Läste idag på nätet att Lotta Olsson varit på besök hos Sällskapet Deckarvännerna och rekommenderat vårens bästa läsning. Och jag var en av dom!! Jag har tidigare skrivit om hur stolt jag blev över hennes kortrecension i DN, särskilt eftersom Lotta Olsson faktiskt finns med i min bok. Och inte är jag mindre stolt nu. Hon har ju läst en och annan bok i sin dag den kvinnan. Hela listan på Lotta Olssons rekommendationer till Deckarvännerna finns här.
Idag presenterades det officiella seminarieprogrammet under Bokmässan i Göteborg på en högtidlig presskonferens. Det betyder också att det är på riktigt, det som jag vetat länge men ändå inte vågat tro är sant. JAG SKA VARA MED I ETT SEMINARIUM PÅ BOKMÄSSAN!! Hörde ni det, va? Jag ska få sitta på en scen, kanske till och med med en sån där munmikrofon och få en särskild namnbricka så man kommer in i loungen där alla coola författare sitter och om man trycker på M under Medverkande på Bokmässans hemsida så finns jag där. Sjukt coolt är vad det är (och jag vet att jag inte låter så där erfaret blasé som man ska, men det kan inte hjälpas faktiskt).
Och om inte det vore nog så får jag ha seminariet ihop med denna häftiga kvinna:
Amanda Hellberg debuterade med Styggelsen 2008 och har sen dess hunnit ge ut ytterligare två vuxenböcker om Maja Grå (Döden på en blek häst och Tistelblomman) och flera barn- och ungdomsböcker. Betydligt mer erfaren som författare än jag alltså. Känns tryggt.
Och som om inte det vore nog ska vi ha denna häftiga kvinna som moderator:
Johanna Koljonen är journalist, har vunnit På spåret, skrivit en bok om Carola, gett ut en serieroman och ungefär tusen miljoner andra saker. Dessutom är hon väldigt trevlig.
Seminariet heter "Uppdrag: att sprida skräck" och äger rum på söndagen 12.00-12.45. Hoppas att vi ses där. Hela seminarieprogrammet hittar man för övrigt här.
Hit, till Ryds Centrum i Linköping är jag på väg just nu (fast egentligen sitter jag i en soffa i Hjärup). Jag ska dit och köpa godis eftersom det är lördag (fast egentligen är det fredag). Alldeles nyss var jag nära att halka och ramla omkull eftersom det är december (fast egentligen är det maj). Och året är 1993 (fast egentligen är det nu).
Jag erkänner, jag är väldigt svag för actionfigurer. Och alldeles särskilt svag är jag för Clive Barkers Tortured Souls-serie av actionfigurer. Jag äger tyvärr inte någon, men varje gång jag ser dom (som jag råkade göra under kvällens slösurfning) går det som en ilning av köpsug genom magen på mig. En dag ...
Samtidigt kan jag inte låta bli att undra om det är något allvarligt fel på mig. Borde jag inte egentligen sukta efter Louboutin-skor eller nåt?
Ibland kommer verkligheten läskigt nära fiktionen. Och i verkligheten kan stadsjeepspsykopater vara alldeles tillräckligt läskiga. Även utan mexikansk brottningsmask.
Efter allt ståhej kring släppet av Skalpelldansen försöker jag nu fokusera på vardagen igen - och skrivandet av nästa bok inte minst.
Min nya bok utspelar sig i början av nittiotalet, inte i nutid som Skalpelldansen, vilket påverkar skrivandet ganska mycket har jag märkt (till exempel kan ju karaktärerna varken mejla eller mobilringa till varandra - och inte kolla upp saker genom att googla dem helller) . Eftersom jag dessutom har kidnappat mig själv som ung till huvudpersonen så förvandlas mina skrivpass lätt till formliga orgier i nostalgi och mer eller mindre pinsamma minnen.
Delar av min gamla singelsamling
Häromdagen skulle mitt alter ego lyssna på musik och jag blev så illa tvungen att hämta in min dammiga och lätt fuktskadade gamla vinylsamling från garaget. Någon vinylspelare äger jag tyvärr inte längre, men det gör inte så mycket. Oförglömliga sångrader som "Too shy-i-ay, husch-husch ay-do-ay" sitter ändå fast som berget i min hjärnbark. Och förresten så finns rätt mycket av det på Spotify, om man nu skulle vilja. Varför jag sparar den? Tänk, det undrar min man också.
Allt har kanske inte åldrats med värdighet. Delirio mind med Scotch och Sigue Sigue Sputnik skulle inte kvala in på någon av mina spellistor idag. Och inte heller "Lilla hjärta, jag tänder så på dig. Jag vill så gärna ha sex med dig", kanske. Men annat i samlingen har svävat genom decennierna i sin egen lilla tidsbubbla och är precis lika bra idag som när jag var arton. Som Ratata, The Smiths och Communards, och Soft Cell, den allra första LP jag köpte (pappa betalade, vilket är anmärkningsvärt eftersom jag var tolv och skivan hette "Non-stop erotic cabaret"). Eller den här låten med Beautiful South, som dessutom har, i mitt tycke, en av musikhistoriens bästa musikvideos - i all sin enkelhet.
