fredag 28 januari 2011

Ursäkta röran, vi bygger om

Nu har den mysiga skrivbubbla som jag och min förtjusande skrivkompis Nene Ormes befunnit oss i den senaste tiden obönhörligen spruckit. Nene är tillbaka på SF-bokhandeln och jag i copyarbetet. Eller skulle ha varit om jag inte drabbats av en riktig dunderförkylning, vilket jag tolkar som min kropps tysta protest mot att vara tillbaka i verkligheten.

Idag har jag legat hela dagen under dubbla täcken och mellan nysningarna funderat på omskrivningen av mitt manus. Nu har jag kommit till den delen av boken där jag måste börja byta plats på en massa scener för att, som jag skrivit om tidigare, få ordning på min dramatiska kurva. Alltså måste jag också hitta nya sätt att sy ihop scenerna för att få ett logiskt, sammanhängande flöde.

För att kunna göra det borde jag skriva en plan, ett flöde som visar hur den ena scenen leder till den andra i den nya ordningen. Hela dagen har jag tänkt att jag borde skriva en plan. Men faktum är att jag inte riktigt vågar. För när jag gör det kommer jag att märka om alla nya tankar och idéer jag har i huvudet verkligen håller. Och möjligen kommer det då visa sig att den nya ordningen lämnar logiska luckor stora som djuphavsgravar. Och då står jag där med en gammal version som jag inte är nöjd med och en ny som jag inte får ihop. Och det vore väldigt tråkigt.

Men jag ska skriva en plan. Självklart ska jag det. Jag ska bara blogga färdigt först. Och kanske göra en kopp te. Och vika lite tvätt. Men sen ska jag. Absolut.

onsdag 26 januari 2011

Mitt manus, en redningsbägare?

Det är något underligt med redningsbägare. Ni vet en sån där rund burk med gradering på sidan och ett vitt plastlock i form av en citruspress, som man alltid antingen sätter på för hårt så att det inte går att få upp eller för löst så att det sprutar mjöl och vatten över hela köket när man skakar.

Men det är inte det som är underligt. Utan att man aldrig kan hitta den. Jag vet inte hur många gånger jag har letat efter den där förbaskade burken när såsen ska tjockas till. Hos mina föräldrar är det likadant och min kompis Fredde säger att det är samma sak i deras kök. Och som bekant räcker det med tre exempel för en spaning.

Jag tänker att det beror på att redningsbägaren inte passar in. Den har ingen naturlig plats i köket därför att den är ett genreöverskridande köksredskap. Den hör inte hemma bland de vanliga decilitermåtten (och går inte ner i lådan), den är inte en bunke och definitivt inte en del av porslinet. Alltså irrar den mest omkring.

Och jag tänker att mitt manus kanske är som en redningsbägare. Att det inte heller riktigt passar in. Jag har inte en massa monster och vampyrer som gör det självklart i skräckgenren. Men lite för mycket konstigheter för att det ska vara en psykologisk thriller. Och på tok för lite poliser för att det ska vara en deckare. Min bok har liksom inte heller någon naturlig plats i köket.

Och så tänker jag att det är ju ändå bättre med en redningsbägare. För den behöver man och orkar leta efter. Men vem behöver egentligen mitt manus? Och när jag tänker det så blir jag lite ledsen. Men sen tänker jag att jag tänker väldigt underligt ibland och att jag borde gå och lägga mig istället. Och så gör jag det.

tisdag 25 januari 2011

Om att köra i diket med sin dramatiska kurva

Igår kom jag till en betydande insikt vad gäller mitt romanmanus. En mycket pinsam sådan dessutom. Trots att jag gått flera kurser i dramaturgi, bland annat med Ola Olsson, skapare av den berömda Ola Olsson-modellen, och själv hållit föreläsningar om berättarteknik  så visar det sig att jag haft minst sagt bristfällig koll på min egen dramatiska kurva.

I korthet går Ola Olsson-modellen, liksom andra dramaturgiska modeller, ut på att alla effektiva berättelser är uppbyggda av samma delar, nämligen dessa (inom parentes illustrerat med exempel från filmen "Gökboet", enligt många ett av de tydligaste skolboksexemplen på dramatisk uppbyggnad som finns):

1. ANSATS. Sätter stämning och anger berättelsens huvudtema. Kan också vinna författaren tid genom att skapa framåtrörelse genom nästa steg (indianmusik, bergstoppar som förebådar Indianens flykt, bilfärd som illustrerar Murphys ankomst).

2. PRESENTATION. Ger tittaren/läsaren tillräcklig information om karaktärer, miljöer etc för att historien ska kunna börja. (inledning inifrån avdelningen, patienter spelar kort och får medicin).

3. PLOTPOINT 1. Avgörande händelse som sätter händelseförloppet i rullning. Kan också ha inträffat innan berättelsens början och är då inbakad i presentationen. (McMurphys ankomst och utmanande av reglerna).

4. FÖRDJUPNING. Själva historien. Karaktärsfördjupning, utveckling, komplikationer etc. Den längsta delen av berättelsen. Kan ha mindre plotpoints insprängda för att hålla framåtrörelsen i gång

5. PLOTPOINT 2. Avgörande, gärna dramatisk händelse som tvingar historien in i upplösningen. (patienternas båtutflykt, som tvingar systemet till vedergällning).

6. UPPTRAPPNING. Själva upplösningen. Enligt den klassiska modellen ska upptrappningen ske i tre steg, med vilopaus emellan, med det sista steget som kortast och med högst intensitet. (1.festen/självmordet, 2.mordförsök på Ratched/lobotomi. 3. Indianen kväver McMurphy och flyr genom fönstret)

7. AVKLINGNING. En stunds eftertanke, möjligen koppling tillbaka till ansatsen, i serier öppning mot nästa del. (bergstopparna från öppningen återkommer när Indianen tar sig ut i landskapet).

Det jag upptäckte i mitt eget manus var att jag har lagt Plotpoint 2 alldeles för tidigt och låtit fördjupningen fortsätta på andra sidan. Resultatet är att den senare delen av boken blivit alldeles för seg. När sanningen väl uppenbarat sig vill man som läsare inget annat än komma till upplösningen, så effektivt som möjligt.

Alltså måste jag byta plats på en massa saker i historien och dessutom se till att förflytta mig från Plotpoint 2 till den stora uppgörelsen i upptrappningen betydligt snabbare än nu. Men insikter är ju en sak. Frågan är om jag klarar av att förverkliga det också. Hoppas kan man ju alltid.

måndag 24 januari 2011

Författarens makt

Trots att min officiella skrivledighet är över håller jag mig krampaktigt fast i romanbubbla så länge jag kan. Idag är det skrivande av en nyinsatt scen som står på programmet (vid sidan av Wii-spelande med sjuk sjuåring).

Redigering i all ära, men att skriva nytt är ändå betydligt roligare. Det är ju då man som författare får utöva sin oinskränkta makt att bestämma över sitt eget universum, vilket är oerhört tillfredsställande. Särskilt när man som jag idag har en helt ny karaktär att utöva den på. Och alldeles särskilt när det är något så spännande som en seriemördargroupie förklädd till kulturjournalist. Allt får jag bestämma; vad hon heter, vad hon har på sig, vilken dialekt hon har, vilka ord hon använder och inte minst hur min stackars huvudkaraktär ska hantera denna människa.

Jämfört med andra är jag nog inte någon särskilt strukturerad författare, men i det här fallet har jag faktiskt gjort en sån här:



En scenstruktur helt enkelt. Mina brukar bestå av två delar, en mindmapliknande där jag för in fakta om om karaktärer, miljöer och de övergripande syftena med scenen. Det andra pappret är helt enkelt ett flödesschema över vad som ska hända, tänkas och sägas från början till slut. På det sättet kan jag bli säker på att helheten funkar och att jag landar där jag vill, innan jag sätter igång med själva texten. Det är också här jag får se till att få med de planteringar som behövs för senare scener. Som i det här fallet, när jag måste ge kulturjournalisten en anledning att ringa på hemma hos min huvudperson, ungefär 100 sidor längre fram i boken.

Just den här scenstrukturen har legat på min köksbänk hela helgen och klottrats fullare och fullare under diskning, müslirostning och andra hushållsgöromål. Och är därför aningen kladdig och svårläst vid det här laget. Men förhoppningsvis gör den jobbet ändå.

torsdag 20 januari 2011

I redigeringsträsket


Jag är nu på tredje dagen av min efterlängtade ledighet från det vanliga copyarbetet för att skriva på mitt eget. Förutsättningarna kunde inte vara bättre. Bekväm soffa på Malmö Högskolas bibliotek, laddad termos, spotify i lurarna och trevligt sällskap av redan utgiven författarkollega som kan kasta framgångsvibbar åt mitt håll.

Det är alltså nu det ska ske. Den sista omredigeringen av "Tomrum" som antingen ska ta manuset den sista biten till förlagsantagning eller resultera i en egenutgivning senare i vår. Men det här med redigering är inte helt enkelt. Även om jag har en hyfsat tydlig bild av vad jag vill uppnå och en lista över de ändringar som ska göras finns ju ändå risken att det i själva verket blir sämre istället för bättre. Att jag istället för att göra historien mer intensiv och engagerande för läsaren förvandlar alltihop till en hopplös röra. Eller i mitt fall, till en blodig massa.

Just nu har jag ändå en hoppfull känsla av att jag tänker rätt, blandad med en viss genans över att det jag trodde var bra förra gången nu känns pinsamt dåligt. Hoppas bara att jag inte tycker likadant om det jag gör nu om några månader. Risken finns.

söndag 16 januari 2011

Hallå där, Jenny Milewski

Är lite matt nu i slutspurten med en årsredovisning och tillika ett av årets största skrivuppdrag. I vanlig ordning har jag intervjuat ett ganska stort antal personer för att få koll på fakta. Och som vanligt blir jag så avundsjuk. Jag vill också bli intervjuad och svara på frågor! Men eftersom det inte lär inträffa inom den närmaste framtiden så får jag väl intervjua mig själv. Frågorna har jag snott från Sydsvenskans söndagsbilaga, därför att jag tycker att dom är roliga.

Vilken låt passar som soundtrack till ditt liv?
-"Fuck you" med Cee Lo Green. Inte för att jag är särskilt aggressiv, men för kontrasten. En polerad soul-låt med en helt oborstad text, lite "good, ol' shock value" som Cee Lo själv sagt. Som en tvåbarnsmamma som skriver skräck ungefär.

Vika uttryck använder du för mycket?
-Det måste vara "Jag kan tycka..." Det är ett förskräckligt uttryck. Antingen tycker man eller så håller man käften. Så tycker jag.

Vilken ålder upplever du att du är i just nu?
-Mitt Wii Fit upplever att jag är 44, taskigt nog. Men 35 ungefär. Jag fyller 40 i år och det vill jag inte riktigt kännas vid. Men jag är väldigt glad att jag inte är 25 längre.

Vilka böcker brukar du ljuga om att du har läst?
-Jag är skamligt dåligt beläst på litteraturklassiker, har inte ens läst "Brott och straff". Men det ljuger jag inte om, jag skulle bli genomskådad omedelbart. Däremot skulle jag kanske kunna ljuga och säga att jag läst allt av Stephen King. Det borde jag kanske, men man har ju ett liv att leva också.

Vilken slakteriprodukt gillar du mest just nu?
-Scans Hot Dogs. Liksom jag gjort de senaste 30 åren. Hemskt är det, men sant.

När tycker du att folk är riktigt pinsamma?
Hela tiden. Jag har en absurt låg pinsamhetströskel. Jag står inte ut med ens fem minuter av "The Office" utan att börja kallsvettas.

Vad är det äckligaste du vet?
Allt som har med oljemiljardärer att göra. Att jordens gemensamma resurser används för att köpa jetplan och fotbollslag, det är äckligt.


Vad gillar du själv med ditt utseende?
Att jag fortfarande efter två barn har något som liknar en midja.

Vad är det svåraste med att vara du?
Att jag är så disträ och har så dåligt minne. Jag försöker intala mig att det är för att jag tänker på viktiga saker, men jag vet inte.

Jag skulle gå ut och handla strumpor och kom hem med...
-Ingenting förmodligen. Jag är en urdålig shoppare, velar fram och tillbaka och när jag väl bestämt mig är det  alltid slut.

Vilket är ditt största nörderi?
-Jag är en typisk serienörd. Alltså inte nörd på serier utan snöar in på en sak i taget och byter när jag tröttnar. Kan vara allt från virkning till amerikanska sportbilar. Mitt jobb tvingar mig ju också att nörda in på de mest underliga saker. Som kylanläggningar för fiskefartyg till exempel.

Vilken musik ger dig ståpäls?
-Vad som helst som är riktigt tungt. Death Metal...Hiphop...Opera...det spelar ingen roll, bara det liksom dundrar i kroppen. Men att skriva till funkar bara en enda sak. Mozart.

Vilket är ditt partytrick?
Att jag kan slå min högra tumme ur led på kommando. Ungefär som Mel Gibson och hans axel i "Dödligt vapen". Bara oerhört mindre coolt.

fredag 7 januari 2011

Nytt i portföljen




De här annonserna ingår i en kampanj för konsultföretaget Purple Scout som just nu går i Sydsvenskans ekonomidel. Jenny Svensson på Youwza! har projektlett och gjort formen och jag har skrivit copyn.

Modedesigners brukar prata om "signaturplagg", kläder som symboliserar deras unika särdrag som formgivare. Fanns det begreppet för copywriters skulle min "signaturannons" se ut ungefär så här. Helt textbaserad, rubrik i två meningar, lite humor, lite torrt. Det är jag.

Lika lite som en modedesigner kan sälja enbart signaturplagg kan förstås en copywriter bara skriva signaturtexter. Men det är roligt att få göra det ibland. Och det är roligt när kunden tycker om det.