onsdag 16 mars 2011

Klar på riktigt!

Pukor och trumpeter, nu är jag äntligen helt färdig med den sista omarbetningen av mitt romanmanus. Korrläsningen är avklarad, jag har skrivit synopsis och följebrev och redan skickat ut till ett par av mina förlagskontakter. Skönt är bara förnamnet.

Huruvida det är bra eller inte är helt omöjligt att säga medan man håller på. Men det finns åtminstone vissa tecken på att det har blivit betydligt bättre den här gången. Möjligen till och med riktigt bra. Jag hade en bra känsla i magen under hela korrläsningen, och till och med lite rysningar på armarna i vissa partier. Och idag, när jag skrev handlingssammanfattning till de förlag som kräver det kände jag för första gången att jag inte behövde kämpa för att få ihop alla delar av min historia. Både "baksidestext" och själva handlingen bara flöt på. Och det, mina vänner, har det aldrig gjort förut.

Så nu är det bara att hålla alla tummar och tår. Och för den som möjligen undrar över innehållet i min bok  så kommer här en kort sammanfattning:

 
Ingen romantisk feel-good här inte. Det är väl ganska uppenbart .

lördag 12 mars 2011

Dagens ord: Slukhål

Ja, jag är en riktig ordnörd. På mellanstadiet var mitt bästa ämne ordkunskap, tätt följt av bokkunskap, och varje gång jag hittar ett nytt fränt ord som jag aldrig hört förut blir jag så lycklig att det pirrar i hela kroppen. Inte helt normalt, jag vet.

Idag var jag och äldsta dottern på biblioteket med vår sedvanliga sportbag fylld med böcker som skulle lämnas åter. Väl där står jag och bläddrar i senaste numret av Illustrerad Vetenskap och då, tada! SLUKHÅL! Ett fantastiskt nytt ord som bara hoppade på mig från tidningssidan.

För det första är det en fantastisk kombination av bokstäver, vacker på ett fulkonstigt och lite läskigt sätt. Dessutom en utmärkt metafor för skräckgenrens kärna av en helt vanlig verklighet som plötsligt kollapsar och släpper fram något främmande och oändligt skrämmande. Och en perfekt titel till min skräcknovellsamling som härmed byter arbetsnamn från "Otyg" till "Slukhål".

Verklighetens slukhål är  hål skapade av att marken kollapsat av vattenerosion underifrån. Och det kan se ut så här:


  Läskigt, va?

torsdag 10 mars 2011

Nästan klar

Nu har jag äntligen blivit klar med alla omskrivningar i manuset till "Tomrum". Men det innebär ju tyvärr inte att jag är färdig. Just nu är jag inne i den sista delen av romanskrivandet, korrekturläsningen. Och vad är det egentligen, kan man undra?

För vissa kanske det innebär att rätta mängder av stavfel, klumpiga formuleringar och kontinuitetsproblem. Så är det inte riktigt för mig eftersom jag på grund av yrkesskada knappt har något sådant (förutom ett enstaka saknat "f" eftersom jag har en tangent på datorn som hakar upp sig).

Det låter kanske arrogant i överkant, men det jag menar är att jag av gammal vana behandlar mitt skönlitterära skrivande på samma sätt som mina copytexter. Det innefattar ett sjukligt tvång att skriva en mening i taget och fila på den tills jag är helt nöjd, med rytm och konstruktion och innehåll. Det är ett mycket tidsödande sätt att skriva första utkast, men sparar åtminstone lite tid i redigeringen.

För mig handlar korrekturläsning istället om att försöka angripa texten som en läsare, istället för en skrivare. Jag försöker läsa längre avsnitt i ett svep, läser om möjligt högt för mig själv och har fokus på magkänslan. Var går det för fort, var går det för långsamt, var känns det styltigt i dialogen etc. Ändringarna i det här läget kan skifta från att skriva hela nya stycken för att få till en förändrad rytm till att dela upp en replik i två delar för ökad dramatik eller bara flytta en extra viktig mening till ett eget stycke.

Stephen King hävdar i min husbibel "Att skriva" att han alltid lägger ett färdigskrivet manus i en byrålåda i sex veckor innan han börjar redigera, därför att "efter så lång tid känns texten som att den är skriven av en utomjording" och man kan angripa den just som en läsare av någon annans text. Nu har jag tyvärr inte tålamod till det så jag får försöka hitta min inre läsare ändå.

lördag 5 mars 2011

Dagens skryt


Den här annonsen hittade en kollega till mig i tidningen Metro för någon vecka sedan. Det är spelföretaget Betsafe i Malmö som söker en copywriter genom att headhunta namngivna medlemmar i vårt skrå på det här sättet. Och ja, jag är med. Det syns inte på bilden men mitt namn står i öglan på k:et faktiskt.

Ett lite ovanligt drag är det, och smart av flera anledningar. Dels för att det nog är nödvändigt att personligen söka upp lämpliga kandidater i en yrkesgrupp som inte är särskilt stor och förmodligen har en arbetslöshetsnivå på 0%, åtminstone bland dom som är hyfsat erfarna. Och dels för att det gnuggar egon hos en grupp människor som är kända för just ... sina stora egon.

Ännu bättre hade det förstås varit om jag verkligen hade fått något brev. Dock misstänker jag att detta missöde beror på att min man råkat slänga brevet i återvinningen medan jag var på sportlovssemester med barnen (även om han hävdar motsatsen). Och det kan ju inte Betsafe rå för.

TILLÄGG: För ordningens skull: Nej, jag tänker inte söka jobbet. Det finns ett antal typer av verksamheter som jag inte kan tänka mig skriva copy för. Och spelbolag är en av dom. Men det var ju ändå trevligt att bli tillfrågad.

onsdag 2 mars 2011

En himla massa folk

Igår var jag på filminspelning. Det händer inte varje dag, ens i mitt glamourösa reklamliv, och är lika fascinerande varje gång.

Det är snudd på omöjligt att förstå att det enkla tecknade storyboard med repliker och scenanvisningar som jag och AD-Krille totat ihop själva på byrån ett par veckor senare resulterar i det här:



En sak är säkert när det gäller film. Det går åt en himla massa folk när man ska spela in en. Till den här lilla filmen fanns på plats: två skådespelare, en regissör, en fotograf, en ljudkille, en elektriker/ljussättare, en location scout (den som är ansvarig för själva inspelningsplatsen), en stylist, en rekvisitör, en stillbildsfotograf, stillbildsfotografens två praktikanter samt en runner (den som springer och köper saker, till exempel plåster när regissören råkar skära sig i benet med en mattkniv). Och då kan man ju bara tänka sig hur det ser ut när dom spelar in något större produktioner. Som slaget vid Helms klyfta i "Sagan om ringen" till exempel.

Igår ägnade alltså alla dessa fantastiska människor som alla är experter på sitt specifika område en arbetsdag på 12 timmar åt att fokuserat och koncentrerat spela in ...25 sekunder reklamfilm. Och jag skojar inte, det tar faktiskt så lång tid. Även när man är fokuserad och koncentrerad.

Om två veckor börjar filmen rulla i TV. Och då har mitt och Krilles lilla storyboard tagit sig hela vägen från idé till verklighet.