tisdag 30 november 2010

Jag har bestämt mig!

Alldeles för länge nu har jag gått och väntat och längtat efter att storförlagen ska ge ett definitivt besked om mitt manus "Tomrum". Senast i förra veckan fick jag ännu ett obestämt mail från en förläggare som "håller på och läser" men som "inte vet om det riktigt håller", vänligt avslutat med ett "du kan absolut skriva". Jo, det får man ju hoppas. Folk betalar mig ju många hundra kronor i timmen för att göra det.

Egentligen är det absurt att jag har låtit väntandet formligen förlama mitt skrivande så länge. Det finns massor av saker i mitt liv som är viktigare än att bli publicerad och enda anledningen till att jag skriver utan betalning är ju för att det är roligt. Och om det inte blir roligt längre, vad är då poängen?

Nej, det får bli slut med det nu. Mycket tack vare moraliskt stöd och välbehövlig uppsträckning från The Amazin' Nene Ormes har jag bestämt mig. To hell with it. Slut med att ängsligt vittja in-korgen många gånger om dagen och vänta på att förläggare ska ringa "nästa vecka" i flera månader. Nu har jag en plan och den ser ut så här:

1. Lägga ner novellskrivandet som fungerat som konstgjord andning under väntandet.
2. Skriva om "Tomrum" en sista gång. Ska jag släppa taget om den vill jag vara 100% nöjd själv först.
3. Skicka till några ytterligare förlag jag inte provat än.
4. Vänta i tre månader, inte en dag längre. Och om jag inte fått något kontrakt då tänker jag:

1. Med mutor alternativt hot förmå min AD-kompis Krille att designa ett omslag
2. Trycka boken själv på print-on-demand
3. Sälja mina aktiefonder och bjuda in alla som har lyssnat på mitt boktjat till en sjuhelvetes releasefest med mat och sprit och boksignering och mexikanska brottningsmasker. Och när gästerna lämnar festen ska Carl Cederfeldts vackra signaturmelodi följa dom ut i natten:



Och sen ska jag lägga ner. Så det så.

tisdag 23 november 2010

Var kommer reklam ifrån?

På grund av ett planerat hundinköp till våren så innehar familjen Milewski numera en prenumeration på tidningen "Härliga hund". Häromdagen damp det nya numret ner i brevlådan, inklusive en helsidesannons för Dogmans hundbäddar som undertecknad medverkat i. Jag hade hunnit glömma bort den och hajade till själv när jag bläddrade i tidningen framför TV:n. Det känns alltid lite märkligt att se sina egna texter i tryck, även om det säkert är en västanfläkt mot att få en hel roman publicerad.

Och om det är underligt för mig, så verkar det vara ännu konstigare för omgivningen. Dottern, som vant sig vid mammas märkliga jobb, visade stolt annonsen för en kompis som utbrast:
"Vadå, din mamma har gjort? Hur menar du?"
"Ja, hon har hittat på den och skrivit texten", försökte min dotter förklara. Men kompisen såg fortfarande helt oförstående ut. Här grep jag in och sa, lite klämkäckt:
"Ja, det är ju faktiskt inga maskiner som hittar på all reklam utan riktiga människor."
"Är det?" sa kompisen.

Och då slog det mig. I dessa tider av bloggande, twittrande och facebookande blir vi allt mer vana vid att all kommunikation har en riktig, identifierbar människa som avsändare (eller åtminstone en pseudonym). Anonyma reklambudskap med bara ett varumärke som garant kanske mycket möjligt är en utdöende kommunikationsform. Och vi copywriters skulle få övergå till att bli spökskrivare till företagsledningar och talespersoner. Tja, varför inte?

Förresten kan jag meddela att den stolta vinnaren i Dogmans bildtävling nu är utsedd. Det blev Bullis i Sollerön som fick flest röster. Grattis till dig! Över 2 000 bidrag och 20 000 röster blev det totalt, långt mer än vi hade vågat hoppas på.

söndag 21 november 2010

Att föda ett monster


Jag och min Harry Potter-tokiga dotter var på bio i fredags, gissa vilken? Mycket har klagats på om första delen av "Dödsrelikerna" och det mesta håller jag med om. Det är en transportsträcka, det är grått och dystert och för mig som inte har läst böckerna är det dessutom rätt svårbegripligt emellanåt.

Sällan har jag väl sett en film som så tydligt räknar med publikens förförståelse. Inga planteringar, inga tydliga presentationer av nya karaktärer eller händelser. Flera gånger fick jag viskfråga dottern för att fatta. Slarv? Med säkerhet inte, snarare ordentlig målgruppsanalys.

Mest fascinerad är jag dock över hur hela Harry Potter-historien har förvandlats över tiden. Från de första lekfulla åren på Hogwarths, med fantasifulla detaljer, föremål och lektionsämnen till detta svulstiga och ärligt talat rätt pretto monster till historia, som mest liknar en blandning mellan "Schindler´s list" och "Sagan om ringen".

Jag undrar om allt detta fanns i fru Rowlings plan från början. Eller om hon bara började i en ände och sen fick panik när världen krävde fler och fler, tjockare och tjockare böcker. Då kanske hon inte tyckte att Quidditch och trolldryckslektioner var tillräckligt längre och började gripa vilt omkring sig för inspiration. Lite synd kan jag tycka. Men uppenbarligen bra marknadstaktik.

onsdag 17 november 2010

Äntligen lite glamour

Igår var en underlig, men rolig dag. Först kundmöte på förmiddagen och lunch på restaurang Vega med trevligaste människorna, sedan i rask takt: flyg till Bromma, taxi till Grand Hôtel, ett glas vitt på verandan, promenad till Café Opera, snittar och mer vitt och sedan flyget hem igen. Jo, faktiskt. På en vanlig tisdag.

Anledningen var förstås Internetworlds stora webgala, "Topp 100". Att mff.se fanns på listan med Sveriges 100 bästa webbsajter visste vi redan. Men hur högt och skulle den vinna något specialpris, det återstod att se. Och det gjorde den faktiskt. "Sveriges bästa föreningssajt" blev det. Hurra!!! Och så här glada var jag, Martin från Stratiteq och Patrik från MFF när vi tog emot priset. Eller åtminstone jag.



Förutom priset hamnade vi också som Sveriges 45:e bästa sajt alla kategorier. Och det är ju inte heller så illa.

måndag 15 november 2010

Den motvillige läsaren


Ända sedan jag själv började skriva har jag tyvärr varit en mycket dålig läsare. Jag finner mig själv läsa för kritiskt, analyserande och har svårt att riktigt ryckas med av historien. Därför har jag också läst ganska lite de senaste åren och skrivit istället. Samtidigt säger ju alla skrivhandböcker att man måste läsa för att kunna skriva. En aning stressande, kan jag tycka.

Tur då att man numera är medlem i den eminenta bokklubben "Hjärupsakademien" och därför är så illa tvungen. Den senast utvalda boken var "Skära för sten" av Abraham Verghese. Jag måste medge att jag suckade lite när vi fick den. En släktsaga från ett femtiotalets Etiopien på 580 sidor är kanske inte ett val jag själv hade gjort. Men faktum är att den är en bok som gör gott.

Jag läser ju vanligtvis spänningslitteratur som är oerhört handlingsdriven, som inte går att sluta läsa men som allt för ofta ger en tom känsla när man är klar. Men "Skära för sten" är en bok som ger en välgörande känsla av att läsa i nuet och inte för att få veta hur det går. Och som samtidigt ger en fascinerande inblick i såväl Etiopiens historia som kirurgiska tekniker, eftersom alla huvudpersonerna är kirurger. Dessutom är den fantastiskt skriven, inte illa av en medelålders debuterande professor i kirurgi (!)

Ska man ändå klaga lite så är det väl att författaren är, som amerikanska författare plägar vara, oändligt omständlig. Historien följer ett tvillingpar från födseln till vuxen ålder och efter 200 sidor är den käre Verghese inte ens klar med förlossningen. Suck.

tisdag 9 november 2010

Aktuellt kontoutdrag

Är tillbaka efter höstlovsfirande - och guldfirande förstås. Hade förmånen att vara på plats på Swedbank Stadion i söndags och det var verkligen en magisk afton.

För ett par veckor sedan skrev jag om att jag tänkte tvinga igång skrivande med den s k kontometoden. Och nu undrar förstås vän av ordning hur det går. Svaret är att det går fullständigt lysande. Skeptikerna må förundra sig, som Marcus Priftis på debutantbloggen, men för såna som mig, som fötts med total avsaknad av självdisciplin, funkar det faktiskt.

Ett tag förra veckan var det i och för sig lite krisigt när jag körde fast å det grövsta med novellen jag höll på med. Och då menar jag bokstavligt, inne i en ventilationstrumma. Men nu låter jag den vila och skriver på ett smaskigt relationsdrama i djungeln istället - och ligger för närvarande 1 200 ord plus. Tjoho!

Det är märkligt hur jag mellan varven hinner glömma bort hur bra jag mår av att skriva. Jag får ett annat lugn i kroppen och hjärnan går hela tiden på kreativt högvarv med idéer till nästa stycke text. Det är en skön känsla. Dessutom kan vissa saker förvandlas från prokrastineringsmedel till belöning. Som det här till exempel:



Världens bästa dokusåpa, alla kategorier. Går just nu med ett avsnitt om dagen på TV3. Ja, det är säsongen för tre år sedan. Ja, jag har sett det förut. Ändå är jag helt hooked. Och, tack vare kontometoden, är jag värd det.