tisdag 31 januari 2012

Neej!!!


Jag är inte en kvinna av många principer, men några har jag ändå. En av dessa är att låta bli att se filmer byggda på böcker som gjort alldeles särskilt starkt intryck på mig. Som till exempel "American Psycho" av Bret Easton Ellis. Jag minns fortfarande precis när och var jag läste Americkan Psycho första gången och jag minns hur jag fullständigt golvades av det Ellis hade åstadkommit, hur obehagligt det än var att läsa. Alldeles bestämt kommer den boken vara med på listan över "litterära verk som inspirerat mig" om jag någonsin skulle få frågan.

Jag vet att filmen ska vara bra och jag tycker att Christian Bale är både duktig och snygg, det är inte det. Men jag har ändå velat ha  min Patrick Bateman ifred och därför har jag tappert vägrat att se filmen i alla dessa år. Och varit ganska nöjd med det.

Men så häromdagen gick jag in på Youtube för att kolla ett par detaljer ur Mr. Blonde-scenen i Reservoir Dogs. Borde jag inte ha gjort. I högerkanten, i kolumnen för klipp som Youtube tror att jag också skulle gilla låg den, scenen ur "American Psycho". En kort liten scen, bara några minuter, inget som egentligen skulle göra någon skillnad, inte så farligt att klicka på bara för nyfikenhets skull. Tänkte jag. Och naturligtvis kunde jag inte låta bli att titta på det där jädra klippet. Och naturligtvis var det inte alls min Patrick Bateman som stod där med regnrock och yxa och pratade om Huey Lewis and the News. Utan en helt annan galning som nu har tagit plats i min hjärna istället.

Fan också.

söndag 29 januari 2012

Äntligen klara!

På boutställningen Bo01 i Malmö såg jag en pocketbokhylla som jag tyckte var himla snygg. Den var i ek och avpassad i måtten så att pocketböckerna såg ut att sitta liksom travade i ingenting på väggen. Jag tog ett kort (med en riktig kamera, kamera i mobilen fanns knappt som begrepp på den tiden) och visade min make som sa: "Inga problem, jag köper lite ek och bygger en. Det kan inte vara så svårt."

Och nu, klang och jubel, är bokhyllorna klara. Ett decennium, tre bostäder och hrm ... en snickare senare. Men visst blev dom fina? Notera särskilt den tjusiga färgsorteringen, som egentligen strider fullständigt mot mina principer men blev rätt snyggt. Gillar särskilt den gula biten till höger.

onsdag 18 januari 2012

Det drar ihop sig

Här på Ferkens gränd i Gamla Stan ligger Telegram Förlag


I måndags var jag på förlagsmöte i Stockholm. Där hade dom nåt konstigt vitt gojs på gatorna, mycket märkligt. Det är bara att konstatera att snöslask, högklackade stövlar och Gamla Stan är en mycket dålig kombo.

På programmet stod möte med redaktörs-Agnete, för att diskutera de sista oklarheterna i redigeringen och sedan möte med förläggar-Annika och PR-Malin för att diskutera lanseringsstrategi. Tänk, det börjar verkligen kännas nu. Ända tills nu har det verkat vara så oerhört avlägset, det där konstiga att historien jag skrivit ska bli en riktig bok. Tiden fram till april har verkat snigla sig fram och aldrig ta slut. Och nu är jag plötsligt nästan framme.

Diskussionen kring där manuset, som jag skrivit om så många gånger, är nu nere på nivån huruvida Alvedon ska skrivas med versal eller inte och trycket är faktiskt bara en månad bort. Väldigt roligt förstås, men mer än en aning läskigt.

Fast riktigt färdigt är det inte. Det som händer härnäst är att texten ska sättas och sedan korrekturläsas igen. Omslagsdesignen ska spikas och baksides- och fliktexter skrivas. Beskrivning och bild ska ordnas till nätbokhandlarna och PR-vinklar bestämmas. Och så förstås ska en naturligtvis ska en rejäl releasefest ordnas.

Men som sagt, det drar ihop sig.

söndag 8 januari 2012

Slut på ett gott år!

Nej, jag har inte dött. Är bara så djupt inne i redigeringsdimman att jag knappt ser handen framför mig. Men nu har jag i alla fall kämpat mig ut en liten stund för att bättre sent än aldrig försöka sammanfatta det fantastiska, galna, märkliga år som var mitt 2011.

Någon tjusig årskrönika med bildbevis blir det inte (jag ser redan dimmorna samlas vid horisonten igen). Men någon slags lista över varför 2011 blev ett år att berätta för barnbarnen om tänkte jag ändå ställa samman för eftervärlden (eller åtminstone för mig själv, så att jag aldrig glömmer att glädjas över allt det tokiga jag var med om).

För 2011 var nämligen året när jag ...

... skrev om mitt manus för sista gången (trodde jag då) under en fantastiskt intensiv skrivvecka tillsammans min då nyfunna och mycket kära vän, Nene Ormes.

... blev medlem i Skåne Weird - stödföreningen för oss som skriver märklig fiktion i skåneregionen och lärde känna fantastiska människor som bland andra Karin Tidbeck, Karin Waller och Mackan Andersson.

... skickade in min roman för sista gången och fick svar efter en vecka (!) med ett ja till utgivning på Telegram Förlag.

... gick på mitt livs första konvent, Eurocon 2011 och fick säga "Hi, I'm a horror writer" till en internationellt framgångsrik amerikansk författare (Elizabeth Bear).

... lärde känna en internationellt framgångsrik svensk författare (Sara Bergmark Elfgren) som visade sig vara synnerligen trevlig.

... fick se min man simma 4 kilometer, cykla 18 mil och springa en marathon och därmed gå i mål i Copenhagen Challenge som en riktig ironman, han som för några år sedan knappt kunde springa en halvmil.

... äntligen insåg att min roman skulle heta Skalpelldansen och inte något annat trams.

... fick säga att min roman heter "The Scalpel Dance" till punklegenden och noir-författaren Nathan Larson.

... pratade om min bok med Thomas Öberg, sångare i Bob hund och föremål för min gränslösa beundran de senaste 20 åren.  Kan vara årets absoluta höjdpunkt - om jag måste välja (ja, det slår ett kontrakt. Så det så.)

... fick ett grymt omslag gjort av Niklas Lindblad på Mystical Garden Design.

... gjorde debut som skrivlärare på Folkuniversitetet i Malmö, hur roligt som helst!

... fick en novell antagen till Utopi Magasin.

... var med i Svensk Bokhandels vårkatalog och lyckades nämna Avesta i mitt debutantporträtt.

... skaffade en författarhund som heter Abby och är världens objektivt sett finaste borderterrier.

... och redigerade, redigerade och redigerade lite till.

Ja, ni märker själva. Och 2012 har ju alla förutsättningar att bli minst lika spännande som sin föregångare. Så håll i hatten, nu kör vi!

Men först ... in i redigeringsdimman igen.