onsdag 30 maj 2012

Lotta och jag



Läste idag på nätet att Lotta Olsson varit på besök hos Sällskapet Deckarvännerna och rekommenderat vårens bästa läsning. Och jag var en av dom!! Jag har tidigare skrivit om hur stolt jag blev över hennes kortrecension i DN, särskilt eftersom Lotta Olsson faktiskt finns med i min bok. Och inte är jag mindre stolt nu. Hon har ju läst en och annan bok i sin dag den kvinnan. Hela listan på Lotta Olssons rekommendationer till Deckarvännerna finns här.

tisdag 29 maj 2012

Störst hittills - bokmässan!

Idag presenterades det officiella seminarieprogrammet under Bokmässan i Göteborg på en högtidlig presskonferens. Det betyder också att det är på riktigt, det som jag vetat länge men ändå inte vågat tro är sant. JAG SKA VARA MED I ETT SEMINARIUM PÅ BOKMÄSSAN!! Hörde ni det, va? Jag ska få sitta på en scen, kanske till och med med en sån där munmikrofon och få en särskild namnbricka så man kommer in i loungen där alla coola författare sitter och om man trycker på M under Medverkande på Bokmässans hemsida så finns jag där. Sjukt coolt är vad det är (och jag vet att jag inte låter så där erfaret blasé som man ska, men det kan inte hjälpas faktiskt).

Och om inte det vore nog så får jag ha seminariet ihop med denna häftiga kvinna:


Amanda Hellberg debuterade med Styggelsen 2008 och har sen dess hunnit ge ut ytterligare två vuxenböcker om Maja Grå (Döden på en blek häst och Tistelblomman) och flera barn- och ungdomsböcker. Betydligt mer erfaren som författare än jag alltså. Känns tryggt.

Och som om inte det vore nog ska vi ha denna häftiga kvinna som moderator:


Johanna Koljonen är journalist, har vunnit På spåret, skrivit en bok om Carola, gett ut en serieroman och ungefär tusen miljoner andra saker. Dessutom är hon väldigt trevlig.

Seminariet heter "Uppdrag: att sprida skräck" och äger rum på söndagen 12.00-12.45. Hoppas att vi ses där. Hela seminarieprogrammet hittar man för övrigt här.

fredag 25 maj 2012

Teleportering?


Hit, till Ryds Centrum i Linköping är jag på väg just nu (fast egentligen sitter jag i en soffa i Hjärup). Jag ska dit och köpa godis eftersom det är lördag (fast egentligen är det fredag). Alldeles nyss var jag nära att halka och ramla omkull eftersom det är december (fast egentligen är det maj). Och året är 1993 (fast egentligen är det nu).

Det är knepigt det här med att skriva böcker.

torsdag 24 maj 2012

Shoppingbegär


Jag erkänner, jag är väldigt svag för actionfigurer. Och alldeles särskilt svag är jag för Clive Barkers Tortured Souls-serie av actionfigurer. Jag äger tyvärr inte någon, men varje gång jag ser dom (som jag råkade göra under kvällens slösurfning) går det som en ilning av köpsug genom magen på mig. En dag ...

Samtidigt kan jag inte låta bli att undra om det är något allvarligt fel på mig. Borde jag inte egentligen sukta efter Louboutin-skor eller nåt?


torsdag 17 maj 2012

Carl Cederfeldt vänder söderut?



Ibland kommer verkligheten läskigt nära fiktionen. Och i verkligheten kan stadsjeepspsykopater vara alldeles tillräckligt läskiga. Även utan mexikansk brottningsmask.

onsdag 16 maj 2012

På rulle igen

Efter allt ståhej kring släppet av Skalpelldansen försöker jag nu fokusera på vardagen igen - och skrivandet av nästa bok inte minst.

Min nya bok utspelar sig i början av nittiotalet, inte i nutid som Skalpelldansen, vilket påverkar skrivandet ganska mycket har jag märkt (till exempel kan ju karaktärerna varken mejla eller mobilringa till varandra - och inte kolla upp saker genom att googla dem helller) . Eftersom jag dessutom har kidnappat mig själv som ung till huvudpersonen så förvandlas mina skrivpass lätt till formliga orgier i nostalgi och mer eller mindre pinsamma minnen.

Delar av min gamla singelsamling

Häromdagen skulle mitt alter ego lyssna på musik och jag blev så illa tvungen att hämta in min dammiga och lätt fuktskadade gamla vinylsamling från garaget. Någon vinylspelare äger jag tyvärr inte längre, men det gör inte så mycket. Oförglömliga sångrader som "Too shy-i-ay, husch-husch ay-do-ay" sitter ändå fast som berget i min hjärnbark. Och förresten så finns rätt mycket av det på Spotify, om man nu skulle vilja. Varför jag sparar den? Tänk, det undrar min man också.

Allt har kanske inte åldrats med värdighet. Delirio mind med Scotch och Sigue Sigue Sputnik skulle inte kvala in på någon av mina spellistor idag. Och inte heller "Lilla hjärta, jag tänder så på dig. Jag vill så gärna ha sex med dig", kanske. Men annat i samlingen har svävat genom decennierna i sin egen lilla tidsbubbla och är precis lika bra idag som när jag var arton. Som Ratata, The Smiths och Communards, och Soft Cell, den allra första LP jag köpte (pappa betalade, vilket är anmärkningsvärt eftersom jag var tolv och skivan hette "Non-stop erotic cabaret"). Eller den här låten med Beautiful South, som dessutom har, i mitt tycke, en av musikhistoriens bästa musikvideos - i all sin enkelhet.

torsdag 10 maj 2012

"Snackis" och "hajp" ...

 ... är två ord jag verkligen inte gillar något vidare. "Hajp" är ju dessutom ett enormt fult ord, rent utseendemässigt. Men visst, ibland så ...




tisdag 8 maj 2012

Dexter, we meet at last

Jag vet att detta förmodligen låter fullständigt obegripligt för vissa av mina läsare, men jag har faktiskt inte läst bokserien Dexter. Jag har inte heller sett tv-serien, trots att en box med första säsongen står redo i hyllan.

Redan i ett lektörsutlåtande långt före min antagning konstaterade lektören att manuset var "tydligt Dexter-influerat". Jag tänke först: "Dexter-who?" och efter att ha kollat upp saken bestämde jag mig för att den där Jeff Lindsay borde jag nog hålla mig så långt ifrån som jag bara kunde - för att inte riskera att bli influerad på riktigt.

Men efter några ytterligare läsarutrop om Dexter-vibbar, och nu när manuset inte kan bli influerat längre, bestämde jag mig för att det var dags att bryta Dexter-celibatet. Raskt inhandlades den första boken och nu en vecka senare har jag även läst ut den andra i serien. Om det fanns några likheter? Det vill jag helst inte prata om, tack. Dels för att jag inte vill riskera att avslöja något för den som inte har läst Skalpelldansen (eller Dexter). Och dels för att ... jag helst inte vill prata om det, tack. Men så mycket kan jag säga att hade jag läst Darkly Dreaming Dexter precis innan Skalpelldansen kom ut istället för precis efter så hade jag förmodligen övervägt att emigrera.

Alldeles oavsett detta så har jag alltså nu läst Dexter, eller åtminstone två av böckerna. Det är alltid lite knepigt att läsa något som man har hört så otroligt mycket om, men ändå har en ganska luddig uppfattning av. Frågan är; "Var det som jag trodde?" och "Tyckte jag om det?" Svaret på den första frågan är definitivt nej. Och på den andra: både ja och nej.

Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, något skräckigt, splattrigt seriemördarartat antar jag. Men vad jag fick var en högst traditionell serie hårdkokta deckare, om än med en något otraditionell huvudperson. Inget fel med det, det finns en sida av mig som är ytterligt svag för kvick, cynisk prosa, korthuggna beskrivningar och tokaction (vilket de som har läst Skalpelldansen kanske anar). Och Dexter är definitivt en karaktär som sätter sig i medvetandet, vare sig man vill eller inte.

Men ändå vill det sig inte riktigt för mig. Dexter är så jädra ... helylle. Visst mördar han folk, men bara såna som verkligen förtjänar det. Och visst saknar han fullständigt empati, men ändå springer han runt och räddar folk hela tiden - liksom av misstag. Till slut får jag lite dålig smak i munnen av den oproblematiserade hjältegloria som sätts på denne man som inte bara agerar egen utredare, domare och bödel utan också torterar sina offer innan han avrättar dom. Och helylleamerikanen Dexter i tvekamp med en torterare från centralamerika som har tjocka glasögon och pratar med tysk accent ... känns sådär fräscht va? Och våldet då? Tja, en hel del skärande blir det förstås. Men det mesta är av typen "under de följande tjugo minuterna hängav han sig med stor glädje åt sitt arbete", säkert nödvändigt för att vi ska fortsätta tycka om Dexter.

Trots mina invändningar är Dexter onekligen effektiv underhållning. Lätt sexistiskt. lätt rasistiskt, men rappt berättat, roligt skrivet och riktigt spännande, med samma känsla som hos två av mina gamla ungdomsfavoriter; Robert B Parker och Ed McBain.

Faktiskt är delar av intrigen i Dearly Devoted Dexter väldigt lik Ed McBains Mästerkatten i stövlar. Tänk the Everglades, borthuggna kroppsdelar från levande offer och alligatormatning så förstår ni. De ser faktiskt till och med lite lika ut. Visst kan man lätt tänka sig dessa tre herrar sitta på en moskitofylld veranda i Miami, med varsin kubansk cigarr och ett glas mojito i näven? Jag tror dom skulle ha haft det ganska trevligt ihop.




Från vänster till höger Jeff Lindsay, Ed McBain och Robert B Parker. Tyvärr lever varken mr McBain eller mr Parker längre.





fredag 4 maj 2012

Maj och jag

Den här bilden, som också finns på bakfliken på omslaget till Skalpelldansen, är tagen i hotell Savoys matsal, mitt i centrala Malmö - eller le Fil de Rasoir som det heter nuförtiden. Det finns en alldeles särskild anledning till det. Under en period i yngre tonåren var jag nämligen helt besatt av Sjöwall Wahlöös serie "roman om ett brott" (eller Beck-böckerna för den som bara sett filmerna). Jag läste alla böckerna i rad och så fort jag var färdig med den sista började jag om. Säkert tio gånger.

I en av böckerna, Polis, polis, potatismos, kliver en man ut genom ett av fönstren till Savoys matsal efter att ha skjutit en mycket otrevlig man - porrfilmsproducent om jag inte missminner mig. Och bara därför bestämde jag att det var just i Savoys matsal mitt författarporträtt skulle tas och ingen annanstans. Som en liten hyllning.

Den bilden utgör också, tillsammans med en intervju, en helsida i senaste numret av Situation Sthlm, hemlösas tidning i Stockholmsområdet (jag vet att jag har lovat att sluta tjata om intervjuer, men det hör liksom till historien). När sen min man häromdagen kom hem med det senaste numret av Faktum, hemlösas tidning här i Malmö, började jag nästan gråta. För vem fanns med i en stor intervju och med en stor bild tagen i Savoys matsal om inte Maj Sjöwall! Hon var så fin och sa så bra saker och det är samma gula gardiner i bakgrunden på båda bilderna. Jag och Maj i samma matsal i varsin tidning, samtidigt. Det är stort. Lite fånigt kanske, men stort.




(nästan) det sista skrytinlägget

Jaha, nu var det här med att romandebutera avklarat. Dags att komma tillbaka till verkligheten, fokusera bättre på jobbet, komma ikapp med tvätten och förhoppningsvis kunna börja skriva på bok nummer två. Lite tråkigt men samtidigt ganska skönt.

Det betyder också att det är dags för förändring på den här bloggen också. Jag tänker sluta "ha huvudet i arslet" som Karin Tidbeck skulle ha sagt och skriva även om annat än releaseaktiviteter, intervjuer och recensioner. Och då tänker jag inte visa fler såna här tidningssidor - som fick en viss tvåbarnsmamma att pipa i falsett vid frukostbordet igår:



Eller tjata om såna här länkar på andra ställen än på "I media"-sidan. Snart så. Jag ska bara skriva ett inlägg om Maj Sjöwall också.