tisdag 21 december 2010

För mycket av det goda

Mycket bloggande har det varit ont om på sistone. Och anledningen till det stavas D-E-C-E-M-B-E-R. En riktig skitmånad är det. Dubbelt så eftersom så den är så fullsmockad med treeevligheter att man genast får dåligt samvete för att man tycker att det är en skitmånad.

Förutom alla kunder som pressar deadlines för att "vi alla ska kunna ta julledigt sen" är det glöggmingel, julavslutningar, lussetåg (gärna för båda barnen på olika ställen samtidigt för att skapa maximal frustration), köpa avtackningspresenter, baka pepparkakor, hitta på julklappar som kan kompensera för den där touch-mobilen med fri surf som inte kommer att inköpas till tioåringen, koka knäck som ingen kommer att äta och gå på ännu mera glöggmingel. Gärna arrangerade under parollen "Ta en paus från julstressen", varpå man till slut vill skrika: "Men fattar ni inte? Det är ju det här som är julstressen!"

Dessutom måste nödvändigtvis alla dessa trevligheter äga rum under en årstid som omöjliggör all form av effektiv förflyttning. I fredags var det julfest med mitt förra jobb. I Köpenhamn var det tänkt, men det fick förstås bokas av eftersom inte tågen gick och vi fick äta julbord på Kronprinsen istället. På väg dit ramlade en av oss på en isfläck och bröt foten, under middagen ringde VD:ns fru som hade kört fast i en snödriva och framemot kaffet satt alla med sina mobiler och försökte lista ut huruvida bussen hem var inställd eller inte. Suck.

Nej, nu får jag sluta gnälla. Julbordet var jättegott, det ska bli mycket trevligt att fira jul med familjen i Dalarna och jag ser med spänning fram emot att åter få se "Trolltyg i tomteskogen" på julafton. Jag behöver nog bara äta lite fler pepparkakor så blir jag snäll.

Och för att komma i extra stämning bjuder jag på en juldikt från Malmö FFs officiella julkort som undertecknad totat ihop alldeles själv, med ganska mycket hjälp från Victor Rydberg

fredag 10 december 2010

Första gången

I min bokklubb läser vi just nu ännu en tegelsten, "Ängelns lek" av Carlos Ruiz Zafon. Den, liksom författarens förra och första roman "Vindens skugga", utspelar sig i Barcelona på 20-talet och är en mystisk, gammeldags historia om en plågad ung författare som sluter en pakt med en gåtfull man som kanske är djävulen.

Det är lätt att föreställa sig att den här Faust-historien som andas Edgar Allen Poe, Dostojevskij och Dickens är skriven i ett uråldrigt bibliotek av en gammal, spansk överklassherre med dubbelt efternamn. Men så läser man lite på Wikipedia och finner att Carlos är en före detta reklambyråkille som skrivit manus i Hollywood och är född 1964. Coolt.

De första meningarna i "Ängelns lek" lyder:

 "En författare glömmer aldrig första gången han tog emot pengar eller några lovord för en historia han skrivit. Han glömmer aldrig första gången han kände fåfängans vederkvickande gift sprida sig i ådrorna när han trodde att skrivandet - om ingen upptäckte hans brist på talang - inte bara skulle ge honom tak över huvudet och mat i magen, utan också det han mest av allt åstundande: att få se sitt namn i tryck på ett simpelt bokomslag som säkert skulle leva mycket längre än han själv. Det ögonblicket kommer för alltid att vara fastetsat i hans minne, för i den stunden har hans själ fått ett pris och han är förlorad."

Jag vet precis när mitt ögonblick inträffade. Jag hade skrivit 150 sidor av "Tomrum" och för första gången släppt ifrån mig manuset för läsning. Med en klump i magen gav jag det till en kollega som jag visste skulle våga säga att det var skit. När han några dagar senare berättade att håret hade rest sig på armarna när han läste ett visst kapitel, då var det kört. Då visste jag att jag måste fortsätta skriva.

söndag 5 december 2010

En alldeles särskild dag...

...är det idag. Jo visst, andra advent och mindre än tjugo dagar till jul och allt. Men framför allt den dagen på året då man bara måste lyssna på Bob Hund. Musiken, texten, videon. Så bra att man bara vill gråta. Eller tjuta.

torsdag 2 december 2010

Aj då

Jag tycker att det alltid är lika intressant när väl uttänkta teorier krockar med verkligheten. Ja, det är både spännande och trevligt med användande av sociala media i marknadsföring. Ja, det ligger i tiden att företag och myndigheter släpper kontrollen och bjuder in konsumenter och medborgare att förvandlas från mottagare till medskapare. Och så kallar man det "crowd sourcing" så blir det ännu tjusigare.

MEN, att släppa kontrollen innebär ju också att...just det, tappa kontrollen. Som när Citytunneln i Malmö anordnar en tävling, Underground Music Challenge, för att ta fram den officiella låten inför invigningen och låter vem som helst skicka in bidrag. Och sedan låter vem som helst rösta fram vinnaren. Då kan man istället för att bygga varumärke behöva ägna sin tid åt att ta bort spydiga kommentarer från Youtube. Och få stå ut med att folk skickar runt länken som ett skämt på Facebook.



 Tack Anna för tipset! På Facebook förstås.

tisdag 30 november 2010

Jag har bestämt mig!

Alldeles för länge nu har jag gått och väntat och längtat efter att storförlagen ska ge ett definitivt besked om mitt manus "Tomrum". Senast i förra veckan fick jag ännu ett obestämt mail från en förläggare som "håller på och läser" men som "inte vet om det riktigt håller", vänligt avslutat med ett "du kan absolut skriva". Jo, det får man ju hoppas. Folk betalar mig ju många hundra kronor i timmen för att göra det.

Egentligen är det absurt att jag har låtit väntandet formligen förlama mitt skrivande så länge. Det finns massor av saker i mitt liv som är viktigare än att bli publicerad och enda anledningen till att jag skriver utan betalning är ju för att det är roligt. Och om det inte blir roligt längre, vad är då poängen?

Nej, det får bli slut med det nu. Mycket tack vare moraliskt stöd och välbehövlig uppsträckning från The Amazin' Nene Ormes har jag bestämt mig. To hell with it. Slut med att ängsligt vittja in-korgen många gånger om dagen och vänta på att förläggare ska ringa "nästa vecka" i flera månader. Nu har jag en plan och den ser ut så här:

1. Lägga ner novellskrivandet som fungerat som konstgjord andning under väntandet.
2. Skriva om "Tomrum" en sista gång. Ska jag släppa taget om den vill jag vara 100% nöjd själv först.
3. Skicka till några ytterligare förlag jag inte provat än.
4. Vänta i tre månader, inte en dag längre. Och om jag inte fått något kontrakt då tänker jag:

1. Med mutor alternativt hot förmå min AD-kompis Krille att designa ett omslag
2. Trycka boken själv på print-on-demand
3. Sälja mina aktiefonder och bjuda in alla som har lyssnat på mitt boktjat till en sjuhelvetes releasefest med mat och sprit och boksignering och mexikanska brottningsmasker. Och när gästerna lämnar festen ska Carl Cederfeldts vackra signaturmelodi följa dom ut i natten:



Och sen ska jag lägga ner. Så det så.

tisdag 23 november 2010

Var kommer reklam ifrån?

På grund av ett planerat hundinköp till våren så innehar familjen Milewski numera en prenumeration på tidningen "Härliga hund". Häromdagen damp det nya numret ner i brevlådan, inklusive en helsidesannons för Dogmans hundbäddar som undertecknad medverkat i. Jag hade hunnit glömma bort den och hajade till själv när jag bläddrade i tidningen framför TV:n. Det känns alltid lite märkligt att se sina egna texter i tryck, även om det säkert är en västanfläkt mot att få en hel roman publicerad.

Och om det är underligt för mig, så verkar det vara ännu konstigare för omgivningen. Dottern, som vant sig vid mammas märkliga jobb, visade stolt annonsen för en kompis som utbrast:
"Vadå, din mamma har gjort? Hur menar du?"
"Ja, hon har hittat på den och skrivit texten", försökte min dotter förklara. Men kompisen såg fortfarande helt oförstående ut. Här grep jag in och sa, lite klämkäckt:
"Ja, det är ju faktiskt inga maskiner som hittar på all reklam utan riktiga människor."
"Är det?" sa kompisen.

Och då slog det mig. I dessa tider av bloggande, twittrande och facebookande blir vi allt mer vana vid att all kommunikation har en riktig, identifierbar människa som avsändare (eller åtminstone en pseudonym). Anonyma reklambudskap med bara ett varumärke som garant kanske mycket möjligt är en utdöende kommunikationsform. Och vi copywriters skulle få övergå till att bli spökskrivare till företagsledningar och talespersoner. Tja, varför inte?

Förresten kan jag meddela att den stolta vinnaren i Dogmans bildtävling nu är utsedd. Det blev Bullis i Sollerön som fick flest röster. Grattis till dig! Över 2 000 bidrag och 20 000 röster blev det totalt, långt mer än vi hade vågat hoppas på.

söndag 21 november 2010

Att föda ett monster


Jag och min Harry Potter-tokiga dotter var på bio i fredags, gissa vilken? Mycket har klagats på om första delen av "Dödsrelikerna" och det mesta håller jag med om. Det är en transportsträcka, det är grått och dystert och för mig som inte har läst böckerna är det dessutom rätt svårbegripligt emellanåt.

Sällan har jag väl sett en film som så tydligt räknar med publikens förförståelse. Inga planteringar, inga tydliga presentationer av nya karaktärer eller händelser. Flera gånger fick jag viskfråga dottern för att fatta. Slarv? Med säkerhet inte, snarare ordentlig målgruppsanalys.

Mest fascinerad är jag dock över hur hela Harry Potter-historien har förvandlats över tiden. Från de första lekfulla åren på Hogwarths, med fantasifulla detaljer, föremål och lektionsämnen till detta svulstiga och ärligt talat rätt pretto monster till historia, som mest liknar en blandning mellan "Schindler´s list" och "Sagan om ringen".

Jag undrar om allt detta fanns i fru Rowlings plan från början. Eller om hon bara började i en ände och sen fick panik när världen krävde fler och fler, tjockare och tjockare böcker. Då kanske hon inte tyckte att Quidditch och trolldryckslektioner var tillräckligt längre och började gripa vilt omkring sig för inspiration. Lite synd kan jag tycka. Men uppenbarligen bra marknadstaktik.

onsdag 17 november 2010

Äntligen lite glamour

Igår var en underlig, men rolig dag. Först kundmöte på förmiddagen och lunch på restaurang Vega med trevligaste människorna, sedan i rask takt: flyg till Bromma, taxi till Grand Hôtel, ett glas vitt på verandan, promenad till Café Opera, snittar och mer vitt och sedan flyget hem igen. Jo, faktiskt. På en vanlig tisdag.

Anledningen var förstås Internetworlds stora webgala, "Topp 100". Att mff.se fanns på listan med Sveriges 100 bästa webbsajter visste vi redan. Men hur högt och skulle den vinna något specialpris, det återstod att se. Och det gjorde den faktiskt. "Sveriges bästa föreningssajt" blev det. Hurra!!! Och så här glada var jag, Martin från Stratiteq och Patrik från MFF när vi tog emot priset. Eller åtminstone jag.



Förutom priset hamnade vi också som Sveriges 45:e bästa sajt alla kategorier. Och det är ju inte heller så illa.

måndag 15 november 2010

Den motvillige läsaren


Ända sedan jag själv började skriva har jag tyvärr varit en mycket dålig läsare. Jag finner mig själv läsa för kritiskt, analyserande och har svårt att riktigt ryckas med av historien. Därför har jag också läst ganska lite de senaste åren och skrivit istället. Samtidigt säger ju alla skrivhandböcker att man måste läsa för att kunna skriva. En aning stressande, kan jag tycka.

Tur då att man numera är medlem i den eminenta bokklubben "Hjärupsakademien" och därför är så illa tvungen. Den senast utvalda boken var "Skära för sten" av Abraham Verghese. Jag måste medge att jag suckade lite när vi fick den. En släktsaga från ett femtiotalets Etiopien på 580 sidor är kanske inte ett val jag själv hade gjort. Men faktum är att den är en bok som gör gott.

Jag läser ju vanligtvis spänningslitteratur som är oerhört handlingsdriven, som inte går att sluta läsa men som allt för ofta ger en tom känsla när man är klar. Men "Skära för sten" är en bok som ger en välgörande känsla av att läsa i nuet och inte för att få veta hur det går. Och som samtidigt ger en fascinerande inblick i såväl Etiopiens historia som kirurgiska tekniker, eftersom alla huvudpersonerna är kirurger. Dessutom är den fantastiskt skriven, inte illa av en medelålders debuterande professor i kirurgi (!)

Ska man ändå klaga lite så är det väl att författaren är, som amerikanska författare plägar vara, oändligt omständlig. Historien följer ett tvillingpar från födseln till vuxen ålder och efter 200 sidor är den käre Verghese inte ens klar med förlossningen. Suck.

tisdag 9 november 2010

Aktuellt kontoutdrag

Är tillbaka efter höstlovsfirande - och guldfirande förstås. Hade förmånen att vara på plats på Swedbank Stadion i söndags och det var verkligen en magisk afton.

För ett par veckor sedan skrev jag om att jag tänkte tvinga igång skrivande med den s k kontometoden. Och nu undrar förstås vän av ordning hur det går. Svaret är att det går fullständigt lysande. Skeptikerna må förundra sig, som Marcus Priftis på debutantbloggen, men för såna som mig, som fötts med total avsaknad av självdisciplin, funkar det faktiskt.

Ett tag förra veckan var det i och för sig lite krisigt när jag körde fast å det grövsta med novellen jag höll på med. Och då menar jag bokstavligt, inne i en ventilationstrumma. Men nu låter jag den vila och skriver på ett smaskigt relationsdrama i djungeln istället - och ligger för närvarande 1 200 ord plus. Tjoho!

Det är märkligt hur jag mellan varven hinner glömma bort hur bra jag mår av att skriva. Jag får ett annat lugn i kroppen och hjärnan går hela tiden på kreativt högvarv med idéer till nästa stycke text. Det är en skön känsla. Dessutom kan vissa saker förvandlas från prokrastineringsmedel till belöning. Som det här till exempel:



Världens bästa dokusåpa, alla kategorier. Går just nu med ett avsnitt om dagen på TV3. Ja, det är säsongen för tre år sedan. Ja, jag har sett det förut. Ändå är jag helt hooked. Och, tack vare kontometoden, är jag värd det.

söndag 31 oktober 2010

My precious

I nästan ett år har jag varit boklös. Eller rättare sagt bokhyllelös och därmed boklös annat än i svårgreppbara högar och kartonger längst inne i förrådet. Men nu har vi äntligen fått dit golvlisterna i det omtapetserade biblioteket/TV-rummet och böckerna kunde få ett hem igen. Och åh, vad jag har saknat dom inser jag nu.

Att sortera in sina böcker är verkligen som att ta en resa genom sin egen historia och personlighet. Här finns all "god litteratur" som jag köpt men aldrig förmått mig att läsa. Och så dom som jag kanske borde skämmas för men tycker så mycket om. Mycket tydligt blir mitt långa svarta stråk runt bokstaven K (ja, jag sorterar i bokstavsordning trots bekymren när man köper nytt och måste flytta alltihop). Det svarta stråket med Stephen King och Dean Koontz alltså.

Människor är olika trogna mot sina böcker har jag förstått. Jag själv tillhör sorten som inte kan slänga eller ens ge bort böcker jag en gång köpt. Inte ens de jag inte tycker är bra. Eller förresten, den här gången lyckades jag faktiskt rensa ut hela tre exemplar; en konstig fantasybok, typ del 12 av 28, som jag fick gratis i en engelsk bokhandel för femton år sedan, en jubileumsskrift från BRIS samt en svårt fuktskadad Agneta Pleijel i pocket som jag också fått gratis. I övrigt sitter de där de sitter, mina böcker.

Att sortera en bokhylla gör också att man får lust att ge boktips. Och därför ger jag ett nu; Die Taube (Duvan) av Peter Süskind, han med Parfymen. Det är en förtjusande kortroman/långnovell om en man vars hela existens rämnar fullständigt när det plötsligt sitter en duva utanför hans rum en morgon. Jag har faktiskt läst den på tyska (sade hon lätt skrytsamt) men det finns översatt till svenska tror jag.

Så nu har jag dom äntligen, gamla och nya vänner att titta på när jag vill. Det känns mycket bra. Och snyggt blev det också, eller hur?



tisdag 26 oktober 2010

Kvantitetens makt

Det snackas alltid mycket om "kvalitet före kvantitet" och sånt. Men vad gäller skrivande, vill jag faktiskt hävda motsatsen. Åtminstone funkar det så för mig.

Jag har ju skrivit tidigare om att det går trögt med skrivandet just nu, främst beroende på mitt energisugande limbo-läge mellan publicerad och refuserad, med förlag som "ligger efter i läsningen" och som aldrig ringer när de lovar. Jag skriver inte dåligt, jag skriver inte långsamt, jag skriver ingenting.

Därför har jag sedan i fredags stenhårt tillämpat mitt egenuppfunna disciplineringsverktyg, som jag har döpt till Kontometoden (jag är ju ändå civilekonom). Den går ut på att man upprättar ett slags "skrivkonto" där uttagen består av ett dagligt skrivbeting, i mitt fall 500 ord, och insättningarna de antal ord man faktiskt presterar. Differensen blir behållningen på kontot. Alltså, skriver jag mer än 500 ord en dag ligger jag plus och har råd med en dålig dag lite senare. Skriver jag ingenting alls en dag måste jag å andra sidan jobba dubbelt så hårt för att komma i kapp.

Mekaniskt och själlöst? Absolut. En aning barnsligt? Kanske det också. Men det funkar faktiskt. För mig är kvantiteten en förutsättning för kvalitet. Jag kan inte skriva bra om jag inte skriver. Genom att tvinga mig själv över puckeln av icke-skrivande kommer glädjen och suget tillbaka och det handlar inte längre om att förmå sig att börja skriva utan om att inte kunna sluta.

Så fånigt eller inte, jag är glad som en lärka med just nu 367 ord plus på kontot. Och som man brukar säga: Alla sätt är bra utom de dåliga.

måndag 25 oktober 2010

MFF vinner allsvenskan!


Eller det återstår ju att se. Men idag tillkännagav Internetworld de nominerade till årets Topp100 och mff.se, som jag ju varit inblandad i, finns med som enda klubbsajt. Så "Sveriges bästa sajt" är i alla fall en titel som Helsingborg inte har någon chans att ta i år. Ha!

lördag 23 oktober 2010

När verkligheten överträffar skräcken

Skräckförfattaren Stephen King brukar säga att hans berättelser alltid utgår från två ord: "What if?" Just det är också anledningen till min kärlek till skräckgenren, friheten att skapa sina "Tänk om" hur skruvade som helst, skriva saker som aldrig någonsin skulle kunna hända i verkligheten. Eller...? Föreställ dig följande scenario:

Tänk om du vaknade en morgon och upptäckte att det stod en människa utklädd till rosa kanin och väntade utanför ditt hus. I en hel vecka följer kaninen efter dig, på bussen, i affären, utanför dagis, utan att säga något och utan att bryta mot några lagar (så ringa till polisen är ingen idé). Folk pekar och skrattar, kollegorna tittar underligt på dig och ingen vill längre sitta bredvid dig under lunchen. Och enda anledningen till alltihop är att några för dig okända människor bestämt att du gjort något som du ska straffas för, utan att du fått en chans att försvara dig. Låter inte det som uppslaget till en riktigt otäck skräckberättelse? Men det är det inte. Det är TV-underhållning.




Nej, jag har inte sett "Veckans kanin". Jag kommer aldrig någonsin att se "Veckans kanin". Jag hoppas att ingen vid sina sinnes fulla bruk kommer att se "Veckans kanin". Däremot har jag god lust att skriva en skräcknovell där Alex Schulman hittar tio rosa kaniner. Under sängen. Skämmes, TV3!

torsdag 21 oktober 2010

Lite reklam för reklam



I måndags lanserades den, Dogmans nya webtävling för alla husdjursägare. Ladda upp en rolig bild på ditt djur, skriv en rolig text i pratbubblan och tvinga alla dina vänner att rösta på ditt bidrag. Ungefär så är konceptet till sajten som jag och arbetsgruppen på The Concept Factory har totat ihop.

Just nu leder hunden Malva med 505 röster, med en husdjursgroda(!) på andra plats. Så ni som har djur, känn er manade. Själv har jag inga , så jag får inte vara med.


söndag 17 oktober 2010

Dagens replik

Igår var det filmkväll hos familjen Milewski med "Harry Potter och Fenixorden". Måste tyvärr säga att jag tyckte att den var lite halvtrist. Jag saknar lekfullheten och de roliga detaljerna från de första filmerna, numera är det ju mörker och misär, dödsätare och Voldemortelände för hela slanten. Men det var inte det jag skulle berätta utan vad som hände i slutet av filmen när min yngsta dotter gav ett odödligt bidrag till filmhistorien.

I sista scenen, när vännerna är på väg mot tåget efter ännu ett år på Hogwarths säger Harry Potter, på sedvanligt kvasifilosofiskt filmmanér:

"Vi har åtminstone något som inte Voldemort har och som är värt att kämpa för:"

Varpå 7-åringen snabbt och gravallvarligt inflikar:

"En näsa."

Och det har hon ju fullkomligt rätt i. För som hon också sa: "Hur skulle man annars kunna näsgnuggas med dom man tycker om?".

Förresten, för den som till äventyrs inte har full koll på Harry Potter, så här ser han ut - Voldemort, aka Han vars namn icke får nämnas, aka Ralph Fiennes utan näsa, utan hår och med konstiga tänder:




torsdag 14 oktober 2010

Filmtips till helgen?

Idag har jag roat mig med att läsa lite i min, numera nedlagda, filmblogg. Det är alltid spännande att läsa texter man har hunnit glömma att man skrivit och just de här texterna fick mig att bli sugen på att skriva om film igen. Endera dan kanske jag återupplivar bloggen, men än så länge nöjer jag mig med att ge ett filmtips här.

District 9 (2009)

En sydafrikansk sci-fi-rulle, det låter kanske udda - och det är det också, på ett bra sätt. Den debuterande regissören Neill Blomkamp och producenten Peter "Sagan om ringen" Jackson har skapat en film som bjuder på ruskigt välgjorda effekter och snygg action samtidigt som den vänder upp och ner alla genrens schabloner och väcker skrämmande tankar om hur vi människor behandlar varandra.

"District 9" börjar med att ett gigantiskt rymdskepp anländer till jorden och stannar oförklarligt svävande över centrala Johannesburg. När människorna så småningom bordar skeppet hittas mängder av sjuka och svältande utomjordningar som måste evakueras från sitt trasiga skepp och interneras i primitiva flyktingläger.

20 år senare är de fortfarande kvar och sydafrikanerna börjar bli riktigt less på "the shrimps" (de ser ut som två meter höga räkor nämligen). Ett privat bolag, med skumma föresatser, anlitas för att evakuera utomjordingarna ut i bushen. Ledare för operationen blir fältarbetarenWikus van der Merwe som efter en serie olyckliga händelser blir tvungen att byta sida och gömma sig i utomjordingarnas ghetto, District 9.



Tekniskt blandar filmen fejkad dokumentärstil med riktigt välgjorda specialeffekter. Särskilt utomjordingarna känns trovärdiga, trots att de är helt datoranimerade. Scenerna från District 9 är inspelade i en riktig kåkstad i Soweto och det är förstås inte alls svårt att dra paralleller till Sydafrikas egen historia, men också till Palestina och andra delar i världen där människor behandlas illa på grund av sitt ursprung.

"District 9" nominerades till en Oscar för Bästa utländska film 2009. Det var den definitivt värd. Fyra lasersvärd av fem möjliga från mig.

Fler filmtips finns som sagt på min filmblogg "Dagens rehabfilm". Den startade jag som ett experiment under sjukskrivningen efter en operation jag gjorde i våras. Målet var att se en film om dagen i en hel månad och blogga om det. Och det gjorde jag faktiskt.

onsdag 13 oktober 2010

På fantasins vingar - eller knän

Puh, har just kommit ut efter att ha kravlat runt på händer och knän i en ventilationstrumma i över en timme. Nää, det har jag ju inte, inte på riktigt. Men min huvudperson, på flykt undan en säker död, hade inget annat val och då är det ju bara att hänga på.

Det är ju det som är det fantastiska med att skriva. Att man får chansen att sätta sig in i och beskriva platser, människor och situationer man aldrig tidigare upplevt. Som att kravla i en ventilationstrumma till exempel.

När jag skulle skriva min roman bestämde jag mig för att göra själva skrivandet så roligt som möjligt, just genom att utnyttja den möjligheten till max. Därför valde jag att låta en del av historien utspela sig på Skogskyrkogården, bara för att få en ursäkt att äntligen åka dit, och en annan del i ett visst hus i Ängelsberg, bara för att jag drömde om att bo där som barn. Det var också därför jag valde Kristina Lugn som förebild till en av mina karaktärer, bara för att få känna mig nära min stora idol ett tag.

Det betyder också att skrivandet blir ett sätt att utforska sig själv. Hur skulle jag reagera om det var jag som blev inlåst i ett rum av en galen seriemördare och enda vägen ut var genom en trång ventilationskanal? Eller hur skulle jag känna mig som en före detta lantbrukare vid namn Gösta som hamnar mitt i en småländsk zombie-invasion?

Allt det kan man få uppleva bara med hjälp av 28 bokstäver och lite fantasi. Det är ju rätt fantastiskt. Och inte nog med det, i bästa fall kan man få läsaren att uppleva detsamma. Det är i sanning fantastiskt.

tisdag 12 oktober 2010

Istället för morgonmöte



Idag beslutade företagsledningen i firma Jenny Milewski att inleda dagen med en koncernövergripande kick-off i Dalby Söderskog. Strålande solsken, krispig kyla, höströda träd, P3 Dokumentär i lurarna och Endomondo i mobilen för att hålla koll på distansen. Det finns definitivt uppsidor med att vara sin egen chef.

Och nu, översättning av säljinstruktion i Power Point. Life is good!

torsdag 7 oktober 2010

Heja Malmö!

Förra gången klarade jag mig helt undan. Men i år råkade jag se ett avsnitt och sen var jag förstås fast. I Idol alltså. Min favorit så här långt är definitivt Linnea Henriksson från Malmö. I fredags sjöng hon "Jumping Jack Flash" så det kryllade längs hela ryggen. Som en typisk knäpp-cool Möllan-tjej - när de är som allra bäst.



Till vardags sjunger hon visst i det experimentella fusionjazzbandet Prylf (visst lät jag initierad nu? Som om jag hade den minsta aning om vad ett experimentellt fusionjazzband är). Deras debutalbum "Kind of Green" finns på Spotify. Riktigt knäppcoolt det också.

I morgon sjunger Linnea Gnarls Barkley i veckofinalen. Heja Möllan, Heja Malmö!

onsdag 6 oktober 2010

Dagens ord: Prokrastinering

Den senaste tiden har jag skrivit mycket dåligt. Inte så att det jag skriver har varit dåligt, för det har det inte. Jag har nämligen inte skrivit alls. Eller rättare sagt, skriver gör jag ju hela tiden, instruktioner till web-tävlingar, medicinska texter, elbolagsannonser, upplägg för utbildningsprogram. Men obetalt skrivande är det dåligt med för tillfället - om man bortser från blogginläggen.

I mitt eget skrivande verkar det bara finnas två lägen; on eller off, ingenting däremellan. Antingen skriver jag varje sekund jag kommer åt, sitter med datorn i knät framför TV:n, formulerar meningar medan jag diskar, skriver stycken på Post-itlappar som jag sedan omedelbart tappar bort. Eller så faller jag ur helt och hållet, som nu.

Idag hade jag planerat att komma igång igen. Få undan brödjobbet på förmiddagen och skriva tills barnen kommer hem vid fyra. Om det inte vore för mina eländiga tendenser till prokrastinering. Tjusigt ord, tråkig egenskap. Skriva igenom jobben femton gånger, läsa i ett manus jag lovat tycka till om, städa, till och med bokföra känns mer angeläget just idag. Jag vet att det släpper, det gör det alltid, och som vanligt får jag försöka hämta styrka ur ett av de finaste ordspråk jag vet:

Just fucking do it,
and then you're fucking done

Någon gång ska jag brodera det till en tavla att sätta på väggen. Om jag bara kunde komma mig för.

måndag 4 oktober 2010

Att skriva med copy-sjuka

Man kan undra varför inte fler copywriters skriver romaner. Deckarförfattaren Mons Kallentoft finns ju förstås, och mannen bakom pseudonymen Zbigniew Kuklarz som bland annat skrivit ”Anteckningar från en liten Fiat” heter i verkligheten Petrus Kukulski och är en av Sveriges mest belönade copywriters (bland annat pappa till Teliafamiljen). Och Dorothy Sayers, skaparen av Lord Peter Wimsey, spenderade faktiskt tio år på en stor byrå i London på 20-talet.


Men i övrigt är det rätt tunt. Om man bortser från reklamrävar som skriver cyniska och slagfärdiga ironier om byråvärlden (och 20-åriga Josefine Palmgren som praktiserade två veckor på Saatchi & Saatchi och sedan skrev ”Engångsligg” som dissar hela reklambranschen) så verkar det finnas betydligt fler journalister, lärare och till och med jurister som åstadkommer skönlitteratur.
Det skulle kunna hävdas att copywriter-yrket är så mentalt utmattande att vi helt enkelt inte orkar skriva romaner. Men det är ju rätt jobbigt att vara undersköterska också. Nej, jag tror snarare att det beror på ”copy-sjuka”, en åkomma som jag med mig själv som enda klinisk fallstudie hävdar kännetecknas av följande symptom:
1, Kvantitetsbrist. Allt copy-arbete lyder under naturlagen: ”hur kort du än skriver blir det ändå alltid för långt”. Alltid måste man kapa, kapa, kapa. Gå ännu mer rakt på sak, välja ett ord med färre stavelser, skriva kortare meningar – för att kunna rymma allt du vill säga inom de där 456 tecknen du har fått dig tilldelade av AD:n. Därför kan omställningen till skönlitteraturens obegränsade utrymme vara något chockerande för en copy-stackare.
Mina första försök slutade alltid med att jag skrev och skrev och skrev och ändå aldrig fick till en scen över en halv sida. Visst, ingen uppskattar en alltför omständlig författare – men ingen uppskattar romaner på fjorton sidor heller. Numera lägger jag alltid till två extra meningar för varje mening jag egentligen ville skriva och ändå får jag alltid kommentarer om att det är för korthugget. Jag tror att mången copy slutar sina författardrömmar redan här – vid insikten om att ett romanmanus innehåller lika många tecken som över 1 000 helsidesannonser, på raken.
2, Fyndighetsfeber. Fyndig copy är bra. Fyndig, slagfärdig och rolig copy vinner guldägg och kundens gillande.Fyndighet är också bra när man håller tal och skriver blogginlägg. Men copy-fyndigheter i trehundra sidor romanmanus kan bli lite för mycket av det goda. I ett lektörsutlåtande fick jag en gång synpunkten att ”de spetsfundiga försöken till satir i vissa avsnitt känns sökta och konstruerade”. Det, min kära lektör, kan jag tala om var inga försök till satir. Det var febertoppar.
3, Hemtagningsmani. I förra veckan träffade jag en förläggare som sa att hon tycker att jag skriver mycket bra, men att mitt berättande känns lite ”stumt”. Inte så konstigt kanske, eftersom det är det jag vanligen har betalt för. En copytext ska vara stum, inte lämna något utrymme för läsarens fantasi, inte kunna tolkas på något annat sätt än det avsedda. En copytext ska mangla sig över mottagaren som en bulldozer och tvinga fram köpsignalen under pistolhot. Allt som bollas upp i inledningen måste oåterkalleligen tas hem i slutet, inga trådar får lämnas outredda. Ett sådant berättande kan säkert ha sin plats i skönlitteraturen också. I bästa fall blir det medryckande, engagerande och spännande. I värsta fall blir det bara...stumt.
Tyvärr tror jag inte att det finns någon bot för copy-sjuka. Det enda jag kan göra är att kämpa mot symptomen och hoppas att jag en dag trots allt kan göra Mons, Petrus och Dorothy sällskap på andra sidan.

söndag 3 oktober 2010

Det vackraste


Det är en strålande höstdag i början av oktober. Träden glöder redan i rött och gult. Luften är krispig och kylan nyper i kinderna. Men solen värmer fortfarande när den silas mellan grenarna.

I en slänt vid Älvkarleby i Uppland står min syster och hennes älskade och blir till man och hustru medan forsen dånar i bakgrunden och små vattendroppar yr som virvlande dimma genom luften. Vackrare än så kan det inte bli. Länge leve kärleken!

torsdag 30 september 2010

Självplågeri?

Jag är medlem i ett par undersökningspaneler på nätet, för att jag vet hur glad man blir för att få veta vad konsumenter tycker men framförallt för de grova pengarna man tjänar. För hela fem kronor rakt in på kontot blev jag igår ombedd att tycka till om en förpackningsdesignförändring som just genomförts av ett av Sveriges mest kända konsumentvarumärken.

Ärligt talat, varför vill man göra en sådan undersökning? En sak är att ta in åsikter under processen - ska vi välja det spåret eller det spåret? Jättenyttigt. Men när man redan lagt x antal miljoner på en fullskalig omdesign och förpackningarna redan är ute i butik, vad är poängen?

En av frågorna i undersökningen var att tala om huruvida man tycker att den nya designen är snyggare än den gamla. Tänk om 90% av de tillfrågade tyckte bättre om den gamla, vad ska man göra då? Slänga alla förpackningar på sophögen? Sparka marknadschefen? Hänga reklambyrån i Mad Men-slipsarna?

Det blir ju samma sak som att fortsätta surfa på Hemnet när man redan har skrivit kontrakt på ett nytt hus. Eller att ligga kvar på dejtingsajterna efter förlovningen. Det är klart att man kan ha gjort fel val, att det kan finnas något bättre därute, men det vill man väl inte veta?

Själv brottades jag svårt med mig själv medan jag svarade på frågorna. Vara positiv för att byrån och marknadschefen inte ska bli ledsna? Eller negativ för att det är rätt åt dom som gör något så dumt? Ni kan ju gissa vilket jag valde.

onsdag 29 september 2010

Teknikfrossa

Läste på resume.se om det belgiska försäkringsbolaget AXA som lanserar en app för att få hjälp efter en bilolycka. För detta har man konstruerat en kampanj med annonser där man ska lägga sin iPhone ovanpå en bild för att där se en film som förklarar bilden. Därefter kan man direkt ladda ner appen till telefonen. Krångligt? Just därför har man gjort en liten förklaringsfilm:




Reklambyrån har förmodligen motiverat kostnaden för kampanjen med att den är enormt varumärkesbyggande och sätter AXA i frontlinjen för ny teknik. Men jag vete fan, jag tror inte att man väljer försäkringsbolag för man att lägger kundernas pengar på att göra coola saker för iPhone - särskilt om man inte har en iPhone själv. Visst får man press, till exempel på resume.se. Men några försäkringskunder runt Stureplan lär man ju inte få för det.




Då tycker jag att Hummingbirds lanseringskampanj för "Gängkrig 145" i pocket, med originalteckningar av Peter Bergting, är ett mycket, mycket, mycket coolare sätt att se en bild i en annan. Och säkert mycket billigare.

tisdag 28 september 2010

Lite snett åt vänster

Lite trött och matt på familjelivets alla praktikaliteter muntrar jag upp mig själv med Eddie Izzard. Han är en av mina två absoluta favoritståuppkomiker (den andra är George Carlin). Han är inte en sån komiker som drar skämt eller kommer med en punchline en gång i minuten, men ändå (eller just därför) är han så fruktansvärt rolig.

Han utgår alltid från något oerhört välbekant och vardagligt och så drar han det långsamt längre och längre iväg åt något helt oväntat och fullständigt galet håll. Precis som en annan av mina största idoler gör, poeten Kristina Lugn. Som i den här dikten:

En Mor
Är beredd att offra allt för sina barn

Mor lilla mor älskar sina barn
Högre än sitt eget liv

Och en död mor
Är sannerligen död

Och skiter i allt och alla

Tänk förresten vilket vackert par de skulle vara, Eddie Izzard och Kristina Lugn. Nåväl, räddningen denna halvtrista tisdag blev "Death Star Canteen". Jag har säkert sett det 50 gånger, men blir alltid lika glad.

Death by tray it shall be!



måndag 27 september 2010

Hurra!

Ett litet i alla fall. För att hålla slöhetsdemonerna i schack har jag på sista tiden skickat iväg ett par noveller till tävlingar. Och idag fick jag veta att jag kommit tvåa i Folkuniversitetets novelltävling "Irmas ärende". Eller fått ett hedersomnämnande rättare sagt, men eftersom tävlingen bara hade ett pris väljer jag att se det som en andraplats. Grattis till mig! Min novell och den som vann finns att läsa här.

söndag 26 september 2010

Uppdrag slutfört

Trött idag efter en ansträngande, men lyckad dag på Bokmässan i Göteborg igår. Trots att jag inte hann med ett enda seminarium "uppfyllde jag min satta målbild på ett tillfredsställande sätt" för att prata managementsvenska.

Jag träffade de jag ville träffa, jag såg de författare jag ville se (jag säger bara Karl Ove Knausgård, vilken snygging), nätverkade duktigt...och framför allt lyckades jag ta mig fram i kaoset runt den här mannen:






Och få det här:




Så tack John Ajvide Lindqvist för det. Och tack Christin för trevligt sällskap och hjälp med fotograferandet.

fredag 24 september 2010

Off I go to the Bokmässa!


I arla morgon bitti bär det iväg. Förra året var det premiär för min del och nu är det dags igen att trängas med folkmassorna i Göteborg.

Det kommer bli en fullspäckad lördag för min del, med förstadejt med nya skrivarkompisar och flera förlagsmöten inbokade. Men dagens absoluta höjdpunkt kommer ändå vara - John Ajvide Lindqvist. Han var inte där förra året och kommer jag inte hem med ett signerat exemplar av "Lilla Stjärna" i år kommer jag att se det som ett personligt nederlag. Hoppas bara mitt kötålamod räcker.

Ut ur garderoben



Jag gillar reklam där varumärken vågar stå för vad de verkligen är. Ett exempel är Ogilvys grymt framgångsrika kampanj för Delicato härom året, den med "Garanterat fria från fullkorn" som plötsligt gjorde chokladbollskonsumtion rebelliskt. Och ett annat exempel är Mc Donalds pågående kampanj för Big Mac.

Även om reklamfilmen känns som mer statistbudget än idé så gillar jag utomhustavlorna. För inte sjutton går vi till Mac Donalds för att få en väl sammansatt fiberrik måltid enligt tallriksmodellen, vi gör det för att vi faller för vår urgamla drift mot två saker. Fett och socker. Eller, för den som har för mycket överjag för annat än Ceasarsallad och mineralvatten, att åtminstone få vara i närheten av fett och socker.

Så varför krångla till det? Bara upp med en jättestor bild på en Big Mac för att få igång urtidsvarelsen i oss så glömmer vi "Biggest Loser" och LCHF-dieter och går som viljelösa zombies mot närmaste gula båge. För så ser den bistra sanningen ut, vi äter inte Big Mac för att det är bra för oss. Utan för vår natur hindrar oss från att motstå det som är dåligt för oss. Eller som de säger i Star Wars:

Luke: Is the dark side stronger?
Yoda: No...no...no! Easier. Quicker. More seductive.


(Snott från min kompis Kristoffers Facebook-inlägg apropå Sverigedemokraterna)

onsdag 22 september 2010

Nix pix

En sak jag har noterat sedan jag började jobba hemifrån är hur mycket hemtelefonen ringer om dagarna. Vi måste ha missat massor av samtal under de senaste åren när vi gått till jobbet båda två. Eller missat och missat förresten, det är ju telefonförsäljare hela bunten.

Den första gången det hände försökte jag lite försiktigt påpeka att vi faktiskt är med i Nix-registret varpå killen från Dagens Industri svarade på bred Stockholmska:

"Men du har ju firma. Då gäller inga Nix-register, sörru. Så jag får visst ringa till dig."

Jag blir fortfarande lätt illamående när jag tänker på den triumferande tonen i hans röst. Men trots att de faktiskt får ringa så försöker vissa låtsas att de inte alls är några telefonförsäljare utan bara vill prata en stund. Häromdagen ringde en tjej från Justitia. När jag svarade följde denna lätt surrealistiska dialog (i utsnitt):

Hon: "Så du har en enskild firma ser jag, vad gör du då för något?"
Jag: "Jag är frilansande copywriter och marknadsstrateg"
Hon: "Och det går bra och så?"
Jag: "Jo tack. Helt okej."
Hon: "Finns det många andra företag i Hjärup?"
Jag: "Jag vet inte riktigt."
Hon: "Jag ser här att det finns 338 stycken. Det är ju många."
Jag: "Ja."
Hon: "För Hjärup är väl inte så stort?"
Jag: "Nej."
Hon: "Det finns en här som heter Larsson & Lind (fingerat) som har reklambyråverksamhet. Känner du till dom?"
Jag: "Nej."
Hon: "Dom verkar ha en del ekonomiska problem. Betalningsanmärkningar och så."
Jag: "Jaha."

Och så vidare. Och så vidare. Och eftersom jag är så fruktansvärt artig och mesig så bad jag henne varken dra åt pepparn eller la på luren. Men till slut kunde jag ändå inte låta bli att fråga:

Jag: "Vill du egentligen inte sälja någonting till mig?"
Hon: "Jo. En katalog."
Jag: "Vad kostar den då?"
Hon: "1 995 plus moms."
Jag: "Men jag vill inte ha någon sådan katalog."
Hon: "Varför inte det?"

Och så höll vi på så en stund till innan jag faktiskt till slut lade på luren. Jösses, och jag som trodde att telefonförsäljare jobbar på ackord.

tisdag 21 september 2010

Äsch då!

MFF förlorade borta mot Djurgården igår och Helsingborg vann. Just som man hade börjat slappna av och räkna med raka spåret mot guldfesten och att få göra någon maffig segerkampanj på mff-sajten. Kanske dags för några sista-minutenvärvningar ändå?

måndag 20 september 2010

På tal om tempus

En sorgens dag som denna ägnar jag åt att tröstskriva på min senaste novell.

Jag gillar novellformatet, det frigör tanken att inte behöva oroa sig för om historien kommer att hålla i 300 sidor och om det går åt skogen är det färre sidor i papperskorgen. Dessutom ger det tillfälle att experimentera med olika berättarperspektiv och tempusvarianter.

Min roman är skriven i tredje person imperfekt (förutom prologen och sista kapitlet). Det ger författaren möjlighet att tryggt sitta vid sidan om och återberätta en historia som redan hänt och som hänt någon helt annan. Det sägs vara bra för nybörjare och ger en skön känsla av makt och kontroll.

Till min första novell "Sjöväderrapporten" tog jag ett steg ut i det okända och skrev i tredje person presens i stället. Då blir det genast mer nerv och som författare får man hänga med och kika över axeln när huvudpersonen "...vänder den vassa sidan av yxhuvudet framåt och slår till Sven i huvudet en andra gång". Till exempel. Också det trivs jag bra med (även om jag under novellarbetet gång på gång fick gå tillbaka och skriva om eftersom jag hade börjat skriva i imperfekt utan att märka det.)

I den novellen jag skriver nu har jag verkligen bestämt för att gå "all in" och skriver i första person presens. Det är allra första gången jag skriver i jag-form och för att komma riktigt nära berättelsen har jag dessutom gjort huvudpersonen väldigt lik mig själv, hon heter till och med Sofia som är mitt eget andranamn. Närheten gör skrivprocessen väldigt intensiv och faktiskt rätt jobbig. För eftersom jag är som jag är så råkar hon ju ut för en del obehagliga saker min Sofia.

Annars tycker jag att den största svårigheten med att skriva i presens är tillbakablickarna. Då ska man plötsligt börja använda pluskvamperfekt, som i "Det hade börjat två dagar tidigare" vilket är väldigt knöligt att göra i varenda mening. Jag brukar alltid börja smyga in vanlig imperfekt då och då och hoppas att ingen märker, men så får...

NEEEJ. Så här långt kommen i det här inlägget blev jag osäker på om det verkligen heter pluskvamperfekt och gick in på Wikipedia. Där står det:

Pluskvamperfekt används normalt när handlingen berättas i förfluten tid och man vill tala om någon händelse som är "ännu mer förfluten", som alltså inträffat innan huvudberättelsen.

Och om imperfekt (som tydligen inte ens finns):

Imperfekt, imperfektum, (lat. "oavslutat") ett tempus för vissa former av dåtida oavslutade handlingar i romanska språk. Termen användes tidigare för preteritum i svenska. Det anses numera oegentligt eftersom svenskan inte har olika verbböjningar för avslutade och oavslutade handlingar i det förflutna.

Jag ger upp. Jag tror jag struntar i tempus ett tag och bara skriver. Så får väl språkpolisen komma och ta mig då.

torsdag 16 september 2010

Down memory lane

Är tillbaka i Östergötland på en jobb/nostalgiresa ett par dagar. Jag har knappt varit här uppe sedan vi flyttade till Skåne och nu känns det mycket märkligt att tänka sig att jag faktiskt spenderade 15 år här - eller 38,5% av mitt hittillsvarande liv, huvva.

Mycket märkligt är också att trots att jag inte varit här på så länge och inte ägnat dessa miljöer en tanke så finns de ändå kvar i skallen. Jag har varit i Norrköping idag och hälsat på en byrå jag samarbetade mycket med och direkt visste jag vilken spårvagn jag skulle ta och i vilken ordning affärerna ligger. Det känns trösterikt, tycker jag. Jag som har så dåligt minne kan ju hoppas att saker och ting ändå ligger kvar där inne någonstans - och bidar sin tid.

Nu är jag på plats i min gamla hemstad Linköping och också här är det mesta sig likt. Lite affärer har bytts ut förstås och mitt favoritkebabhak hade byggt om helt, vilket gjorde mig lite sorgsen för en stund. Men kommunpayoffen är fortfarande densamma, den här:

Och det är ju roligt. Eftersom det en gång i tiden var jag som hittade på den.

onsdag 15 september 2010

Nu finns det att läsa!

I mitt plågsamt långsamma arbete med att fylla sidan med innehåll har jag idag åtminstone lyckats skriva en del under "Författande". Här finns nu en liten historia om hur mitt romanskrivande började och var det befinner sig just nu.

Jag har också laddat upp prologen och första kapitlet ur "Tomrum" och, som en liten bonus, en av historierna i mitt pågående novellsamlingsprojekt med arbetsnamnet "Otyg".

Trevlig läsning! Eller inte.

Fram för mer skräck i reklamen!


Möttes av den här kampanjen från Villaägarnas Riksförbund i tidningen i morse. Helt bortsett från budskap och utformning i övrigt glädjer zombie-temat en skräckälskares hjärta. I min mening finns det alldeles för lite skräck i reklamen, kanske av samma anledning som vissa kunder anser att man aldrig får använda ordet "inte" i en reklamtext - för att det skulle inverka negativt på varumärket.

Men det finns ju onekligen bevis på motsatsen. För vilken marknadschef skulle inte ge sin högra hand för uppmärksamheten som Apoliva-filmen med demon-tjejen fick?


tisdag 14 september 2010

En mörk framtid

Är det något jag inte tänker skriva om på den här sidan så är det politik. Men idag kan jag bara inte låta bli. I dagens Sydsvenskan berättar Sverigedemokraternas Björn Söder om hur SD skulle ändra på kulturpolitiken om de kom till makten. Bland annat konstaterar han att:

"Det är inte mycket vanligt folk som går på opera...det kanske räcker med operan i Stockholm. Då får väl de skåningar som är intresserade åka dit."

och:

"Vi vill stödja det skånska kulturarvet, som Keramiskt center i Höganäs. Man skulle också kunna lyfta fram gamla skånska författare mer. Och utgrävningarna i Uppåkra."

Det låter väl som en riktigt hejsan kulturutbud en lördag kväll. Men jag som inte ens kan några gamla skånska författare åker väl ut på öronen.

Kanske borde man skriva en skräcknovell om detta. En framtidsdystopi där skåningarna irrar omkring i Charlotta Weibulls folkdräktsarkiv i Åkarp i evigheters evighet medan Björn Söder ackompanjerar med Edvard Persson-låtar på dragspel. Det kunde bli riktigt läskigt.

Läs hela artikeln i Sydsvenskan här

måndag 13 september 2010

Ett underligt jobb har man

Under denna veckas första arbetsdag har jag bland annat:

  1. Spenderat en ansenlig tidsrymd med att tröska igenom hundratals twitterinlägg av TV4-sportens Olof Lundh för att hitta det rätta att göra en skärmdump av till en PowerPoint-presentation.
  2. Analyserat en web-kampanj på korsen och tvärsen med Google Analytics. Ypperlig uppfinning förresten.
  3. Testat alla funktioner i min nya Samsung Galaxy, också detta under en ansenlig tidsrymd.
  4. Tittat på ett Dr Phil-avsnitt om patologiskt samlarbeteende på Youtube.
  5. Tittat på en DVD-dokumentär om ett skolhem i England för gravt beteendestörda barn.

Och, tro det eller ej, allt detta kan faktiskt utan betänkligheter sorteras in som "arbete". De två sista punkterna är till mitt eget skrivande förstås. En av fördelarna med att skriva skönlitterärt är ju att man får bestämma själv vad man ska skriva om, och därmed också vad man måste researcha om. Och eftersom jag tenderar att skriva om knäppa ämnen så blir ju informationsinsamlandet därefter.

Dokumentären var förresten riktigt bra och kan verkligen rekommenderas. "Håll mig hårt, låt mig gå", har vunnit flera priser och väcker många tankar. Tänk att det finns människor som orkar ägna sina dagar åt att bli slagna, spottade på, kallade alla möjliga (och omöjliga) saker och ändå fortsätta jobba för att förbättra framtidsutsikterna för dessa barn som ingen annan orkar med.

Och andra gör skärmdumpar från Twitter.

lördag 11 september 2010

Bagarens barn...

...och så vidare. Ja, nog är det så. Att vi som lever på att ge andra råd om marknadsföring och reklam ofta är dåliga på vår egen. Sällan ser man så många "Under konstruktion"-skyltar som på reklambyråernas hemsidor och de tjusiga byråpresentationer som ligger halvfärdiga i någons dator kan förmodligen räknas i hundratal.

Lågprioritering av interna projekt är en förklaring, prestationsångest säkert en annan. För det är ju i den egna reklamen de briljantaste formuleringarna och den snyggaste designen ska visas upp för omvärlden. En perfekt förutsättning för kreativ kramp med andra ord.

Men nu gör jag det ändå. Den snyggaste hemsidan blir det inte (men där har jag ju laga förfall), någon egen domän har jag inte köpt än och det kommer säkert dröja länge innan alla flikar är fyllda. Men ambitionen är ändå att skriva här hyfsat regelbundet, om reklam, skrivande och förstås...om allt som är riktigt otäckt.