Thomas och jag

Foto: skånska dagbladet

Så här är det. Det finns några människor här i världen som jag beundrar så där överdrivet och okritiskt mycket, så att det är nästan löjligt. Dom är inte många, dom har varit desamma i många år nu och dom har det gemensamt att de kan göra otroliga saker med språket, saker som jag också skulle vilja kunna göra. En lista över dessa människor skulle se ut ungefär så här (med reservation för att jag glömt någon):

• Kristina Lugn
• Astrid Lindgren
• Umberto Eco
• Bret Easton Ellis
• Eddie Izzard
• George Carlin
• Quentin Tarantino
• Morrissey (men du får passa dig Stephen, ett par idiotiska uttalanden till och du är ute)
• Thomas Öberg

Den sista personen på listan, Thomas Öberg, är textförfattare och sångare i Bob hund och har varit föremål för min gränslösa beundran i snart 20 år nu.

Thomas skiljer sig från de andra på listan i det att han bor i Malmö och jag faktiskt skulle kunna få möjlighet att träffa honom och tala om hur mycket jag beundrar honom (chansen att jag skulle träffa exempelvis Umberto Eco på Coop Forum ser jag däremot som tämligen obefintlig). Faktum är att jag har träffat Thomas Öberg en gång, i baren på Inkonst. Eller sett honom snarare, för prata med honom vågade jag absolut inte. Till slut gav jag upp hoppet och bestämde mig för att istället lägga in en Bob hund-scen i min nya bok, som en slags hyllning.

Men så igår, i tidningen ser jag: Thomas Öberg - I love books - Garaget - ikväll. Vilda hästar hade  inte kunnat hålla mig borta. Fast lite orolig var jag. Tänk om han inte alls var som jag hade tänkt, arrogant, egotrippad eller bara tråkig. tänk om jag skulle bli grymt besviken. Och tänk om jag inte skulle våga prata med honom nu heller.

Men jag blev inte besviken. Jag hade kunnat ha med en bandspelare och spelat in alla klokskaper Thomas Öberg fick ur sig under den timmen. Och alla snällheter. Han hade en skivspelare med sig också, spelade Bob hund-låtar och sjöng med sig själv. Så fint var det.

Foto: Skånska Dagbladet

 Efteråt var det dags för sanningens minut. Och inte blev det mindre nervöst av att karln hade mask på sig. Men till slut stegade jag fram och sa något i stil med: "Hej, jag skriver böcker och jag skulle jättegärna vilja ha med en spelning med er i min nya bok. Går det bra?" eller något lika töntigt (jag var så nervös att minnebilderna är lite luddiga).

Och han blev glad! Och generad. Och sa att det vore fantastiskt hedrande om jag ville det. Och jag blev också generad och stammade och han frågade vad jag hette och sa att det måste vara väldigt svårt att vara författare och skriva så där långt. Och jag sa nåt dumt om att man måste ha bra sittfläsk och sen frågade han vilket förlag jag hade och jag sa Telegram och att Klas Lunding är en av delägarna för att jag tänkte att honom känner säkert Thomas Öberg till eftersom Klas Lunding är en skivbolagssnubbe. Och det gjorde han. Och sen sa jag hej då och gick därifrån.

Om jag berättade för Thomas Öberg hur mycket jag beundrar honom? Nej, det glömde jag förstås. Attans också