inte är helt omöjligt att säga medan man håller på. Men det finns åtminstone vissa tecken på att det har blivit betydligt bättre den här gången. Möjligen till och med riktigt bra. Jag hade en bra känsla i magen under hela korrläsningen, och till och med lite rysningar på armarna i vissa partier. Och idag, när jag skrev handlingssammanfattning till de förlag som kräver det kände jag för första gången att jag inte behövde kämpa för att få ihop alla delar av min historia. Både "baksidestext" och själva handlingen bara flöt på. Och det, mina vänner, har det aldrig gjort förut.

Så nu är det bara att hålla alla tummar och tår. Och för den som möjligen undrar över innehållet i min bok  så kommer här en kort sammanfattning:

 
Ingen romantisk feel-good här inte. Det är väl ganska uppenbart .

lördag 12 mars 2011

Dagens ord: Slukhål

Ja, jag är en riktig ordnörd. På mellanstadiet var mitt bästa ämne ordkunskap, tätt följt av bokkunskap, och varje gång jag hittar ett nytt fränt ord som jag aldrig hört förut blir jag så lycklig att det pirrar i hela kroppen. Inte helt normalt, jag vet.

Idag var jag och äldsta dottern på biblioteket med vår sedvanliga sportbag fylld med böcker som skulle lämnas åter. Väl där står jag och bläddrar i senaste numret av Illustrerad Vetenskap och då, tada! SLUKHÅL! Ett fantastiskt nytt ord som bara hoppade på mig från tidningssidan.

För det första är det en fantastisk kombination av bokstäver, vacker på ett fulkonstigt och lite läskigt sätt. Dessutom en utmärkt metafor för skräckgenrens kärna av en helt vanlig verklighet som plötsligt kollapsar och släpper fram något främmande och oändligt skrämmande. Och en perfekt titel till min skräcknovellsamling som härmed byter arbetsnamn från "Otyg" till "Slukhål".

Verklighetens slukhål är  hål skapade av att marken kollapsat av vattenerosion underifrån. Och det kan se ut så här:


  Läskigt, va?

torsdag 10 mars 2011

Nästan klar

Nu har jag äntligen blivit klar med alla omskrivningar i manuset till "Tomrum". Men det innebär ju tyvärr inte att jag är färdig. Just nu är jag inne i den sista delen av romanskrivandet, korrekturläsningen. Och vad är det egentligen, kan man undra?

För vissa kanske det innebär att rätta mängder av stavfel, klumpiga formuleringar och kontinuitetsproblem. Så är det inte riktigt för mig eftersom jag på grund av yrkesskada knappt har något sådant (förutom ett enstaka saknat "f" eftersom jag har en tangent på datorn som hakar upp sig).

Det låter kanske arrogant i överkant, men det jag menar är att jag av gammal vana behandlar mitt skönlitterära skrivande på samma sätt som mina copytexter. Det innefattar ett sjukligt tvång att skriva en mening i taget och fila på den tills jag är helt nöjd, med rytm och konstruktion och innehåll. Det är ett mycket tidsödande sätt att skriva första utkast, men sparar åtminstone lite tid i redigeringen.

För mig handlar korrekturläsning istället om att försöka angripa texten som en läsare, istället för en skrivare. Jag försöker läsa längre avsnitt i ett svep, läser om möjligt högt för mig själv och har fokus på magkänslan. Var går det för fort, var går det för långsamt, var känns det styltigt i dialogen etc. Ändringarna i det här läget kan skifta från att skriva hela nya stycken för att få till en förändrad rytm till att dela upp en replik i två delar för ökad dramatik eller bara flytta en extra viktig mening till ett eget stycke.

Stephen King hävdar i min husbibel "Att skriva" att han alltid lägger ett färdigskrivet manus i en byrålåda i sex veckor innan han börjar redigera, därför att "efter så lång tid känns texten som att den är skriven av en utomjording" och man kan angripa den just som en läsare av någon annans text. Nu har jag tyvärr inte tålamod till det så jag får försöka hitta min inre läsare ändå.

lördag 5 mars 2011

Dagens skryt


Den här annonsen hittade en kollega till mig i tidningen Metro för någon vecka sedan. Det är spelföretaget Betsafe i Malmö som söker en copywriter genom att headhunta namngivna medlemmar i vårt skrå på det här sättet. Och ja, jag är med. Det syns inte på bilden men mitt namn står i öglan på k:et faktiskt.

Ett lite ovanligt drag är det, och smart av flera anledningar. Dels för att det nog är nödvändigt att personligen söka upp lämpliga kandidater i en yrkesgrupp som inte är särskilt stor och förmodligen har en arbetslöshetsnivå på 0%, åtminstone bland dom som är hyfsat erfarna. Och dels för att det gnuggar egon hos en grupp människor som är kända för just ... sina stora egon.

Ännu bättre hade det förstås varit om jag verkligen hade fått något brev. Dock misstänker jag att detta missöde beror på att min man råkat slänga brevet i återvinningen medan jag var på sportlovssemester med barnen (även om han hävdar motsatsen). Och det kan ju inte Betsafe rå för.

TILLÄGG: För ordningens skull: Nej, jag tänker inte söka jobbet. Det finns ett antal typer av verksamheter som jag inte kan tänka mig skriva copy för. Och spelbolag är en av dom. Men det var ju ändå trevligt att bli tillfrågad.

onsdag 2 mars 2011

En himla massa folk

Igår var jag på filminspelning. Det händer inte varje dag, ens i mitt glamourösa reklamliv, och är lika fascinerande varje gång.

Det är snudd på omöjligt att förstå att det enkla tecknade storyboard med repliker och scenanvisningar som jag och AD-Krille totat ihop själva på byrån ett par veckor senare resulterar i det här:



En sak är säkert när det gäller film. Det går åt en himla massa folk när man ska spela in en. Till den här lilla filmen fanns på plats: två skådespelare, en regissör, en fotograf, en ljudkille, en elektriker/ljussättare, en location scout (den som är ansvarig för själva inspelningsplatsen), en stylist, en rekvisitör, en stillbildsfotograf, stillbildsfotografens två praktikanter samt en runner (den som springer och köper saker, till exempel plåster när regissören råkar skära sig i benet med en mattkniv). Och då kan man ju bara tänka sig hur det ser ut när dom spelar in något större produktioner. Som slaget vid Helms klyfta i "Sagan om ringen" till exempel.

Igår ägnade alltså alla dessa fantastiska människor som alla är experter på sitt specifika område en arbetsdag på 12 timmar åt att fokuserat och koncentrerat spela in ...25 sekunder reklamfilm. Och jag skojar inte, det tar faktiskt så lång tid. Även när man är fokuserad och koncentrerad.

Om två veckor börjar filmen rulla i TV. Och då har mitt och Krilles lilla storyboard tagit sig hela vägen från idé till verklighet.

onsdag 23 februari 2011

Ett löfte till mig själv

Säg efter mig:

"Jag lovar och svär att hädanefter aldrig inleda skrivande utan ett väl utarbetat synopsis samt en utförlig plan över samtliga ingående händelser och deras inbördes förhållanden. I ty jag på detta sätt må undvika logiska luckor, tidsödande omskrivningar samt en överväldigande lust att slänga dyrbar elektronisk utrustning i väggen."

Tänk att det ska vara så förbannat svårt att lära av sina egna misstag. Just som jag trodde att jag bara hade sista raksträckan kvar.

måndag 21 februari 2011

The King

Vacker är han inte. Men åh, vad jag beundrar den här mannen. Till det löjligas gräns. And beyond.

torsdag 17 februari 2011

Saker vi har gemensamt

Var bara tvungen att dela med mig av ett smakprov av min absoluta favoritkomiker, numera avlidna George Carlin. 'Bless his soul' skulle man kunna skriva, men eftersom han var en envis motståndare till religion tror jag inte att han skulle tycka om det. Men livar upp en kall, tråkig februaridag, det gör han.

En författares bön

Vän av ordning kanske undrar hur det går med omarbetningen av mitt manus. Välinformerad vän av ordning undrar kanske dessutom vad som hände med en deadline satt till den 28 januari.

Svaret på den andra frågan är väl tämligen uppenbart vid det här laget. Åt fanders gick det. Men ja, omarbetningen pågår på lediga stunder och det går framåt. Plågsamt långsamt men framåt. Den missade dödslinjen har jag inga ursäkter till annat än en grov missbedömning av mängden nödvändigt arbete relativt tillgänglig tid. I min enfald tänkte jag att jag skulle kunna behålla stora delar av den ursprungliga texten och mest "fiffa" lite. Men det kunde jag inte.

Det jag hade lyckats glömma bort var att när man ändrar vissa förutsättningar och ordningsföljden på scener ändras även karaktärernas kunskap och sinnesstämning. Och därmed blir gärningar, tankar och repliker som förut var hyfsat rimliga plötsligt helt galna. Och man måste skriva om alltihop.

Dessutom har jag till min fasa upptäckt att den text som jag förut tyckte var ganska bra nu är vansinnigt dålig. Möjligen är det en nödvändig psykologisk process. På samma sätt som bebisar och hundvalpar av naturen är söta för att man ska vilja ta hand om dom, kanske min gamla text nu har gjort sig extra ful för att jag ska kunna släppa taget om den. Möjligen.

Hur som helst så kämpar jag på och hoppas vara klar inom en inte alltför avlägsen framtid. Och under tiden håller jag modet uppe med hjälp av "The Penmonkey's Paean" Tack Nene för tipset!


I will sally forth until I have this book by the balls and by the throat.
I am the Commander of these words.
I am the King of this story.
I am the God of this place.
I am a writer, and I will finish the shit that I started.

Och det ska jag. Och jag ska ha en fest när jag har gjort det. Så det så.