D som i dubier

Rent känslomässigt är skrivandet som att ständigt pendla mellan grandios personlighetsstörning och grav depression. Åtminstone för mig. Vad gäller mitt professionella skrivande är det inget större problem. Korta deadlines ger inte så mycket tid till ångest och kvalitetskriterierna är enkla. Vill kunden betala för texten är den bra. Vill kunden inte betala är den dålig.

Men med mitt eget...Ett tag nu har jag varit riktigt nöjd med ombearbetningen av mitt manus, nästan grandios faktiskt. Men så plötsligt kom dom. DUBIERNA. Så brukar jag kalla det tillstånd där text som förut var bra blir fullständigt värdelös och man snabbt förlorar hoppet om att någonsin kunna prestera nåt vettigt igen. Det började i förrgår när jag skulle förklara innehållet i en ny scen för en vän. Plötsligt började jag höra mig själv utifrån, tänkandes "vad är det hon babblar om den där underliga kvinnan, det här låter ju helt bedrövligt" och igår kväll läste jag igenom en tidigare scen och tyckte att den också var hopplös. Dubier, helt enkelt.

Någon skrivkramp har jag dock som tur är inte. Efter 15 år som copy har jag lärt mig att pressa fram text även under de mest oinspirerade av stunder. Jag har också lärt mig att det bara finns en enda sak som hjälper mot dubier. Att ignorera dom. Rätt vad det är ser texten som förut verkade hopplöst rätt okej ut igen, eller åtminstone redigerbar. Och då kan man börja jobba sig upp till grandiositeten igen.

Nästa vecka hoppas jag få loss lite skrivbubbla igen och förhoppningsvis kan skrivande vid annan tidpunkt än efter heltidsjobb, handling, matlagning, läxläsning, Wii och Let's Dance vara ett tillräckligt vapen i kampen mot dubierna.