Folk alltså

Sitter och väntar på bussen utanför centralen i Malmö. Mannen bredvid mig på bänken vänder sig om och frågar:
"Går åttan och trean förbi Triangeln?"
"Jag vet inte, jag åker inte så långt. Men hållplatserna står listade på busstolpen där borta", säger jag vänligt och pekar.
"Ja ja, men det är ju så förbannat litet skrivet, när de har hela stolpen att bre ut sig på så kunde dom väl ha gjort det lite större tycker man. Jag som är blind på ena ögat och allt."
"Jag kan gå bort och kolla åt dig om du vill", säger jag och känner mig nu extremt vänlig och hjälpsam.
"Det behövs inte, jag har förstoringsglas", säger mannen och efter en stunds ytterligare gnäll om Skånetrafikens skyltning går han och förstoringsglaset bort till stolpen.
"Gick bussen till Triangeln?" frågar vänliga Jenny när han kommer tillbaka.
"Ja, åttan", svarar mannen med förstoringsglaset. En minut senare kommer åttans buss. Mannen sitter kvar på bänken och jag sväljer impulsen att vänligt påpeka att det är hans buss. Det får ju finnas gränser för hjälpsamheten även en sån här dag. Strax därefter tänder han en cigarett och håller den så att röken kommer rakt i mitt ansikte. Då tappar jag alldeles lusten att vara vänlig mer och ställer mig en bit bort och stirrar surt åt hans håll tills bussen kommer. Fast det märker han inte ens. Det är vid såna tillfällen man vill gå hem och skriva en skräckhistoria där en halvblind man i 40-årsålden råkar illa ut.