måndag 30 maj 2011

När blir man författare?

Tittar på överskriften till min blogg och undrar om jag borde byta till "Copywriter och skräckförfattare" istället. Ja, när har man egentligen fog att kalla sig själv författare? Eller snarare, inte "man" utan jag - för det är ju faktiskt upp till var och en att bestämma. I alla fall så länge det inte finns något som heter "författarlicens" eller författarcerifiering". En formell definition finns ju förstås, för att kunna bli medlem i författarförbundet måste man ha publicerat inte en, utan två böcker. Inga one-hit-wonders här inte.

För mig är det nog ändå två saker som gäller för att en yrkesidentitet ska vara uppnådd. Konkreta resultat och en betalningsvillig uppdragsgivare. Vad gäller mitt ena yrke, copywriterns, är det inget snack. På femton år har jag hunnit samla ihop en avsevärd mängd konkreta resultat, som till exempel Linköpings kommunslogan som får min familj att ropa "Titta mamma, den har du gjort!" varje gång vi åker förbi skylten vid E4:an. Och uppdragsgivare som är villiga att betala för mina texter har jag ju gudskelov. Alltså vågar jag kalla mig copywriter, vilket jag inte hade gjort om jag bara satt och totade ihop julklappsrim och bröllopstelegram för mitt eget nöjes skull.

Men författarskapet då? Tja, en uppdragsgivare och ett kontrakt om framtida intäkter har jag ju fått nu, så den delen är uppfylld. Men ett konkret resultat saknas ju fortfarande. Visst, ett manus únder omarbetande har jag, men det har inget namn och jag kan inte visa det för nån i sitt nuvarande tillstånd, så särskilt konkret är det inte.

Visserligen skrev förlaget så här om mig på Facebook redan dagen efter vårt antagningsmöte:



Men ändå ....nej, jag låter det nog vara som det är tills vidare. Dock har jag ändrat i "min profil" från "skräckförfattare in spe" till "skräckförfattare i vardande". Så långt kan jag ändå sträcka mig.

tisdag 24 maj 2011

Collaborative storytelling

Är ett rätt pretentiöst begrepp om du frågar mig. Men betydelsen av det, att berätta tillsammans, är desto bättre. Just nu har jag och äldsta dottern en av våra återkommande perioder av "varannanmeningskrivande". Det går till så att vi helt enkelt skriver en historia med varannan mening var. En av oss börjar och sedan är det bara två regler som gäller: bara en mening och inget hintande om vad man vill att den andra ska skriva. Historien vi började på igår heter "Arvid och varelsen" och börjar så här:

 Arvid stod på den blänkande marmortrappan och tittade ut över landskapet. Ibland kan det vara härligt att vara vakthund, tänkte han. Det var en tidig morgon och ingen förutom fåglarna var uppe än. Blicken var ännu suddig och men dom varma bruna ögonen var på sin vakt. Det fanns någon, eller något, därute som inte hörde hemma här, det kände han alldeles säkert. Medan han stod och funderade över vad som var fel smög en väldigt liten och tjock skugga över stenen på hans vänstra sida.

För närvarande har vi kommit drygt en sida och det blir bara underligare och underligare. Ska bli mycket spännande att se var detta slutar.



Idag kom dessutom samma dotter hem med en registrering på Storybird, efter att ha haft "Sociala media" på Elevens Val-dagen i skolan (vad hände med Teckenspråk och Luftgevärskytte undrar jag).

Än har jag inte hunnit kolla så mycket, men idén verkar riktigt läcker. Det verkar gå ut på llustratörer och grafiska designers lägger ut bilder som fritt får användas till att illustrera virtuella berättelser som man själv hittar på. Och sedan kan man dela historien med sina vänner eller bjuda in andra att bidra till historien också. Varannanmeningsskrivande i molnet alltså. There´s collaborative for ya!

fredag 20 maj 2011

All anledning att fira

Innan jag blev antagen trodde jag nog att det skulle vara ungefär som när man gifter sig eller får barn. Alltså att man skulle veta precis när det skedde och ha en bestämd dag att berätta för barnbarnen om:

 "Jo förstår du lilla Maj-Britt (för det är väl förmodligen den typen av namn som är moderna då), den 31 mars 2010 - det var den dagen din mormor blev författare."

Men så funkar det ju inte riktigt. Först fick jag det positiva beskedet i telefon på ett datum. Sedan träffade jag förlaget och diskuterade detaljer på ett annat datum. Och idag fick jag det formella kontraktet med posten = ytterligare en potentiell "bokbröllopsdag". Och inte är det klart än på långa vägar. Framför mig har jag ju "klar med strukturändringarna-dagen", "ny titel-dagen", "omslags-dagen", färdigt korr-dagen", "skicka till tryck-dagen", "komma från tryck och få se i verkligheten-dagen" och förstås "se boken på Gleerups för första gången och nästan svimma-dagen". Och förstås allt som möjligen kommer att hända därefter.

Lite tråkigt är det kanske att inte ha ett enda bestämt datum att bevara i minnet, men det blir ju desto fler tillfällen att fira. Som idag alltså. Tråkigt nog är maken på tjänsteresa och kan inte delta i firandet. Men å andra sidan, det betyder ju mer bubbel till mig.



Det efterlängtade kuvertert från Annika på Telegram Förlag



Kontraktet och firahjälpmedel i form av en flaska Asti Spumante.

tisdag 10 maj 2011

Den perfekta skrivmusiken

Från skrivfronten finns inte så mycket nytt att rapportera just nu. Jag jobbar på, plågsamt långsamt men ändå stadigt framåt. Min strategi att skriva på morgnarna har infriats åtminstone några gånger och ett par dagar har jag till och med kunnat sitta kvar på Melvins till lunch. Det är trevligt att skriva bland folk, det känns inte riktigt lika världsfrånvänt med rörelse och bakgrundssorl närvarande. Dock, när de föräldralediga och deras kinkiga avkommor blir för många (eller när caféägarna spelar för mycket Rod Stewart) kan det vara nödvändigt med lite Spotify-avskärmning i hörlurarna.

Att skriva till musik är inte helt enkelt, i alla fall inte för mig. Allt med sång går bort direkt, det går bara inte att kreera med andras ord i skallen. Klassisk musik funkar hyfsat, en Mozart-konsert är ju aldrig fel för en gammal orkester-människa som jag, men har lite för mycket avslappningseffekt för att vara riktigt kreativitetshöjande. Därför blev jag riktigt lycklig när jag till slut hittade den perfekta spellistan för mig, nämligen kända filmteman spelade av The Royal Philarmonic Orchestra (för er som har Spotify är länken här: The Royal Philharmonic Orchestra – Greatest Film Classics

Teman från allt från Harry Potter och Pirates of the Carribean till Hajen och Dancing with wolves fungerar perfekt som en lagom anonym och ändå energifylld bubbla till skrivandet. Men War of the Worlds hoppar jag över, det där obehagliga utomjordingsstaccatot i stråkarna får mig att trycka fel på tangenterna.

Favorit nummer ett är ändå den här, huvudtemat från "Zulu" från 1964, en film om slaget vid Rorke´s Drift 1879. Jag har inte sett den och kommer förmodligen aldrig att göra det heller. Krigsfilm är inte min bästa gren, inte ens när Michael Caine är med. Men musiken är väldigt cool.


onsdag 4 maj 2011

Chefen för det hele

I ett par dagar har jag gått och grubblat på en scen som behöver skrivas om. Scenariot är följande:

Karaktärer A och B träffas. B har viktig information som A vill ha, men som B vägrar berätta trots idoga försök. Till slut ger A upp och åker därifrån.

Lite kryptiskt kanske, men jag vill ju inte förstöra min framtida marknad genom att ge spoilers i förväg. Det är som synes ett ganska enkelt scenario och det huvudsakliga syftet med scenen är att berätta att trots att A verkligen behöver informationen så tänker B inte ge den, vilket säger en del om deras relation. Vackert så, men med den utgångspunkten blir inte dialogen mycket roligare än:

A: "Berätta nu."
B: "Det vill jag inte."
A: "Jo, gör det."
B: "Näpp."
A: "Men kom igen nu då."
B: "Jag tänker aldrig berätta."
A: "Skit i det då. Jag sticker."

Typ. Jag visste helt enkelt inte hur jag skulle hitta något intressant för dom att säga. Men så idag, medan jag satt och blev sminkad av min yngsta dotter, kom jag på en lösning (tack du sjuka åttaåring för det). Genom att ändra ett par repliker i början och låta A bluffa och låtsas att han redan har informationen kan jag låta ingången bli en helt annan. Nu kan B säga en massa spännande saker utifrån sitt antagande att A redan vet, innan hon till slut inser misstaget och kniper ihop innan hon avslöjat för mycket. Tada, betydligt bättre.

Och tänk om man kunde göra så i verkliga livet också. Ge sig in i vilken konversation som helst, trycka på stoppknappen, spola tillbaka lite och ändra på valfri replik så att dialogen blir helt annorlunda efter det. Tänk så många kommunikationsproblem man skulle kunna lösa på det sättet. Eller skapa för den delen. Lite galen vetenskapsmansvarning på den. Muhaha.

Men nu fungerar ju tyvärr inte livet så och jag får nöja mig med att leka Gud med mina egna karaktärer. Muhaha.