Den sista hösten

Så var det höst igen. Barnen har gått de två första veckorna i skolan och börjat få läxor och gå på fotboll och på dansträning och fan och hans moster igen, kunderna är tillbaka i full hastighet och vill ha allting gjort nuuu och jag har fått den första höstförkylningen. Fast ska jag vara riktigt ärlig tycker jag att det är ganska skönt, att allt är tillbaka till det gamla vanliga igen.

Riktigt vanlig är den här hösten ändå inte. Det är den sista hösten innan min roman kommer ut. Min sista höst som icke-debuterad. Fatta det.

Nej, jag lovar. Jag har inga orealistiska förväntningar på att hela livet kommer att förändras och min tillvaro förvandlas till en glamourös flod av TV-intervjuer, läsarovationer och miljoner in på kontot. Men det kommer ändå att bli annorlunda. Min alldeles vanliga tillvaro kommer att utvidgas med en ny roll, en ny verklighet att utforska. Jag kommer att vara författare, åtminstone lite grann.

Faktum är att en del av den förändringen redan har skett. Genom mitt författande har jag träffat en massa trevliga människor jag aldrig trodde att jag skulle få lära känna, som Nene Ormes, Karin Tidbeck, Karin Waller, Åsa Schwarz och Sara Bergmark Elfgren. Ja, jag har till och med varit på bratkrog i Stockholm med Elizabeth Bear, bara en sån sak.

Också mitt skrivande känns annorlunda den här sista hösten. Allvarligare. Nu har jag en förläggare som tror på mig, järn som ska smidas medan det är varmt och en berättarstil som ska förvaltas. Huvva.

Något som också måste förändras den här hösten är mitt bloggande. Så här kan jag ju inte ha det, med en månad mellan inläggen när det är som sämst. Dags att börja öva på läsekretsrelationsbyggande och ta det här bloggande på lite mer allvar, tror jag bestämt.

För jag ska ju få en sån snart. En alldeles egen läsekrets. Huvva.

PS. För att visa att jag menar allvar kommer jag att skriva ett nytt inlägg redan imorgon. Jag lovar. På hedersord. Absolut. Om inte min förkylning blir värre igen, det vill säga.