Om mig

Jag är uppväxt i södra Dalarna och har sedan långsamt jobbat mig ner genom Sverige. Efter 15 år i Linköping bor jag sedan några år med man och två döttrar utanför Malmö. Jag arbetar som frilansande copywriter och debuterar våren 2012 med skräckromanen Skalpelldansen på Telegram Bokförlag.

Hur kommer det sig att en till synes helt vanlig tvåbarnsmamma utanför Malmö väljer att skriva en skräckroman om en galen kirurg som mördar tonårsflickor iförd mexikansk brottningsmask?
Därför att det är så otroligt roligt att skriva skräck, helt enkelt. Skräcken är ett fantastiskt verktyg som tillåter dig att dra saker till sin spets och se vad som händer med människor i extrema situationer. När man ändå ska lägga hundratals timmar på att skriva en roman är det ju lika bra att försöka göra det så roligt som möjligt för sig. 

Du har sagt att du vid 15 års ålder kunde namnen på fler amerikanska seriemördare än delstater. Hur förklarar du denna fascination?
Nej, geografi är inte min starkaste sida, får jag erkänna. Jag är nog en ganska nyfiken person, allra mest på det jag inte begriper mig på. Och att det finns människor som tycker om att göra illa andra människor, det tycker jag  är bland det mest obegripliga som finns. Mänskligt beteende överhuvudtaget fascinerar mig, hade jag inte en gång hamnat i reklambranschen hade jag kanske blivit psykolog istället. Och det är också den typen av skräckberättelser jag själv gillar, som fokuserar på karaktärernas utveckling mer än på monster.

Är det svårt att skrämmas?
Stephen King brukar säga att: ”I always try to terrify the reader. If I find that I cannot terrify, I will try to horrify, and if I find that I cannot horrify, I'll go for the gross-out. I'm not proud. ” Att hitta på billiga skräckeffekter och skvätta blod omkring sig är inte så svårt. Men att skapa något som skrämmer på riktigt, som säger något om samtiden och skakar om människor på djupet, det är en riktig konst. Som när Hitchcock lyckas få en tvåbarnsmamma från Malmö att fortfarande vara rädd för fåglar efter 20 år.

Vad skrämmer dig?
Girighet, intolerans och diskussionstrådarna på Flashback Forum. Och japanska spöken.

Din huvudperson, Jonas Lerman, är en författare som verkar bli jagad av sina egna våldsamma historier - som han själv inte riktigt förstår var de kommer ifrån. Varifrån fick du själv inspirationen till Skalpelldansen?
En utgångspunkt var naturligtvis mina egna funderingar över min förtjusning i otäcka saker, men jag har också inspirerats av min favoritskräckhistoria Dr Jekyll och mr Hyde och alla klassiska spökhistorier om plågade unga män med vacklande mental hälsa. Och så förstås Jason, Leatherface och Michael Myers – galna mördare i mask har jag alltid varit svag för.

Du nämner Stephen King som en favoritförfattare. Vilka mer gillar du att läsa?
Jag är en fanatisk Edgar Allen Poe-fan sedan tonåren och läser om alla hans noveller med jämna mellanrum. Andra favoritförfattare är Bret Easton Ellis och Chuck Palahnuik. Annars försöker jag läsa så brett som möjligt, gärna nytt och svenskt

Hur rankar du svensk skräck i jämförelse med utländsk?
John Ajvide Lindqvist har verkligen banat vägen för svensk skräck och det finns idag flera andra uppmärksammade författare, som Amanda Hellberg, Anders Fager, Andreas Roman och Mia Ajvide. Men det borde finnas ännu mer svensk skräck, tycker jag – där monstren flyttar in i våra välbekanta svenska miljöer och inte bara finns på andra sidan Atlanten. Och jag tror att det finns ett sug hos många läsare efter spännande alternativ till de traditionella deckarna.

Du skriver redan på en andra bok. Kommer den att vara lika läskig som Skalpelldansen?
Absolut.