Ett löfte till mig själv

Säg efter mig:

"Jag lovar och svär att hädanefter aldrig inleda skrivande utan ett väl utarbetat synopsis samt en utförlig plan över samtliga ingående händelser och deras inbördes förhållanden. I ty jag på detta sätt må undvika logiska luckor, tidsödande omskrivningar samt en överväldigande lust att slänga dyrbar elektronisk utrustning i väggen."

Tänk att det ska vara så förbannat svårt att lära av sina egna misstag. Just som jag trodde att jag bara hade sista raksträckan kvar.

The King

Vacker är han inte. Men åh, vad jag beundrar den här mannen. Till det löjligas gräns. And beyond.

Saker vi har gemensamt

Var bara tvungen att dela med mig av ett smakprov av min absoluta favoritkomiker, numera avlidna George Carlin. 'Bless his soul' skulle man kunna skriva, men eftersom han var en envis motståndare till religion tror jag inte att han skulle tycka om det. Men livar upp en kall, tråkig februaridag, det gör han.

En författares bön

Vän av ordning kanske undrar hur det går med omarbetningen av mitt manus. Välinformerad vän av ordning undrar kanske dessutom vad som hände med en deadline satt till den 28 januari.

Svaret på den andra frågan är väl tämligen uppenbart vid det här laget. Åt fanders gick det. Men ja, omarbetningen pågår på lediga stunder och det går framåt. Plågsamt långsamt men framåt. Den missade dödslinjen har jag inga ursäkter till annat än en grov missbedömning av mängden nödvändigt arbete relativt tillgänglig tid. I min enfald tänkte jag att jag skulle kunna behålla stora delar av den ursprungliga texten och mest "fiffa" lite. Men det kunde jag inte.

Det jag hade lyckats glömma bort var att när man ändrar vissa förutsättningar och ordningsföljden på scener ändras även karaktärernas kunskap och sinnesstämning. Och därmed blir gärningar, tankar och repliker som förut var hyfsat rimliga plötsligt helt galna. Och man måste skriva om alltihop.

Dessutom har jag till min fasa upptäckt att den text som jag förut tyckte var ganska bra nu är vansinnigt dålig. Möjligen är det en nödvändig psykologisk process. På samma sätt som bebisar och hundvalpar av naturen är söta för att man ska vilja ta hand om dom, kanske min gamla text nu har gjort sig extra ful för att jag ska kunna släppa taget om den. Möjligen.

Hur som helst så kämpar jag på och hoppas vara klar inom en inte alltför avlägsen framtid. Och under tiden håller jag modet uppe med hjälp av "The Penmonkey's Paean" Tack Nene för tipset!


I will sally forth until I have this book by the balls and by the throat.
I am the Commander of these words.
I am the King of this story.
I am the God of this place.
I am a writer, and I will finish the shit that I started.

Och det ska jag. Och jag ska ha en fest när jag har gjort det. Så det så.

Privat på nätet?

Läser i dagens Sydsvenskan om ett ovanligt korkat Facebook-inlägg gjort av marknadschefen i handbollsklubben H43 angående artisten Swingfly som gick till final i Melodifestivalen. Det finns mycket att förundras över i detta. För det första är förstås uttalandet i sig rätt intressant:

1. Tänk att rasister fortfarande går på den lätte med: "jag ska flytta till ett land där dom inte tar emot invandrare".
2. Fint att han på ett så naturligt sätt får ihop förakt för både svarta och överviktiga i en och samma mening.
3. Spännande att han för fram bristande kunskaper i svenska som ett problem. Det kan man annars tycka är mindre viktigt för ett svenskt bidrag i den tyska finalen. Där är det ju ändå ingen som förstår svenska.

Men utöver detta kan man också förundras över hur ny teknik och människans tänkande inte alltid går riktigt i takt. I artikeln försvarar sig marknadschefen med att det här minsann var på hans privata Facebook-sida (dock helt öppen även för icke-vänner) och därför: a, inte är nåt som journalisten har med att göra b, inte har någon koppling till hans arbete i H43 - vars värdegrund fördömer rasism och annan diskriminering.

Som copywriter lär man sig att alltid tänka igenom "VTG" innan man skriver en reklamtext. Det vill säga vad jag vill att mottagaren ska Veta, Tycka och Göra efter att ha läst min text. Det måste jag eftersom så fort jag gör en text om en produkt offentlig så påverkar den bilden av varumärket. Och exakt likadant fungerar det på nätet. Det som läggs upp på bloggar, i forum och på öppna sidor på Facebook är också offentliga texter som påverkar avsändarens varumärke. Och ändå kan vi gång på gång läsa om människor som råkat illa ut efter att ha skrivit illa genomtänkta (eller väl genomtänkta, men illa lämpade) saker på nätet.

Kanske kan man vara frestad att tänka: men det är ändå ingen som läser min blogg. Eller det är ju bara mina 300 vänner som kommer åt min Facebook. Eller vad jag tycker om invandrare har inte min arbetsgivare med att göra. Men rätt som det är kommer en potentiell eller nuvarande arbetsgivare, en drömdejt eller en förläggare som funderara på att ge ut din roman att göra en sökning eller höra någon av dina 300 vänner berätta om ditt inlägg på Facebook. Och då kommer den personen att strunta i om du skrev dina texter som privatperson eller inte. Den VTG du förmedlar kommer att påverka ditt varumärke lik förbaskat.

Alltså, slutsaten man kan dra av detta är: måste du nödvändigtvis säga något riktigt dumt, gör som Madickens lillasyster Lisabet och säg det i garderoben istället. Det borde nog H43:s sannolikt snart före detta marknadschef ha gjort.

Världens dyraste minut

Nu har den avgjorts igen, Super Bowl. Inte bara USAs största sporthändelse utan också en klassisk arena för giganternas kamp inom TV-reklam. Men smakar det så kostar det, närmare bestämt 650 000 kr. I sekunden.

116 miljoner amerikaner tittade på matchen och enligt undersökningar gjorde mer än hälften av dom det mer för reklamen än för fotbollen. Och veckan efter fylls tidningarna av recensioner av årets utbud av reklambudskap, till och med i svenska Resumé.

Under de senaste åren har Super Bowl-fajten avgjorts inte bara på TV-arenan utan också på Youtube, Facebook och i bloggar. En av tungviktarna i år är Volkswagens mini-Darth Vader som just nu länkas hej vilt på nätet. En fantastisk film är det och ett bra exempel på en reklamverklighet i förändring. Från att försöka påverka marknaden med produktegenskaper och image i kontrollerade medier till att tillhandahålla underhållning för människor att skaffa sociala poäng på nätet med. Och förhoppningsvis få betalt i tacksamhet uttryckt i en positiv bild av varumärket.



Men min personliga Super Bowl-favorit är ändå den här. En riktig klassiker från 1995 med Nike som avsändare. Ingen stor budget, inga flashiga bildlösningar, inga 3D-effekter. Bara Dennis Hopper och en perfekt dramatisk kurva med utomjordiskt skicklig textleverans och några fotbollsklipp som enda verktyg.

D som i dubier

Rent känslomässigt är skrivandet som att ständigt pendla mellan grandios personlighetsstörning och grav depression. Åtminstone för mig. Vad gäller mitt professionella skrivande är det inget större problem. Korta deadlines ger inte så mycket tid till ångest och kvalitetskriterierna är enkla. Vill kunden betala för texten är den bra. Vill kunden inte betala är den dålig.

Men med mitt eget...Ett tag nu har jag varit riktigt nöjd med ombearbetningen av mitt manus, nästan grandios faktiskt. Men så plötsligt kom dom. DUBIERNA. Så brukar jag kalla det tillstånd där text som förut var bra blir fullständigt värdelös och man snabbt förlorar hoppet om att någonsin kunna prestera nåt vettigt igen. Det började i förrgår när jag skulle förklara innehållet i en ny scen för en vän. Plötsligt började jag höra mig själv utifrån, tänkandes "vad är det hon babblar om den där underliga kvinnan, det här låter ju helt bedrövligt" och igår kväll läste jag igenom en tidigare scen och tyckte att den också var hopplös. Dubier, helt enkelt.

Någon skrivkramp har jag dock som tur är inte. Efter 15 år som copy har jag lärt mig att pressa fram text även under de mest oinspirerade av stunder. Jag har också lärt mig att det bara finns en enda sak som hjälper mot dubier. Att ignorera dom. Rätt vad det är ser texten som förut verkade hopplöst rätt okej ut igen, eller åtminstone redigerbar. Och då kan man börja jobba sig upp till grandiositeten igen.

Nästa vecka hoppas jag få loss lite skrivbubbla igen och förhoppningsvis kan skrivande vid annan tidpunkt än efter heltidsjobb, handling, matlagning, läxläsning, Wii och Let's Dance vara ett tillräckligt vapen i kampen mot dubierna.

Räddad av en senil granne

Nej, som läsare av mitt förra inlägg säkert anade gjorde jag aldrig någon plan. Och igår fick jag sota för det. Big time.

När man skriver en dramatiskt uppbyggd historia, särskilt en byggd på spänning, ligger tricket i att lyckas skapa en händelsekedja som är både tekniskt och psykologiskt trovärdig. Alltså karaktärerna måste kunna göra det man vill rent praktiskt men också  "vilja" göra det, utan att det går emot deras karaktär och den sinnesstämning de befinner sig i.

Igår skulle jag skriva ett avsnitt där min huvudkaraktär ska gå in i sin lägenhet, trots att han tror att det finns något farligt där. Sagt och gjort, jag skrev honom in genom porten, upp för trapporna och...där blev han stående. För jag  insåg att med det upplägg jag hade gjort så fanns det inte en chans i världen att jag skulle få in honom i lägenheten. Han stenvägrade. Alltså fick jag ta bort alltihop och efter mycket funderande kom jag på en ny lösning. Den här gången fick jag honom visserligen över tröskeln, men fick svåra trovärdighetsproblem när han väl var där inne. Suck.

Det var då jag fick ta till det grova artilleriet, i form av en senil och gravt nyfiken granne som fick komma ut och praktiskt taget putta in min karaktär genom dörren. Tack för det, herr Svensson.

Man skulle kunna hävda att det inte är nödvändigt med psykologisk trovärdighet just i skräckgenren. Hur många splatterfilmer har vi inte sett och undrat: "Varför i helvete skulle en tonårstjej gå ensam ner i en otäck källare när hennes kompis just blivit slaktad med yxa?" Svar: "Annars blir det ju ingen skräckfilm".

Men lite större ambitioner än så har jag nog. Och då är det ju tur att det finns såna som herr Svensson att ta till. För övrigt har jag faktiskt gjort en plan nu.