måndag 20 september 2010

På tal om tempus

En sorgens dag som denna ägnar jag åt att tröstskriva på min senaste novell.

Jag gillar novellformatet, det frigör tanken att inte behöva oroa sig för om historien kommer att hålla i 300 sidor och om det går åt skogen är det färre sidor i papperskorgen. Dessutom ger det tillfälle att experimentera med olika berättarperspektiv och tempusvarianter.

Min roman är skriven i tredje person imperfekt (förutom prologen och sista kapitlet). Det ger författaren möjlighet att tryggt sitta vid sidan om och återberätta en historia som redan hänt och som hänt någon helt annan. Det sägs vara bra för nybörjare och ger en skön känsla av makt och kontroll.

Till min första novell "Sjöväderrapporten" tog jag ett steg ut i det okända och skrev i tredje person presens i stället. Då blir det genast mer nerv och som författare får man hänga med och kika över axeln när huvudpersonen "...vänder den vassa sidan av yxhuvudet framåt och slår till Sven i huvudet en andra gång". Till exempel. Också det trivs jag bra med (även om jag under novellarbetet gång på gång fick gå tillbaka och skriva om eftersom jag hade börjat skriva i imperfekt utan att märka det.)

I den novellen jag skriver nu har jag verkligen bestämt för att gå "all in" och skriver i första person presens. Det är allra första gången jag skriver i jag-form och för att komma riktigt nära berättelsen har jag dessutom gjort huvudpersonen väldigt lik mig själv, hon heter till och med Sofia som är mitt eget andranamn. Närheten gör skrivprocessen väldigt intensiv och faktiskt rätt jobbig. För eftersom jag är som jag är så råkar hon ju ut för en del obehagliga saker min Sofia.

Annars tycker jag att den största svårigheten med att skriva i presens är tillbakablickarna. Då ska man plötsligt börja använda pluskvamperfekt, som i "Det hade börjat två dagar tidigare" vilket är väldigt knöligt att göra i varenda mening. Jag brukar alltid börja smyga in vanlig imperfekt då och då och hoppas att ingen märker, men så får...

NEEEJ. Så här långt kommen i det här inlägget blev jag osäker på om det verkligen heter pluskvamperfekt och gick in på Wikipedia. Där står det:

Pluskvamperfekt används normalt när handlingen berättas i förfluten tid och man vill tala om någon händelse som är "ännu mer förfluten", som alltså inträffat innan huvudberättelsen.

Och om imperfekt (som tydligen inte ens finns):

Imperfekt, imperfektum, (lat. "oavslutat") ett tempus för vissa former av dåtida oavslutade handlingar i romanska språk. Termen användes tidigare för preteritum i svenska. Det anses numera oegentligt eftersom svenskan inte har olika verbböjningar för avslutade och oavslutade handlingar i det förflutna.

Jag ger upp. Jag tror jag struntar i tempus ett tag och bara skriver. Så får väl språkpolisen komma och ta mig då.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar