När verkligheten överträffar skräcken

Skräckförfattaren Stephen King brukar säga att hans berättelser alltid utgår från två ord: "What if?" Just det är också anledningen till min kärlek till skräckgenren, friheten att skapa sina "Tänk om" hur skruvade som helst, skriva saker som aldrig någonsin skulle kunna hända i verkligheten. Eller...? Föreställ dig följande scenario:

Tänk om du vaknade en morgon och upptäckte att det stod en människa utklädd till rosa kanin och väntade utanför ditt hus. I en hel vecka följer kaninen efter dig, på bussen, i affären, utanför dagis, utan att säga något och utan att bryta mot några lagar (så ringa till polisen är ingen idé). Folk pekar och skrattar, kollegorna tittar underligt på dig och ingen vill längre sitta bredvid dig under lunchen. Och enda anledningen till alltihop är att några för dig okända människor bestämt att du gjort något som du ska straffas för, utan att du fått en chans att försvara dig. Låter inte det som uppslaget till en riktigt otäck skräckberättelse? Men det är det inte. Det är TV-underhållning.




Nej, jag har inte sett "Veckans kanin". Jag kommer aldrig någonsin att se "Veckans kanin". Jag hoppas att ingen vid sina sinnes fulla bruk kommer att se "Veckans kanin". Däremot har jag god lust att skriva en skräcknovell där Alex Schulman hittar tio rosa kaniner. Under sängen. Skämmes, TV3!