torsdag 30 september 2010

Självplågeri?

Jag är medlem i ett par undersökningspaneler på nätet, för att jag vet hur glad man blir för att få veta vad konsumenter tycker men framförallt för de grova pengarna man tjänar. För hela fem kronor rakt in på kontot blev jag igår ombedd att tycka till om en förpackningsdesignförändring som just genomförts av ett av Sveriges mest kända konsumentvarumärken.

Ärligt talat, varför vill man göra en sådan undersökning? En sak är att ta in åsikter under processen - ska vi välja det spåret eller det spåret? Jättenyttigt. Men när man redan lagt x antal miljoner på en fullskalig omdesign och förpackningarna redan är ute i butik, vad är poängen?

En av frågorna i undersökningen var att tala om huruvida man tycker att den nya designen är snyggare än den gamla. Tänk om 90% av de tillfrågade tyckte bättre om den gamla, vad ska man göra då? Slänga alla förpackningar på sophögen? Sparka marknadschefen? Hänga reklambyrån i Mad Men-slipsarna?

Det blir ju samma sak som att fortsätta surfa på Hemnet när man redan har skrivit kontrakt på ett nytt hus. Eller att ligga kvar på dejtingsajterna efter förlovningen. Det är klart att man kan ha gjort fel val, att det kan finnas något bättre därute, men det vill man väl inte veta?

Själv brottades jag svårt med mig själv medan jag svarade på frågorna. Vara positiv för att byrån och marknadschefen inte ska bli ledsna? Eller negativ för att det är rätt åt dom som gör något så dumt? Ni kan ju gissa vilket jag valde.

onsdag 29 september 2010

Teknikfrossa

Läste på resume.se om det belgiska försäkringsbolaget AXA som lanserar en app för att få hjälp efter en bilolycka. För detta har man konstruerat en kampanj med annonser där man ska lägga sin iPhone ovanpå en bild för att där se en film som förklarar bilden. Därefter kan man direkt ladda ner appen till telefonen. Krångligt? Just därför har man gjort en liten förklaringsfilm:




Reklambyrån har förmodligen motiverat kostnaden för kampanjen med att den är enormt varumärkesbyggande och sätter AXA i frontlinjen för ny teknik. Men jag vete fan, jag tror inte att man väljer försäkringsbolag för man att lägger kundernas pengar på att göra coola saker för iPhone - särskilt om man inte har en iPhone själv. Visst får man press, till exempel på resume.se. Men några försäkringskunder runt Stureplan lär man ju inte få för det.




Då tycker jag att Hummingbirds lanseringskampanj för "Gängkrig 145" i pocket, med originalteckningar av Peter Bergting, är ett mycket, mycket, mycket coolare sätt att se en bild i en annan. Och säkert mycket billigare.

tisdag 28 september 2010

Lite snett åt vänster

Lite trött och matt på familjelivets alla praktikaliteter muntrar jag upp mig själv med Eddie Izzard. Han är en av mina två absoluta favoritståuppkomiker (den andra är George Carlin). Han är inte en sån komiker som drar skämt eller kommer med en punchline en gång i minuten, men ändå (eller just därför) är han så fruktansvärt rolig.

Han utgår alltid från något oerhört välbekant och vardagligt och så drar han det långsamt längre och längre iväg åt något helt oväntat och fullständigt galet håll. Precis som en annan av mina största idoler gör, poeten Kristina Lugn. Som i den här dikten:

En Mor
Är beredd att offra allt för sina barn

Mor lilla mor älskar sina barn
Högre än sitt eget liv

Och en död mor
Är sannerligen död

Och skiter i allt och alla

Tänk förresten vilket vackert par de skulle vara, Eddie Izzard och Kristina Lugn. Nåväl, räddningen denna halvtrista tisdag blev "Death Star Canteen". Jag har säkert sett det 50 gånger, men blir alltid lika glad.

Death by tray it shall be!



måndag 27 september 2010

Hurra!

Ett litet i alla fall. För att hålla slöhetsdemonerna i schack har jag på sista tiden skickat iväg ett par noveller till tävlingar. Och idag fick jag veta att jag kommit tvåa i Folkuniversitetets novelltävling "Irmas ärende". Eller fått ett hedersomnämnande rättare sagt, men eftersom tävlingen bara hade ett pris väljer jag att se det som en andraplats. Grattis till mig! Min novell och den som vann finns att läsa här.

söndag 26 september 2010

Uppdrag slutfört

Trött idag efter en ansträngande, men lyckad dag på Bokmässan i Göteborg igår. Trots att jag inte hann med ett enda seminarium "uppfyllde jag min satta målbild på ett tillfredsställande sätt" för att prata managementsvenska.

Jag träffade de jag ville träffa, jag såg de författare jag ville se (jag säger bara Karl Ove Knausgård, vilken snygging), nätverkade duktigt...och framför allt lyckades jag ta mig fram i kaoset runt den här mannen:






Och få det här:




Så tack John Ajvide Lindqvist för det. Och tack Christin för trevligt sällskap och hjälp med fotograferandet.

fredag 24 september 2010

Off I go to the Bokmässa!


I arla morgon bitti bär det iväg. Förra året var det premiär för min del och nu är det dags igen att trängas med folkmassorna i Göteborg.

Det kommer bli en fullspäckad lördag för min del, med förstadejt med nya skrivarkompisar och flera förlagsmöten inbokade. Men dagens absoluta höjdpunkt kommer ändå vara - John Ajvide Lindqvist. Han var inte där förra året och kommer jag inte hem med ett signerat exemplar av "Lilla Stjärna" i år kommer jag att se det som ett personligt nederlag. Hoppas bara mitt kötålamod räcker.

Ut ur garderoben



Jag gillar reklam där varumärken vågar stå för vad de verkligen är. Ett exempel är Ogilvys grymt framgångsrika kampanj för Delicato härom året, den med "Garanterat fria från fullkorn" som plötsligt gjorde chokladbollskonsumtion rebelliskt. Och ett annat exempel är Mc Donalds pågående kampanj för Big Mac.

Även om reklamfilmen känns som mer statistbudget än idé så gillar jag utomhustavlorna. För inte sjutton går vi till Mac Donalds för att få en väl sammansatt fiberrik måltid enligt tallriksmodellen, vi gör det för att vi faller för vår urgamla drift mot två saker. Fett och socker. Eller, för den som har för mycket överjag för annat än Ceasarsallad och mineralvatten, att åtminstone få vara i närheten av fett och socker.

Så varför krångla till det? Bara upp med en jättestor bild på en Big Mac för att få igång urtidsvarelsen i oss så glömmer vi "Biggest Loser" och LCHF-dieter och går som viljelösa zombies mot närmaste gula båge. För så ser den bistra sanningen ut, vi äter inte Big Mac för att det är bra för oss. Utan för vår natur hindrar oss från att motstå det som är dåligt för oss. Eller som de säger i Star Wars:

Luke: Is the dark side stronger?
Yoda: No...no...no! Easier. Quicker. More seductive.


(Snott från min kompis Kristoffers Facebook-inlägg apropå Sverigedemokraterna)

onsdag 22 september 2010

Nix pix

En sak jag har noterat sedan jag började jobba hemifrån är hur mycket hemtelefonen ringer om dagarna. Vi måste ha missat massor av samtal under de senaste åren när vi gått till jobbet båda två. Eller missat och missat förresten, det är ju telefonförsäljare hela bunten.

Den första gången det hände försökte jag lite försiktigt påpeka att vi faktiskt är med i Nix-registret varpå killen från Dagens Industri svarade på bred Stockholmska:

"Men du har ju firma. Då gäller inga Nix-register, sörru. Så jag får visst ringa till dig."

Jag blir fortfarande lätt illamående när jag tänker på den triumferande tonen i hans röst. Men trots att de faktiskt får ringa så försöker vissa låtsas att de inte alls är några telefonförsäljare utan bara vill prata en stund. Häromdagen ringde en tjej från Justitia. När jag svarade följde denna lätt surrealistiska dialog (i utsnitt):

Hon: "Så du har en enskild firma ser jag, vad gör du då för något?"
Jag: "Jag är frilansande copywriter och marknadsstrateg"
Hon: "Och det går bra och så?"
Jag: "Jo tack. Helt okej."
Hon: "Finns det många andra företag i Hjärup?"
Jag: "Jag vet inte riktigt."
Hon: "Jag ser här att det finns 338 stycken. Det är ju många."
Jag: "Ja."
Hon: "För Hjärup är väl inte så stort?"
Jag: "Nej."
Hon: "Det finns en här som heter Larsson & Lind (fingerat) som har reklambyråverksamhet. Känner du till dom?"
Jag: "Nej."
Hon: "Dom verkar ha en del ekonomiska problem. Betalningsanmärkningar och så."
Jag: "Jaha."

Och så vidare. Och så vidare. Och eftersom jag är så fruktansvärt artig och mesig så bad jag henne varken dra åt pepparn eller la på luren. Men till slut kunde jag ändå inte låta bli att fråga:

Jag: "Vill du egentligen inte sälja någonting till mig?"
Hon: "Jo. En katalog."
Jag: "Vad kostar den då?"
Hon: "1 995 plus moms."
Jag: "Men jag vill inte ha någon sådan katalog."
Hon: "Varför inte det?"

Och så höll vi på så en stund till innan jag faktiskt till slut lade på luren. Jösses, och jag som trodde att telefonförsäljare jobbar på ackord.

tisdag 21 september 2010

Äsch då!

MFF förlorade borta mot Djurgården igår och Helsingborg vann. Just som man hade börjat slappna av och räkna med raka spåret mot guldfesten och att få göra någon maffig segerkampanj på mff-sajten. Kanske dags för några sista-minutenvärvningar ändå?

måndag 20 september 2010

På tal om tempus

En sorgens dag som denna ägnar jag åt att tröstskriva på min senaste novell.

Jag gillar novellformatet, det frigör tanken att inte behöva oroa sig för om historien kommer att hålla i 300 sidor och om det går åt skogen är det färre sidor i papperskorgen. Dessutom ger det tillfälle att experimentera med olika berättarperspektiv och tempusvarianter.

Min roman är skriven i tredje person imperfekt (förutom prologen och sista kapitlet). Det ger författaren möjlighet att tryggt sitta vid sidan om och återberätta en historia som redan hänt och som hänt någon helt annan. Det sägs vara bra för nybörjare och ger en skön känsla av makt och kontroll.

Till min första novell "Sjöväderrapporten" tog jag ett steg ut i det okända och skrev i tredje person presens i stället. Då blir det genast mer nerv och som författare får man hänga med och kika över axeln när huvudpersonen "...vänder den vassa sidan av yxhuvudet framåt och slår till Sven i huvudet en andra gång". Till exempel. Också det trivs jag bra med (även om jag under novellarbetet gång på gång fick gå tillbaka och skriva om eftersom jag hade börjat skriva i imperfekt utan att märka det.)

I den novellen jag skriver nu har jag verkligen bestämt för att gå "all in" och skriver i första person presens. Det är allra första gången jag skriver i jag-form och för att komma riktigt nära berättelsen har jag dessutom gjort huvudpersonen väldigt lik mig själv, hon heter till och med Sofia som är mitt eget andranamn. Närheten gör skrivprocessen väldigt intensiv och faktiskt rätt jobbig. För eftersom jag är som jag är så råkar hon ju ut för en del obehagliga saker min Sofia.

Annars tycker jag att den största svårigheten med att skriva i presens är tillbakablickarna. Då ska man plötsligt börja använda pluskvamperfekt, som i "Det hade börjat två dagar tidigare" vilket är väldigt knöligt att göra i varenda mening. Jag brukar alltid börja smyga in vanlig imperfekt då och då och hoppas att ingen märker, men så får...

NEEEJ. Så här långt kommen i det här inlägget blev jag osäker på om det verkligen heter pluskvamperfekt och gick in på Wikipedia. Där står det:

Pluskvamperfekt används normalt när handlingen berättas i förfluten tid och man vill tala om någon händelse som är "ännu mer förfluten", som alltså inträffat innan huvudberättelsen.

Och om imperfekt (som tydligen inte ens finns):

Imperfekt, imperfektum, (lat. "oavslutat") ett tempus för vissa former av dåtida oavslutade handlingar i romanska språk. Termen användes tidigare för preteritum i svenska. Det anses numera oegentligt eftersom svenskan inte har olika verbböjningar för avslutade och oavslutade handlingar i det förflutna.

Jag ger upp. Jag tror jag struntar i tempus ett tag och bara skriver. Så får väl språkpolisen komma och ta mig då.

torsdag 16 september 2010

Down memory lane

Är tillbaka i Östergötland på en jobb/nostalgiresa ett par dagar. Jag har knappt varit här uppe sedan vi flyttade till Skåne och nu känns det mycket märkligt att tänka sig att jag faktiskt spenderade 15 år här - eller 38,5% av mitt hittillsvarande liv, huvva.

Mycket märkligt är också att trots att jag inte varit här på så länge och inte ägnat dessa miljöer en tanke så finns de ändå kvar i skallen. Jag har varit i Norrköping idag och hälsat på en byrå jag samarbetade mycket med och direkt visste jag vilken spårvagn jag skulle ta och i vilken ordning affärerna ligger. Det känns trösterikt, tycker jag. Jag som har så dåligt minne kan ju hoppas att saker och ting ändå ligger kvar där inne någonstans - och bidar sin tid.

Nu är jag på plats i min gamla hemstad Linköping och också här är det mesta sig likt. Lite affärer har bytts ut förstås och mitt favoritkebabhak hade byggt om helt, vilket gjorde mig lite sorgsen för en stund. Men kommunpayoffen är fortfarande densamma, den här:

Och det är ju roligt. Eftersom det en gång i tiden var jag som hittade på den.

onsdag 15 september 2010

Nu finns det att läsa!

I mitt plågsamt långsamma arbete med att fylla sidan med innehåll har jag idag åtminstone lyckats skriva en del under "Författande". Här finns nu en liten historia om hur mitt romanskrivande började och var det befinner sig just nu.

Jag har också laddat upp prologen och första kapitlet ur "Tomrum" och, som en liten bonus, en av historierna i mitt pågående novellsamlingsprojekt med arbetsnamnet "Otyg".

Trevlig läsning! Eller inte.

Fram för mer skräck i reklamen!


Möttes av den här kampanjen från Villaägarnas Riksförbund i tidningen i morse. Helt bortsett från budskap och utformning i övrigt glädjer zombie-temat en skräckälskares hjärta. I min mening finns det alldeles för lite skräck i reklamen, kanske av samma anledning som vissa kunder anser att man aldrig får använda ordet "inte" i en reklamtext - för att det skulle inverka negativt på varumärket.

Men det finns ju onekligen bevis på motsatsen. För vilken marknadschef skulle inte ge sin högra hand för uppmärksamheten som Apoliva-filmen med demon-tjejen fick?


tisdag 14 september 2010

En mörk framtid

Är det något jag inte tänker skriva om på den här sidan så är det politik. Men idag kan jag bara inte låta bli. I dagens Sydsvenskan berättar Sverigedemokraternas Björn Söder om hur SD skulle ändra på kulturpolitiken om de kom till makten. Bland annat konstaterar han att:

"Det är inte mycket vanligt folk som går på opera...det kanske räcker med operan i Stockholm. Då får väl de skåningar som är intresserade åka dit."

och:

"Vi vill stödja det skånska kulturarvet, som Keramiskt center i Höganäs. Man skulle också kunna lyfta fram gamla skånska författare mer. Och utgrävningarna i Uppåkra."

Det låter väl som en riktigt hejsan kulturutbud en lördag kväll. Men jag som inte ens kan några gamla skånska författare åker väl ut på öronen.

Kanske borde man skriva en skräcknovell om detta. En framtidsdystopi där skåningarna irrar omkring i Charlotta Weibulls folkdräktsarkiv i Åkarp i evigheters evighet medan Björn Söder ackompanjerar med Edvard Persson-låtar på dragspel. Det kunde bli riktigt läskigt.

Läs hela artikeln i Sydsvenskan här

måndag 13 september 2010

Ett underligt jobb har man

Under denna veckas första arbetsdag har jag bland annat:

  1. Spenderat en ansenlig tidsrymd med att tröska igenom hundratals twitterinlägg av TV4-sportens Olof Lundh för att hitta det rätta att göra en skärmdump av till en PowerPoint-presentation.
  2. Analyserat en web-kampanj på korsen och tvärsen med Google Analytics. Ypperlig uppfinning förresten.
  3. Testat alla funktioner i min nya Samsung Galaxy, också detta under en ansenlig tidsrymd.
  4. Tittat på ett Dr Phil-avsnitt om patologiskt samlarbeteende på Youtube.
  5. Tittat på en DVD-dokumentär om ett skolhem i England för gravt beteendestörda barn.

Och, tro det eller ej, allt detta kan faktiskt utan betänkligheter sorteras in som "arbete". De två sista punkterna är till mitt eget skrivande förstås. En av fördelarna med att skriva skönlitterärt är ju att man får bestämma själv vad man ska skriva om, och därmed också vad man måste researcha om. Och eftersom jag tenderar att skriva om knäppa ämnen så blir ju informationsinsamlandet därefter.

Dokumentären var förresten riktigt bra och kan verkligen rekommenderas. "Håll mig hårt, låt mig gå", har vunnit flera priser och väcker många tankar. Tänk att det finns människor som orkar ägna sina dagar åt att bli slagna, spottade på, kallade alla möjliga (och omöjliga) saker och ändå fortsätta jobba för att förbättra framtidsutsikterna för dessa barn som ingen annan orkar med.

Och andra gör skärmdumpar från Twitter.

lördag 11 september 2010

Bagarens barn...

...och så vidare. Ja, nog är det så. Att vi som lever på att ge andra råd om marknadsföring och reklam ofta är dåliga på vår egen. Sällan ser man så många "Under konstruktion"-skyltar som på reklambyråernas hemsidor och de tjusiga byråpresentationer som ligger halvfärdiga i någons dator kan förmodligen räknas i hundratal.

Lågprioritering av interna projekt är en förklaring, prestationsångest säkert en annan. För det är ju i den egna reklamen de briljantaste formuleringarna och den snyggaste designen ska visas upp för omvärlden. En perfekt förutsättning för kreativ kramp med andra ord.

Men nu gör jag det ändå. Den snyggaste hemsidan blir det inte (men där har jag ju laga förfall), någon egen domän har jag inte köpt än och det kommer säkert dröja länge innan alla flikar är fyllda. Men ambitionen är ändå att skriva här hyfsat regelbundet, om reklam, skrivande och förstås...om allt som är riktigt otäckt.