tisdag 1 februari 2011

Räddad av en senil granne

Nej, som läsare av mitt förra inlägg säkert anade gjorde jag aldrig någon plan. Och igår fick jag sota för det. Big time.

När man skriver en dramatiskt uppbyggd historia, särskilt en byggd på spänning, ligger tricket i att lyckas skapa en händelsekedja som är både tekniskt och psykologiskt trovärdig. Alltså karaktärerna måste kunna göra det man vill rent praktiskt men också  "vilja" göra det, utan att det går emot deras karaktär och den sinnesstämning de befinner sig i.

Igår skulle jag skriva ett avsnitt där min huvudkaraktär ska gå in i sin lägenhet, trots att han tror att det finns något farligt där. Sagt och gjort, jag skrev honom in genom porten, upp för trapporna och...där blev han stående. För jag  insåg att med det upplägg jag hade gjort så fanns det inte en chans i världen att jag skulle få in honom i lägenheten. Han stenvägrade. Alltså fick jag ta bort alltihop och efter mycket funderande kom jag på en ny lösning. Den här gången fick jag honom visserligen över tröskeln, men fick svåra trovärdighetsproblem när han väl var där inne. Suck.

Det var då jag fick ta till det grova artilleriet, i form av en senil och gravt nyfiken granne som fick komma ut och praktiskt taget putta in min karaktär genom dörren. Tack för det, herr Svensson.

Man skulle kunna hävda att det inte är nödvändigt med psykologisk trovärdighet just i skräckgenren. Hur många splatterfilmer har vi inte sett och undrat: "Varför i helvete skulle en tonårstjej gå ensam ner i en otäck källare när hennes kompis just blivit slaktad med yxa?" Svar: "Annars blir det ju ingen skräckfilm".

Men lite större ambitioner än så har jag nog. Och då är det ju tur att det finns såna som herr Svensson att ta till. För övrigt har jag faktiskt gjort en plan nu.

2 kommentarer: