söndag 31 oktober 2010

My precious

I nästan ett år har jag varit boklös. Eller rättare sagt bokhyllelös och därmed boklös annat än i svårgreppbara högar och kartonger längst inne i förrådet. Men nu har vi äntligen fått dit golvlisterna i det omtapetserade biblioteket/TV-rummet och böckerna kunde få ett hem igen. Och åh, vad jag har saknat dom inser jag nu.

Att sortera in sina böcker är verkligen som att ta en resa genom sin egen historia och personlighet. Här finns all "god litteratur" som jag köpt men aldrig förmått mig att läsa. Och så dom som jag kanske borde skämmas för men tycker så mycket om. Mycket tydligt blir mitt långa svarta stråk runt bokstaven K (ja, jag sorterar i bokstavsordning trots bekymren när man köper nytt och måste flytta alltihop). Det svarta stråket med Stephen King och Dean Koontz alltså.

Människor är olika trogna mot sina böcker har jag förstått. Jag själv tillhör sorten som inte kan slänga eller ens ge bort böcker jag en gång köpt. Inte ens de jag inte tycker är bra. Eller förresten, den här gången lyckades jag faktiskt rensa ut hela tre exemplar; en konstig fantasybok, typ del 12 av 28, som jag fick gratis i en engelsk bokhandel för femton år sedan, en jubileumsskrift från BRIS samt en svårt fuktskadad Agneta Pleijel i pocket som jag också fått gratis. I övrigt sitter de där de sitter, mina böcker.

Att sortera en bokhylla gör också att man får lust att ge boktips. Och därför ger jag ett nu; Die Taube (Duvan) av Peter Süskind, han med Parfymen. Det är en förtjusande kortroman/långnovell om en man vars hela existens rämnar fullständigt när det plötsligt sitter en duva utanför hans rum en morgon. Jag har faktiskt läst den på tyska (sade hon lätt skrytsamt) men det finns översatt till svenska tror jag.

Så nu har jag dom äntligen, gamla och nya vänner att titta på när jag vill. Det känns mycket bra. Och snyggt blev det också, eller hur?



tisdag 26 oktober 2010

Kvantitetens makt

Det snackas alltid mycket om "kvalitet före kvantitet" och sånt. Men vad gäller skrivande, vill jag faktiskt hävda motsatsen. Åtminstone funkar det så för mig.

Jag har ju skrivit tidigare om att det går trögt med skrivandet just nu, främst beroende på mitt energisugande limbo-läge mellan publicerad och refuserad, med förlag som "ligger efter i läsningen" och som aldrig ringer när de lovar. Jag skriver inte dåligt, jag skriver inte långsamt, jag skriver ingenting.

Därför har jag sedan i fredags stenhårt tillämpat mitt egenuppfunna disciplineringsverktyg, som jag har döpt till Kontometoden (jag är ju ändå civilekonom). Den går ut på att man upprättar ett slags "skrivkonto" där uttagen består av ett dagligt skrivbeting, i mitt fall 500 ord, och insättningarna de antal ord man faktiskt presterar. Differensen blir behållningen på kontot. Alltså, skriver jag mer än 500 ord en dag ligger jag plus och har råd med en dålig dag lite senare. Skriver jag ingenting alls en dag måste jag å andra sidan jobba dubbelt så hårt för att komma i kapp.

Mekaniskt och själlöst? Absolut. En aning barnsligt? Kanske det också. Men det funkar faktiskt. För mig är kvantiteten en förutsättning för kvalitet. Jag kan inte skriva bra om jag inte skriver. Genom att tvinga mig själv över puckeln av icke-skrivande kommer glädjen och suget tillbaka och det handlar inte längre om att förmå sig att börja skriva utan om att inte kunna sluta.

Så fånigt eller inte, jag är glad som en lärka med just nu 367 ord plus på kontot. Och som man brukar säga: Alla sätt är bra utom de dåliga.

måndag 25 oktober 2010

MFF vinner allsvenskan!


Eller det återstår ju att se. Men idag tillkännagav Internetworld de nominerade till årets Topp100 och mff.se, som jag ju varit inblandad i, finns med som enda klubbsajt. Så "Sveriges bästa sajt" är i alla fall en titel som Helsingborg inte har någon chans att ta i år. Ha!

lördag 23 oktober 2010

När verkligheten överträffar skräcken

Skräckförfattaren Stephen King brukar säga att hans berättelser alltid utgår från två ord: "What if?" Just det är också anledningen till min kärlek till skräckgenren, friheten att skapa sina "Tänk om" hur skruvade som helst, skriva saker som aldrig någonsin skulle kunna hända i verkligheten. Eller...? Föreställ dig följande scenario:

Tänk om du vaknade en morgon och upptäckte att det stod en människa utklädd till rosa kanin och väntade utanför ditt hus. I en hel vecka följer kaninen efter dig, på bussen, i affären, utanför dagis, utan att säga något och utan att bryta mot några lagar (så ringa till polisen är ingen idé). Folk pekar och skrattar, kollegorna tittar underligt på dig och ingen vill längre sitta bredvid dig under lunchen. Och enda anledningen till alltihop är att några för dig okända människor bestämt att du gjort något som du ska straffas för, utan att du fått en chans att försvara dig. Låter inte det som uppslaget till en riktigt otäck skräckberättelse? Men det är det inte. Det är TV-underhållning.




Nej, jag har inte sett "Veckans kanin". Jag kommer aldrig någonsin att se "Veckans kanin". Jag hoppas att ingen vid sina sinnes fulla bruk kommer att se "Veckans kanin". Däremot har jag god lust att skriva en skräcknovell där Alex Schulman hittar tio rosa kaniner. Under sängen. Skämmes, TV3!

torsdag 21 oktober 2010

Lite reklam för reklam



I måndags lanserades den, Dogmans nya webtävling för alla husdjursägare. Ladda upp en rolig bild på ditt djur, skriv en rolig text i pratbubblan och tvinga alla dina vänner att rösta på ditt bidrag. Ungefär så är konceptet till sajten som jag och arbetsgruppen på The Concept Factory har totat ihop.

Just nu leder hunden Malva med 505 röster, med en husdjursgroda(!) på andra plats. Så ni som har djur, känn er manade. Själv har jag inga , så jag får inte vara med.


söndag 17 oktober 2010

Dagens replik

Igår var det filmkväll hos familjen Milewski med "Harry Potter och Fenixorden". Måste tyvärr säga att jag tyckte att den var lite halvtrist. Jag saknar lekfullheten och de roliga detaljerna från de första filmerna, numera är det ju mörker och misär, dödsätare och Voldemortelände för hela slanten. Men det var inte det jag skulle berätta utan vad som hände i slutet av filmen när min yngsta dotter gav ett odödligt bidrag till filmhistorien.

I sista scenen, när vännerna är på väg mot tåget efter ännu ett år på Hogwarths säger Harry Potter, på sedvanligt kvasifilosofiskt filmmanér:

"Vi har åtminstone något som inte Voldemort har och som är värt att kämpa för:"

Varpå 7-åringen snabbt och gravallvarligt inflikar:

"En näsa."

Och det har hon ju fullkomligt rätt i. För som hon också sa: "Hur skulle man annars kunna näsgnuggas med dom man tycker om?".

Förresten, för den som till äventyrs inte har full koll på Harry Potter, så här ser han ut - Voldemort, aka Han vars namn icke får nämnas, aka Ralph Fiennes utan näsa, utan hår och med konstiga tänder:




torsdag 14 oktober 2010

Filmtips till helgen?

Idag har jag roat mig med att läsa lite i min, numera nedlagda, filmblogg. Det är alltid spännande att läsa texter man har hunnit glömma att man skrivit och just de här texterna fick mig att bli sugen på att skriva om film igen. Endera dan kanske jag återupplivar bloggen, men än så länge nöjer jag mig med att ge ett filmtips här.

District 9 (2009)

En sydafrikansk sci-fi-rulle, det låter kanske udda - och det är det också, på ett bra sätt. Den debuterande regissören Neill Blomkamp och producenten Peter "Sagan om ringen" Jackson har skapat en film som bjuder på ruskigt välgjorda effekter och snygg action samtidigt som den vänder upp och ner alla genrens schabloner och väcker skrämmande tankar om hur vi människor behandlar varandra.

"District 9" börjar med att ett gigantiskt rymdskepp anländer till jorden och stannar oförklarligt svävande över centrala Johannesburg. När människorna så småningom bordar skeppet hittas mängder av sjuka och svältande utomjordningar som måste evakueras från sitt trasiga skepp och interneras i primitiva flyktingläger.

20 år senare är de fortfarande kvar och sydafrikanerna börjar bli riktigt less på "the shrimps" (de ser ut som två meter höga räkor nämligen). Ett privat bolag, med skumma föresatser, anlitas för att evakuera utomjordingarna ut i bushen. Ledare för operationen blir fältarbetarenWikus van der Merwe som efter en serie olyckliga händelser blir tvungen att byta sida och gömma sig i utomjordingarnas ghetto, District 9.



Tekniskt blandar filmen fejkad dokumentärstil med riktigt välgjorda specialeffekter. Särskilt utomjordingarna känns trovärdiga, trots att de är helt datoranimerade. Scenerna från District 9 är inspelade i en riktig kåkstad i Soweto och det är förstås inte alls svårt att dra paralleller till Sydafrikas egen historia, men också till Palestina och andra delar i världen där människor behandlas illa på grund av sitt ursprung.

"District 9" nominerades till en Oscar för Bästa utländska film 2009. Det var den definitivt värd. Fyra lasersvärd av fem möjliga från mig.

Fler filmtips finns som sagt på min filmblogg "Dagens rehabfilm". Den startade jag som ett experiment under sjukskrivningen efter en operation jag gjorde i våras. Målet var att se en film om dagen i en hel månad och blogga om det. Och det gjorde jag faktiskt.

onsdag 13 oktober 2010

På fantasins vingar - eller knän

Puh, har just kommit ut efter att ha kravlat runt på händer och knän i en ventilationstrumma i över en timme. Nää, det har jag ju inte, inte på riktigt. Men min huvudperson, på flykt undan en säker död, hade inget annat val och då är det ju bara att hänga på.

Det är ju det som är det fantastiska med att skriva. Att man får chansen att sätta sig in i och beskriva platser, människor och situationer man aldrig tidigare upplevt. Som att kravla i en ventilationstrumma till exempel.

När jag skulle skriva min roman bestämde jag mig för att göra själva skrivandet så roligt som möjligt, just genom att utnyttja den möjligheten till max. Därför valde jag att låta en del av historien utspela sig på Skogskyrkogården, bara för att få en ursäkt att äntligen åka dit, och en annan del i ett visst hus i Ängelsberg, bara för att jag drömde om att bo där som barn. Det var också därför jag valde Kristina Lugn som förebild till en av mina karaktärer, bara för att få känna mig nära min stora idol ett tag.

Det betyder också att skrivandet blir ett sätt att utforska sig själv. Hur skulle jag reagera om det var jag som blev inlåst i ett rum av en galen seriemördare och enda vägen ut var genom en trång ventilationskanal? Eller hur skulle jag känna mig som en före detta lantbrukare vid namn Gösta som hamnar mitt i en småländsk zombie-invasion?

Allt det kan man få uppleva bara med hjälp av 28 bokstäver och lite fantasi. Det är ju rätt fantastiskt. Och inte nog med det, i bästa fall kan man få läsaren att uppleva detsamma. Det är i sanning fantastiskt.

tisdag 12 oktober 2010

Istället för morgonmöte



Idag beslutade företagsledningen i firma Jenny Milewski att inleda dagen med en koncernövergripande kick-off i Dalby Söderskog. Strålande solsken, krispig kyla, höströda träd, P3 Dokumentär i lurarna och Endomondo i mobilen för att hålla koll på distansen. Det finns definitivt uppsidor med att vara sin egen chef.

Och nu, översättning av säljinstruktion i Power Point. Life is good!

torsdag 7 oktober 2010

Heja Malmö!

Förra gången klarade jag mig helt undan. Men i år råkade jag se ett avsnitt och sen var jag förstås fast. I Idol alltså. Min favorit så här långt är definitivt Linnea Henriksson från Malmö. I fredags sjöng hon "Jumping Jack Flash" så det kryllade längs hela ryggen. Som en typisk knäpp-cool Möllan-tjej - när de är som allra bäst.



Till vardags sjunger hon visst i det experimentella fusionjazzbandet Prylf (visst lät jag initierad nu? Som om jag hade den minsta aning om vad ett experimentellt fusionjazzband är). Deras debutalbum "Kind of Green" finns på Spotify. Riktigt knäppcoolt det också.

I morgon sjunger Linnea Gnarls Barkley i veckofinalen. Heja Möllan, Heja Malmö!

onsdag 6 oktober 2010

Dagens ord: Prokrastinering

Den senaste tiden har jag skrivit mycket dåligt. Inte så att det jag skriver har varit dåligt, för det har det inte. Jag har nämligen inte skrivit alls. Eller rättare sagt, skriver gör jag ju hela tiden, instruktioner till web-tävlingar, medicinska texter, elbolagsannonser, upplägg för utbildningsprogram. Men obetalt skrivande är det dåligt med för tillfället - om man bortser från blogginläggen.

I mitt eget skrivande verkar det bara finnas två lägen; on eller off, ingenting däremellan. Antingen skriver jag varje sekund jag kommer åt, sitter med datorn i knät framför TV:n, formulerar meningar medan jag diskar, skriver stycken på Post-itlappar som jag sedan omedelbart tappar bort. Eller så faller jag ur helt och hållet, som nu.

Idag hade jag planerat att komma igång igen. Få undan brödjobbet på förmiddagen och skriva tills barnen kommer hem vid fyra. Om det inte vore för mina eländiga tendenser till prokrastinering. Tjusigt ord, tråkig egenskap. Skriva igenom jobben femton gånger, läsa i ett manus jag lovat tycka till om, städa, till och med bokföra känns mer angeläget just idag. Jag vet att det släpper, det gör det alltid, och som vanligt får jag försöka hämta styrka ur ett av de finaste ordspråk jag vet:

Just fucking do it,
and then you're fucking done

Någon gång ska jag brodera det till en tavla att sätta på väggen. Om jag bara kunde komma mig för.

måndag 4 oktober 2010

Att skriva med copy-sjuka

Man kan undra varför inte fler copywriters skriver romaner. Deckarförfattaren Mons Kallentoft finns ju förstås, och mannen bakom pseudonymen Zbigniew Kuklarz som bland annat skrivit ”Anteckningar från en liten Fiat” heter i verkligheten Petrus Kukulski och är en av Sveriges mest belönade copywriters (bland annat pappa till Teliafamiljen). Och Dorothy Sayers, skaparen av Lord Peter Wimsey, spenderade faktiskt tio år på en stor byrå i London på 20-talet.


Men i övrigt är det rätt tunt. Om man bortser från reklamrävar som skriver cyniska och slagfärdiga ironier om byråvärlden (och 20-åriga Josefine Palmgren som praktiserade två veckor på Saatchi & Saatchi och sedan skrev ”Engångsligg” som dissar hela reklambranschen) så verkar det finnas betydligt fler journalister, lärare och till och med jurister som åstadkommer skönlitteratur.
Det skulle kunna hävdas att copywriter-yrket är så mentalt utmattande att vi helt enkelt inte orkar skriva romaner. Men det är ju rätt jobbigt att vara undersköterska också. Nej, jag tror snarare att det beror på ”copy-sjuka”, en åkomma som jag med mig själv som enda klinisk fallstudie hävdar kännetecknas av följande symptom:
1, Kvantitetsbrist. Allt copy-arbete lyder under naturlagen: ”hur kort du än skriver blir det ändå alltid för långt”. Alltid måste man kapa, kapa, kapa. Gå ännu mer rakt på sak, välja ett ord med färre stavelser, skriva kortare meningar – för att kunna rymma allt du vill säga inom de där 456 tecknen du har fått dig tilldelade av AD:n. Därför kan omställningen till skönlitteraturens obegränsade utrymme vara något chockerande för en copy-stackare.
Mina första försök slutade alltid med att jag skrev och skrev och skrev och ändå aldrig fick till en scen över en halv sida. Visst, ingen uppskattar en alltför omständlig författare – men ingen uppskattar romaner på fjorton sidor heller. Numera lägger jag alltid till två extra meningar för varje mening jag egentligen ville skriva och ändå får jag alltid kommentarer om att det är för korthugget. Jag tror att mången copy slutar sina författardrömmar redan här – vid insikten om att ett romanmanus innehåller lika många tecken som över 1 000 helsidesannonser, på raken.
2, Fyndighetsfeber. Fyndig copy är bra. Fyndig, slagfärdig och rolig copy vinner guldägg och kundens gillande.Fyndighet är också bra när man håller tal och skriver blogginlägg. Men copy-fyndigheter i trehundra sidor romanmanus kan bli lite för mycket av det goda. I ett lektörsutlåtande fick jag en gång synpunkten att ”de spetsfundiga försöken till satir i vissa avsnitt känns sökta och konstruerade”. Det, min kära lektör, kan jag tala om var inga försök till satir. Det var febertoppar.
3, Hemtagningsmani. I förra veckan träffade jag en förläggare som sa att hon tycker att jag skriver mycket bra, men att mitt berättande känns lite ”stumt”. Inte så konstigt kanske, eftersom det är det jag vanligen har betalt för. En copytext ska vara stum, inte lämna något utrymme för läsarens fantasi, inte kunna tolkas på något annat sätt än det avsedda. En copytext ska mangla sig över mottagaren som en bulldozer och tvinga fram köpsignalen under pistolhot. Allt som bollas upp i inledningen måste oåterkalleligen tas hem i slutet, inga trådar får lämnas outredda. Ett sådant berättande kan säkert ha sin plats i skönlitteraturen också. I bästa fall blir det medryckande, engagerande och spännande. I värsta fall blir det bara...stumt.
Tyvärr tror jag inte att det finns någon bot för copy-sjuka. Det enda jag kan göra är att kämpa mot symptomen och hoppas att jag en dag trots allt kan göra Mons, Petrus och Dorothy sällskap på andra sidan.

söndag 3 oktober 2010

Det vackraste


Det är en strålande höstdag i början av oktober. Träden glöder redan i rött och gult. Luften är krispig och kylan nyper i kinderna. Men solen värmer fortfarande när den silas mellan grenarna.

I en slänt vid Älvkarleby i Uppland står min syster och hennes älskade och blir till man och hustru medan forsen dånar i bakgrunden och små vattendroppar yr som virvlande dimma genom luften. Vackrare än så kan det inte bli. Länge leve kärleken!