tisdag 8 januari 2013

2012 - ett fantastiskt år som slutade i diket

Jaha, nu är 2012 alltså över. Ska man vara ärlig är väl tiden för att skriva årsrapporter om 2012 också över, men som mitt liv ser ut just nu är jag glad att jag ens orkar skriva en. Men mer om det senare.

Herregud vilket år det blev, 2012. Kanske det konstigaste i mitt liv någonsin. Mitt debutantår, året när resan som inleddes 2006 med en skrivkurs i Stockholm till slut blev till en bok för människor att köpa, låna, tycka om (eller i förekommande fall avsky). Det var året när jag gick från att vara en helt vanlig reklamarbetande tvåbarnsmamma till en, åtminstone i någon mån, offentlig person. Eller som min nioåriga dotter skrev i en svenskauppgift på temat "skriv om en känd person":

"Min mamma är ganska känd för hon har skrivit en bok som barn inte får läsa. Hon har varit i tidningen många gånger och i tv en gång."

Ja, det här var det märkliga året när jag kunde ställa in Google på "senaste veckan" och få hundra träffar på mitt namn. Svarade på samtal från okända nummer och fick höra "Hej, jag heter Hanna Fahl och ringer från DN Kultur" eller "Hej, det här var från Nyhetsmorgon i TV4". Fick veta att jag ser ut "som en ung Siw Malmqvist", blev kallad för "Skräckflickan" och fick läsa att jag har skrivit en "riktigt störd bok". Och satt på en scen på Bokmässan i Göteborg i samtal med Johanna Koljonen och försökte se ut som om det var den naturligaste saken i världen. Det var året när jag höll föredrag och satt på signeringar, ibland utan att en enda människa kom, och året när det pirrade i magen av glädje över positiva recensioner och brände i kinderna av skam över sågningarna. Ett år där andra, och därmed också jag själv, plötsligt såg den gamla vanliga Jenny på ett nytt, främmande sätt. Det var omtumlande, spännande, ansträngande, roligt och jobbigt på en och samma gång.

2012 var också ett år av mängder av samtal och möten med skrivande människor, vänskaper som fördjupats och nya bekantskaper som inletts. Och av omåttlig stolthet över vänner som släppt böcker, sålt filmrättigheter och sett allt det hårda slitet leda till internationella framgångar.

Men ett debutantår handlar också om att komma vidare, att ta nästa steg till att bli en riktig författare, som smider medan järnet är varmt, som inte var ett "one hit-wonder", som har hittat sin röst och kan utveckla sitt författarskap, som får bli medlem i författarförbundet och bli valbar till förtroendeposter. Under sommaren skrev jag mitt andra manus och i början av oktober fick jag det antaget av förlaget med planerad utgivning i mars 2013. Hurra! Visst, manuset saknade fortfarande ett slut och visst, både betaläsare och förlaget tyckte att väldigt mycket ändringar borde göras, men det skulle säkert gå. För visst är jag en av dem som lätt klämmer ur sig en bok om året parallellt med heltidsjobb? Visst är andraboksångest bara för veklingar och inte för tuffa reklamare som jag? Visst?

Jag önskar verkligen att det vore så. Att jag kunde sluta det här inlägget här med ett "Gott nytt år" och så levde hon lycklig och produktiv i alla sina dagar.  Men tyvärr blev det inte så. Jag borde förstås ha sett det komma. När copyjobben i frilansfirman tornade upp sig vid horisonten och började överstiga en heltidstjänst. När vi satte igång en renovering av övervåningen som skulle ta två veckor, men förstås inte är klar än. Och när jag räknade ut att jag inte fick ta en enda dag ledigt från skrivandet om jag skulle hinna bli klar, inte ens julafton. Inte minst det här blogginlägget borde förmodligen ha fått mig att undra vad jag sysslade med. Men icke. Jag körde på ändå. För jag hade ju varit med förr minsann. Jobbat på en byrå där att komma hem före Rapport var att betrakta som en förkortad arbetsdag. Kört tio projekt parallellt utan att knota. Fått magkatarr, vaknat på nätterna med ångest men ändå aldrig någonsin missat en deadline. Inte jag inte.*

Men i början av december tog det tvärstopp. Gråtanfall, panikångest och sömnlöshet fick även mig att till slut inse att "Den här gången går det faktiskt inte. På riktigt." Så jag fick lov att dra i nödbromsen och lägga ner ett tag. Den duktiga flickan som aldrig missar en deadline fick kontakta kunder och förlag och säga "jag är ledsen, men ..."

Nu snart en månad senare känns det bättre. Jag försöker göra mer av saker jag mår bra av och mindre av sånt som stressar (mer pussel, dansspel på Wii och promenader och mindre sociala media till exempel). Fortfarande får jag svallningar av skuldkänslor över kunder som fått vänta och när bokbloggare skriver om att de ser fram emot Jenny Milewskis nya bok i mars. Men jag får fantastiskt stöd av familj, vänner och förlaget och gör mitt bästa för att tro på när mina bokhandlarvänner säger: "Äsch, att en bok blir uppskjuten - det händer hela tiden." Och framförallt glädjer jag mig åt  att kärleken till skrivandet ändå finns kvar. Jag vill skriva, jag kan skriva och jag har gott hopp om att ni som väntar ändå kommer att få mer att läsa från mig så småningom.

*Jo, en gång har jag faktiskt missat en deadline. 1999. Två veckor före mitt bröllop. Jag hade en dag på mig att skriva färdigt en broschyr och blev kidnappad från kontoret till min möhippa. Då gick det inte.

12 kommentarer:

  1. Åh Jenny. KRAM. KRAM. Det är sunt att reagera som du.
    Och vad var det för jävla polare som kidnappade dig när du inte hade jobbat klart? Hoppas du sagt upp bekantskapen med alla! ;)
    KRAM!!!

    SvaraRadera
  2. Åh - vilket fint inlägg. Så mänskligt naket. Och så sant. Skrivandet ska vara lustfyllt, drivas på av sina egna ångor och inte vara något som förknippas med kravnivåer på det omänskliga planet.

    Att bromsa är att vara medveten om hur man vill leva sitt liv:)

    Från en annan som författar.

    SvaraRadera
  3. Bra Jenny. Skönt att höra dina insikter. Jag som själva sladdat lite i diket kan enkelt förstå dig och också se att du har kloka tankar kring det. Men det händer lätt att man halkar ner igen om man inte ser upp. Så var försiktig i kurvorna. Även framöver. Ses i spiltan.

    SvaraRadera
  4. Tack snälla Pernilla! Ha, det kan man tycka. Men å andra sidan, företaget jag gjorde broschyren till gick i konkurs för många år sedan. Men gift är jag fortfarande.

    SvaraRadera
  5. Och tack Edgrenskan och Johan. Ja, jag ska vara försiktig i kurvorna, jag lovar.

    SvaraRadera
  6. Smart smart smart brud som drar i bromsen! Tänk på George RR Martin och hur länge han tar på sig med varje bok och hur fansen knorrar men ändå tålmodigt väntar! Allt gott med det nya året.

    SvaraRadera
  7. Fint inlägg, och klokt av dig att dra i bromsen. Ser detta som en varningsklocka för egen del ... Sköt om dig!

    SvaraRadera
  8. Men du - året slutade ju inte alls i diket. Det slutade med att du tog ett klokt beslut och sade nej när det blev för mycket. Det är helt rätt gjort! Jag gjorde själv helt slut på mig när jag pluggade en gång i tiden och det slutade med att jag hamnade på sjukhus ... Inte kul! Lärde mig dock att inget uppdrag, ingen deadline är värt att man mår så dåligt för. Som varande en av bokbloggarna som ser fram emot din nästa bok, kan jag lova att vi kommer att peppa precis lika mycket för den när den än kommer. Och vi vill framför allt ha en författare som mår bra och som orkar skriva böcker i många långa år framöver. Tusen gånger hellre det än någon som spottar ur sig titel efter titel i vansinnestakt. Så ta det lugnt, och ta hand om dig! Inget är viktigare än att du själv mår bra. Kram!

    SvaraRadera
  9. Tack snälla Manne och Therese! Jag blir alldeles varm av all er vänliga omsorg.

    SvaraRadera
  10. Jag har gjort som du och dragit i nödbromsen nu, det var otroligt tungt men kändes så mycket bättre då det var gjort! Och bättre blir det, hoppas du mår mycket bättre nu! Kramar!

    SvaraRadera
  11. Här kommer en sen peppkommentar men en pepp likaså :) Fantastiskt beslut!!! Klart att jag som alla bokbloggare ser otroligt fram emot nästa bok men precis som Calliope säger här ovan så hellre en författare som mår bra och orkar skriva i många år än en som inte mår bra. Jag brände själv ut mig för sisådär 13 år sedan riktigt ordentligt och det tog många år att komma tillbaka. Så hurra för dig som drog i nödbromsen för det är lättare sagt än gjort när man vill vill vill så gärna göra det man älskar. Så vi håller ut och jag hoppas att du mår bättre snart!

    SvaraRadera