måndag 25 april 2011

Dags att sluta skämmas

Nu när jag hunnit smälta min antagning en smula och börjar förstå att detta faktiskt är på riktigt inser jag också att det är dags att omvärdera mina skrivarrutiner.

Fram till nu har jag, omedvetet eller inte, delat in mitt skrivande i två typer; officiellt skrivande och smygskrivande. Det officiella skrivandet, med uppdragsgivare, deadline och mot ekonomisk ersättning, har skett inför öppen ridå och under normal kontorstid, eller i förekommande fall under parollen "Nu får du ta hand om ungarna för jag måste faktiskt jobba ikväll".

Mitt egna skrivande däremot har jag inte låtit ta plats på samma sätt, inte inför mig själv och absolut inte inför andra. Att ägna så absurt mycket tid åt något som ingen frågar efter, ingen betalar för och ingen vet om det är något att ha är sanningen att säga lite skämsigt - det har jag tyckt i alla fall. Alltså har min debutroman skrivits på undantag, på tider när ingen behöver märka att jag skriver. Som efter läggdags, utanför danslokaler i väntan på att barn ska skjutsas hem och på pendeltåget på väg hem från jobbet. Ja, till och med under dammsugning, enligt principen "skriva tre meningar i huvudet, stänga av dammsugaren och skriva in dom, sätta på dammsugaren och skriva tre nya meningar i huvudet."

Men nu får det bli slut med det. Nu har ju mitt romanskrivande plötsligt också en uppdragsgivare och deadlines. Alltså är det dags att sluta skämmas och börja låta historierna ta plats, även innan klockan tio på kvällen. Samtidigt är ju tyvärr antagning av en debutroman ungefär samma sak som att vinna för mycket och för lite pengar på triss. Alldeles för lite pengar för att man ska kunna gå in till chefen och ge fingret (vilket i mitt fall dessutom vore väldigt fånigt eftersom det är jag som är min chef) och samtidigt för mycket för att bara kunna ta vinsten i lotter och gå vidare med sitt liv precis som förut.

Att kunna sluta med reklamskrivandet är alltså än så länge en avlägsen utopi, men att inleda arbetsdagarna med minst en timmes skrivtid på lokal är ambitionen från och med nu. Redan i morgon bitti börjar jag och möter upp min kära skrivkompis Nene Ormes för ett kreativt morgonpass på Melvins café.

fredag 22 april 2011

Glad påsk!

Önskar jag er alla. Själv fick jag bästa påskpresenten igår i form av ett mail med ett "KÖR!!!" i respons på mitt nya synopsis som jag skickade till förläggaren häromdagen. Så det ska jag nu. Efter att jag har förätit mig på färdigt på lammstek, ägg och påskgodis alltså.

Senast till midsommar tänkte jag vara klar med ändringarna. Längre tid än så tror jag inte att jag kan hålla den stången, den nya historien som börjar bubbla inne i skallen och vill ut. Vad min nästa bok kommer att handla om tänker jag inte avslöja än, men en sak är säker. Det blir inte romantisk chick-lit den här gången heller.

tisdag 19 april 2011

Om att skriva synopsis

Nu har jag knåpat ihop ett synopsis med en ny, förhoppningsvis bättre, sista tredjedel av boken och skickat till min förläggare. Och jag blev faktiskt riktigt nöjd. Trots att jag jobbat med manuset så fruktansvärt länge så känner jag mig grymt sugen på att kasta in de nya förutsättningarna i mina scener och se vad karaktärerna tycker om det. Och det är ju ett bra tecken.

Att skriva synopsis är inget jag brukar göra. Kanske borde jag och kanske kommer jag att göra det mer i framtiden, för det är faktiskt inte så dumt. Visserligen kan det kännas lite fånigt till en början, som om det man pysslar med inte alls är en vuxenroman utan snarare något sånt här:


Ni vet, "Max har boll. Max kastar bollen. Var är bollen? Bollen borta." När man reducerar ett manus till bara ett händelseförlopp, bortsett från några enstaka markeringar av känslolägen, är det lätt att gripas av panik och tycka att ens verk måste vara det plattaste och banalaste världen någonsin skådat.

Men när man väl vant sig är att skriva synopsis en mycket nyttig övning, inte minst när man gör det i efterhand. Genom att reducera 100 000 ord roman till några få sidor (i mitt fall ungefär tio) får man en fantastisk överblick över vad man egentligen hade tänkt skriva och hur allting hänger ihop (eller, hemska tanke, inte hänger ihop). Allt från konsekvensen i hur karaktärerna agerar till praktiska detaljer som att man möjligen glömt att människor måste sova åtminstone ett par gånger under en veckas tid eller att tisdag inte kommer efter onsdag blir obarmhärtigt tydligt när man reducerar en öppningsscen på 5 000 ord till ett ynka:

"Vi möter Jonas Lerman, en 35-årig Stockholmsförfattare som är känd för sina mörka romaner fyllda av utstuderat våld. Och framför allt för sin romankaraktär Carl Cederfeldt, en galen kirurg som tortyrmördar tonårsflickor iförd läkarrock och mexikansk brottningsmask. Jonas befinner sig på en författarträff i en bokhandel och för sin uppläsning väljer han ett avsnitt där Carl som tonåring gömmer sig i en ladugård för att sedan bestialiskt tortyrmörda sina fosterföräldrar. Efter uppläsningen reflekterar Jonas över den berusande maktkänsla det innebär att få människor att reagera med fascination, avsky och skräck på något som han själv har hittat på."

Det finns säkert nackdelar med att skriva synopsis också, åtminstone när man gör det i förväg. Möjligen blir man låst till ett visst flöde och hämmar kreativiteten under själva skrivprocessen. Men till nästa bok tänker jag nog ändå ta risken och göra ett försök. Förhoppningsvis kan det snabba på saker och jag kan producera nummer två på något mindre än fyra år. Och skulle det bli "Max boll" av det så är ju inte det hela världen. Dom säljer ju rätt bra.

söndag 10 april 2011

Som en annan påskhöna


Hela helgen har jag gått omkring och ruvat. Inte påskägg direkt, men på ändringarna jag måste göra i mitt manus. Enligt förläggaren har jag två tredjedelar roman som funkar klockrent, men en sista tredjedel som skulle kunna vara ännu bättre. En del riktningsangivelser har jag fått och nu är det upp till mig att hitta vägen dit.

Eftersom jag hållit på och ändrat i mitt manus rätt länge nu (nästan två år för att vara exakt) så har jag mer än en gång hunnit få frågorna:

1, Hur orkar du? Är du inte väldigt trött på din historia vid det här laget?
 2, Är det inte jobbigt att folk vill ändra på din bok, du tycker väl att den är bra som den är?

Svaret på båda frågorna är nej. Och det är faktiskt inte ett "nej" framväst mellan tänderna med ett sammanbitet leende på läpparna utan jag menar det verkligen. Lyckligtvis är jag inte ett dugg trött på min historia. Jag är fortfarande lite kär i mina karaktärer och mina miljöer och jag jobbar gärna med dom ett tag till. Snarare börjar jag känna av en viss separationsångest. Jag vet ju att vår tid tillsammans är utmätt och när boken väl är tryckt kommer den inte vara min att styra över längre. Visst kommer jag säkert att ha nya karaktärer att vara mamma till då. Men ändå.

Vad gäller synpunkter och ändringsförslag så kan man ju välja att se det som kritik att försvara sig mot - eller som en gåva (med risk för att låta en aning pretto). Att få någon annans perspektiv på sin text kan öppna helt nya dörrar och visa vägar man själv inte hade tänkt på att prova. Ofta kan man själv fastna i saker man tar för givet måste vara på ett visst sätt, innan någon annan ifrågasätter dom.

Som i mitt fall där jag haft väldiga problem med en viss scen men ändå låtit den vara kvar, främst för att just den scenen förklarar bokens titel. Men när förläggaren kom med förslaget att vi borde byta titel på boken så var jag ju plötsligt inte tvungen att ha den med. Så enkelt, och så omöjligt att komma fram till själv tydligen.

Jag har också lärt mig att det är viktigt att känna efter vad synpunkten egentligen innebär. Till exempel: om någon föreslår att din huvudperson i en viss scen borde avbryta mitt i och kasta sig ut genom fönstret kan det ju vara frestande att avfärda det hela med ett: "Det kan han ju inte, han befinner sig ju på tredje våningen, ditt pucko. Här ändras inget." Men istället kan man tänka. "Okej, ut genom fönstret var ju dumt. Men det kanske betyder att det börjar bli lite segt i dialogen här och läsaren vill att det ska hända nåt. Jag får nog låta honom..." Ja, ni förstår.

Nå, i alla fall så har ruvandet under helgen varit relativt framgångsrikt och i en nära framtid hoppas jag kunna kläcka en påskpresent i form av ett omarbetat synopsis till förläggaren. Och sedan blir det att skriva om igen, för kanske sista gången. Snyft.

onsdag 6 april 2011

Jag ska gå på kurs!

Igår damp antagningsbeskedet från Skurups Folkhögskola ner i brevlådan. Jag ska nämligen gå sommarkurs där i år. Kursen handlar om att skriva filmmanus och det ska bli vansinnigt roligt. En del jobbar jag ju med film i jobbet, men jag känner mig lika tafflig varje gång och skulle gärna vilja lära mig hur man gör på riktigt. Dessutom, att lära sig filmisk berättarteknik skadar definitivt inte när man är romanförfattare heller.

Lärare är regissören och manusförfattaren Pelle Berglund, som bland annat har gjort ett gäng Hamiltonfilmer. Jag har gått kurs för honom förut, för över tio år sedan. Den kursen hette "Dramaturgi och berättarteknik" och ägde rum på en kursgård utanför Köpenhamn. Fyra dagar, från åtta på morgonen till nio på kvällen, utan en enda övning eller grupparbete. Bara ändlösa föreläsningar och filmvisningar - bland annat tvingade han oss att se öppningsscenen till "De sju samurajerna" säkert tio gånger. Det är den bästa kurs jag har gått i hela mitt liv.

lördag 2 april 2011

JAAA!!!

Ja, det har varit väldigt tyst här inne ett tag nu. Och anledningen är helt enkelt att när man har riktigt stora saker att berätta som man inte kan berätta, då är det svårt att skriva något alls.

Men nu får jag berätta att jag...paus för trumpetfanfar...har blivit antagen! På riktigt! Just som jag som bäst stålsatte mig för ytterligare en evighetslång väntan på besked så ringde en förläggare och sa att de hemskt gärna ville ge ut min bok. Efter bara drygt en vecka! Bara det kommer ju vara värt att berätta för barnbarnen.

Ändå vågade jag inte tro att det var riktigt sant, inte förrän i torsdags när jag åkte upp till Stockholm med fjärilar i magen och några timmar senare åkte hem igen som utmattad men lycklig geléklump efter möte med en otroligt sympatisk förläggare och andra lika trevliga människor på förlaget. Fortfarande känner jag precis som idrottsmän brukar säga när dom precis vunnit VM-guld: "Jag fattar ingenting."

Och nu då? Först och främst ska jag läsa igenom kontraktsförslaget och ingå formellt avtal med förlaget. När det är gjort ska jag jobba igenom manuset efter lite synpunkter från förläggaren, en del mindre och en del större. Och efter det ytterligare omgångar med redaktör, mer på detaljnivå. Och så ska omslag bestämmas, titel filas på och boken förhandspromotas i säljorganisationen. Och så vidare, och så vidare. För att sedan så småningom landa i handeln i april nästa år om allt går som det ska. Och vid det laget har jag kanske hunnit fatta det.