tisdag 27 september 2011

Thomas och jag

Foto: skånska dagbladet

Så här är det. Det finns några människor här i världen som jag beundrar så där överdrivet och okritiskt mycket, så att det är nästan löjligt. Dom är inte många, dom har varit desamma i många år nu och dom har det gemensamt att de kan göra otroliga saker med språket, saker som jag också skulle vilja kunna göra. En lista över dessa människor skulle se ut ungefär så här (med reservation för att jag glömt någon):
  • Kristina Lugn
  • Astrid Lindgren
  • Umberto Eco
  • Bret Easton Ellis
  • Eddie Izzard
  • George Carlin
  • Quentin Tarantino
  • Morrissey (men du får passa dig Stephen, ett par idiotiska uttalanden till och du är ute)
  • Thomas Öberg
Den sista personen på listan, Thomas Öberg, är textförfattare och sångare i Bob hund och har varit föremål för min gränslösa beundran i snart 20 år nu.

Thomas skiljer sig från de andra på listan i det att han bor i Malmö och jag faktiskt skulle kunna få möjlighet att träffa honom och tala om hur mycket jag beundrar honom (chansen att jag skulle träffa exempelvis Umberto Eco på Coop Forum ser jag däremot som tämligen obefintlig). Faktum är att jag har träffat Thomas Öberg en gång, i baren på Inkonst. Eller sett honom snarare, för prata med honom vågade jag absolut inte. Till slut gav jag upp hoppet och bestämde mig för att istället lägga in en Bob hund-scen i min nya bok, som en slags hyllning.

Men så igår, i tidningen ser jag: Thomas Öberg - I love books - Garaget - ikväll. Vilda hästar hade  inte kunnat hålla mig borta. Fast lite orolig var jag. Tänk om han inte alls var som jag hade tänkt, arrogant, egotrippad eller bara tråkig. tänk om jag skulle bli grymt besviken. Och tänk om jag inte skulle våga prata med honom nu heller.

Men jag blev inte besviken. Jag hade kunnat ha med en bandspelare och spelat in alla klokskaper Thomas Öberg fick ur sig under den timmen. Och alla snällheter. Han hade en skivspelare med sig också, spelade Bob hund-låtar och sjöng med sig själv. Så fint var det.

Foto: Skånska Dagbladet


 Efteråt var det dags för sanningens minut. Och inte blev det mindre nervöst av att karln hade mask på sig. Men till slut stegade jag fram och sa något i stil med: "Hej, jag skriver böcker och jag skulle jättegärna vilja ha med en spelning med er i min nya bok. Går det bra?" eller något lika töntigt (jag var så nervös att minnebilderna är lite luddiga).

Och han blev glad! Och generad. Och sa att det vore fantastiskt hedrande om jag ville det. Och jag blev också generad och stammade och han frågade vad jag hette och sa att det måste vara väldigt svårt att vara författare och skriva så där långt. Och jag sa nåt dumt om att man måste ha bra sittfläsk och sen frågade han vilket förlag jag hade och jag sa Telegram och att Klas Lunding är en av delägarna för att jag tänkte att honom känner säkert Thomas Öberg till eftersom Klas Lunding är en skivbolagssnubbe. Och det gjorde han. Och sen sa jag hej då och gick därifrån.

Om jag berättade för Thomas Öberg hur mycket jag beundrar honom? Nej, det glömde jag förstås. Attans också

Det här är värt att dö för ...

... för att citera en Veronica Maggio-text. Nja, kanske inte riktigt - men nog var det fantastiskt, obeskrivligt roligt att vara på bokmässa igen. Jag är fortfarande helt snurrig av alla upplevelser och möten och kan inte riktigt fatta att så mycket kan hända på bara två dagar. Som vanligt var jag urusel på att ta bilder, men här är ett försök att sammanfatta några av bokmässans höjdpunkter i ord och ett par dåliga bilder - utan inbördes rangordning.

1. Bilresan dit.
Ja, själva bilresan var väl som bilresor är mest och började ruskigt tidigt. Men under bilresan hade jag högläsning av de första kapitlen i "Skalpelldansen" för mina bokklubbskamrater. Det var första gången jag läste högt "offentligt" och det var en märklig känsla. Att läsa sin egen text omgiven av folk som lyssnar andäktigt och skapar sina egna bilder av det jag hittat på, det är mäktigt. Dock fick jag sluta mitt i när vi kom in i Göteborg för att vi inte skulle köra fel och hamna på Hisingen. Vilket vi naturligtvis gjorde ändå.

2. Förlaget.
Ja, det var coolt förstås, att få gå till Telegrams monter och heja på Annika, Per och Calle som en i gänget. Möjligen något mindre coolt är att jag efter en förläggare-debutantpratstund ser ytterligare manusomskrivningar i min nära framtid. Men det är bara att bita ihop och spotta i nävarna, jag vet ju att det är för mitt eget bästa och det är fantastiskt att det finns människor som lägger ner så mycket jobb på min historia.

3. Författarsigneringar.
Bokmässan är ju ett tillfälle att köpa böcker till bra pris, i största allmänhet. Men för mig är signerade böcker själva poängen med att köpa på mässan - och dessutom ett bra tillfälle att nätverka med andra författare och klämma in ett "jag skriver också, debuterar nästa år faktiskt" där tillfälle yppar sig. Det här året gynnade jag bokförsäljningen för bland andra Elias Palm, rättsläkare i Lund som debuterade förra året med "Corpus Delicti" (för en sån som mig är det aldrig fel att nätverka med rättsläkare) och Anders de La Motte som vann pris för sin debut "Geim". Han bor bara ett par kilometer hemifrån mig och lovade dyrt och heligt att han skulle köpa min bok nästa år.

Men trevligast av alla var ändå den här kvinnan:



Sofia Nordin känner min kompis Karin Tidbeck. Hon har skrivit flera böcker och har precis kommit ut med "Gå trasig, Gå hel" på Norstedts. Jag hoppas att den blir mycket framgångsrik. Trevliga människor ska bli framgångsrika, tycker jag.

4. Cirkeln-fans
Under Eurocon innan sommaren hade jag förmånen att få lära känna Sara Bergmark Elfgren som tillsammans med Mats Strandberg skrivit den abnormt framgångsrika ungdomsromanen "Cirkeln" som hittills sålts till 20 länder och ska bli film. Nu på bokmässan fick jag träffa Mats också, mycket trevlig kille och från Fagersta dessutom. Mats och Sara sprang omkring som galna råttor på mässan mellan intervjuer, signeringar och seminuarier och som hang around var det fantastiskt att få se alla supernervösa tonårstjejer som med blossande kinder fick träffa sina idoler. Bättre betalt för allt slit framför datorn kan man knappast tänka sig.

Mats och Sara i Aftonbladets monter

5. Sara
Jo, Sara Bergmark får en egen punkt också, det måste hon. Trots all stress och alla som ryckte i henne tog Sara sig tid  att presentera mig för folk som hon tyckte att jag skulle presenteras för. Bland annat på ett mingel för för svenska bokbloggare, en riktig maktfaktor i dagens litteratursverige. Tack Sara, jag är rörd över din omtanke!

6.  Moon Thai Kitchen
Lördagskvällen tillbringades med tre Annor och en Tina på en fantastisk thairestaurang på Storgatan. Moon Thai Kitchen är nästan ofattbart kitchigt inrett med bambuväggar och färgade lyktor överallt, har inplastade menyer med priser i både baht och kronor och fantastisk mat dessutom. Kan varmt rekommenderas!

7.  Nathan Larson


Mässans mesta kändisfaktor (i alla fall för mig som struntar i Maria Montazami) stod Nina Perssons man, punkrockikonen Nathan Larson för. Han debuterar på svenska i höst med "Dewey Decimal", en mycket hårdkokt historia om en hitman utan minne i ett framtida ödelagt New York. Han intervjuades av Andres Lokko (för ytterligare kändisfaktor) och verkar vara en sympatisk man som var mycket generad över att han hade fått sin debutroman antagen direkt utan att ens behöva skriva om den särskilt mycket. Mitt nya skamlöst nätverkande jag fick en bok signerad och berättade även för honom om "The Scalpel Dance". "Wow, that is so cool" sa han, kanske bara av amerikansk artighet - men det skiter jag i.

 8. Karin och Karin
Trots att jag lyckats övervinna mig själv med åren tycker jag fortfarande att det är rätt jobbigt att vara trevlig och framåt med folk jag inte känner. Därför är det skönt att få hänga med folk man redan känner emellanåt. Förutom bokklubbsdamerna och Sara  fanns lyckligtvis fina Karin Waller och Karin Tidbeck där att rädda sig undan bokmässehetsen tillsammans med. Det var bara Nene som fattades och saknades.

Ingen inbördes ordning skrev jag, men en sista sak tänker jag ändå utnämna till bokmässans absoluta höjdpunkt och det är ... tada:

9. Pia Printz
Pia Printz hette en gång Pia Grahn och gick i samma gymnasieskola som jag. Efter ett gäng år som journalist startade hon häromåret ett eget förlag , Printz Publishing. Hon köpte helt enkelt rättigheterna till en bok hon gillade, översatte den själv och gav ut den. Boken var "En dag" av David Nicholls  och blev helt otippat en fantastisk succé. En riktig askungesaga, med andra ord - om en mycket modig kvinna.

På mässan stod jag och Pia och pratade i hennes monter och berömde varandra för hur duktiga vi är (så där som man faktiskt måste få göra ibland). Pia frågade vad min bok handlar om varefter följande dialog utspelade sig:

Jag: "Jo, den handlar om en författare som har en väldigt otäck romankaraktär som tortyrmördar tonårsflickor i..."
 Pia:  "Nämen, det känner jag igen, det här har jag läst."
 Jag: "Jag vet, det kanske inte är världens mest originella historia, men ..."
Pia: "Nej, jag menar att jag har läst ditt manus. När jag praktiserade på Damm. De flesta läser man bara ett par sidor i, men ditt kunde jag inte sluta läsa. Men det var alldeles för otäckt för mig så jag lämnade över det till dom andra och sa att de skulle läsa ordentligt. För att det var så bra."

Är inte världen underlig, så säg.

När jag läser igenom inlägget inser jag hur fullkomligt odrägligt positiv jag låter. Men det var faktiskt precis så trevligt på bokmässan i år. Och förhoppningsvis blir den ännu bättre nästa år, när jag möjligen får en chans att stå på andra sidan signeringsbordet.

fredag 23 september 2011

Bokmässan, mon amour


Så var det snart dags igen för den årliga färden till Göteborg och Bokmässan. Det är tredje året i rad nu och för varje år har jag fördjupat min relation till denna monsterhändelse ytterligare en bit.

Första året var jag en förvirrad nybörjare, en beundrare på distans som bara några månader tidigare för första gången hade skickat ett manus till förlag. Jag åkte dit ensam, kände ingen förutom min moster och använde seminariekortet som utväg när allt blev för mycket. Men hade ganska trevligt ändå faktiskt.

Förra året var en kort men intensiv affär på bara några timmar. Den inleddes med en träff med skrivarkollegor, fortsatte med signering hos John Ajvide Lindqvist och mitt allra första möte med bästa Nene Ormes och avslutades med inbokade möten med två olika förläggare för att diskutera eventuell utgivning av mitt manus. Just de mötena ledde inte till så mycket skulle det visa sig, men det året kände jag mig ändå betydligt mer hemma på mässan,. Även om bekräftelsen på att min kärlek var besvarad ännu saknades.

Och nu är det alltså dags att fördjupa min relation till bokmässan ytterligare. I år har jag sällskap till mässan av ett gäng bokklubbskollegor, jag har en lång lista på folk jag lärt känna och lovat säga hej till och sist men inte minst, det finns en monter, Telegram Förlags, där jag faktiskt hör hemma.


Och nästa år, då jäklar. Då har jag en bok ute och då gifter vi oss på riktigt, jag och Bokmässan.

tisdag 20 september 2011

Ett pluppsystem åt fanders

Vän av ordning undrar kanske hur det går med mitt fina pluppsystem jag skrev om för ett tag sen? Jo, fullständigt åt pipsvängen går det. Men på ett bra sätt. Faktiskt.

Ett system fokuserat på kvantitet är jättebra - när man vet vad man ska skriva. I 30 000 ord producerade jag pluppar som en galning eftersom jag visste vad jag skulle skriva. Trodde jag.Sen slog dubierna till med full kraft och jag insåg att jag inte hade den blekaste aning om vad jag pysslade med.

På tre veckor nu har jag därför inte skrivit en endaste liten plupp. Istället har jag tänkt och tänkt och tänkt på min historia och hur jag skulle kunna lösa knutarna som dubierna skoningslöst pekade med sina äckliga fingrar på. Och nu börjar det faktiskt närma sig. I bilen på väg till Västervik i helgen skrev jag stolpar till ett nytt synopsis som mycket möjligt kan fungera, så kanske kan jag snart kan börja skriva pluppar igen. Tills dubierna slår till nästa gång.

Hur dubier ser ut? Jag vet inte riktigt, men kanske som raglefanter. Och hur en raglefant ser ut? Se den här eminenta filmen så får ni veta:

tisdag 6 september 2011

Coola hus

Igår var jag på utflykt på den skånska landsbygden. Närmare bestämt till Cebacka gård utanför Hörby. Det är nämligen det enda stället i hela Skåne där dom säljer den mat som vår hund är invand på (ja, ja, jag vet. 'Är man dum får man lida' och så. Men hunden är i alla fall nöjd). Tillbaka tog jag småvägar jag aldrig provat förut, smala vägar genom fälten med tunga regnmoln och en alldeles illröd solnedgång som fond. Fantastiskt vackert var det.

Och så plötsligt, precis när det började mörkna svängde jag runt en krök och möttes av det här (fast i halvmörker då):



Jösses, jag höll ju på att köra i diket av ren upphetsning. Ett sånt häftigt hus, bara sådär, mitt i ingenstans. Eller slott snarare. Hjularöds slott närmare bestämt, har jag lärt mig på Wikipedia. Byggt i slutet av 1800-talet av någon P.A Toll och ritat av ingen mindre än Gustaf Clason, arkitekten som också har ritat Hallwylska Palatset, Nordiska Museet och ... det här:




Hvilan i Ängelsberg, huset som jag tvingade mina föräldrar att köra förbi varje gång vi skulle till morfar i Arboga för att jag tyckte att det var så häftigt. Och som jag just därför låtit min huvudperson Jonas i "Skalpelldansen" växa upp i.

Jag säger bara det: Gustaf Clason, vilken kille.

måndag 5 september 2011

We have a winner

Jag sa ju det igår, att jag skulle skriva ett inlägg idag också. Så nu gör jag det. Närmare bestämt ett inlägg om titeln på min bok.

Det är bestämt nu. Egentligen har det varit bestämt i nån vecka, men det kan ändå vara värt ett officiellt tillkännagivande tycker jag. Så, mina damer och herrejävlar, en fanfar för min debutroman ....



SKALPELLDANSEN


Japp, så blev det, efter fem år har min historia hittat sin slutliga titel. Men det tog ett tag att komma dit. Den första versionen jag skickade till förlag hette "Horror vacui". Det betyder 'rädsla för tomrum' och var hämtat från ett resonemang om ondska som förs mellan två av karaktärerna i boken. Begreppet gillar jag fortfarande, men som titel, kanske inte, insåg jag efter att ha känt mig lite fånig varje gång jag berättade den för någon. 

Så till andra utskicket ändrade jag titeln till "Tomrum", betydligt bättre tyckte jag själv. Men inte tillräckligt otäckt tyckte Annika på förlaget och bad mig hitta på en ny. "Den finns där inne i manuset någonstans, du måste bara gräva upp den", sa hon till mig. Och jag försökte. Hittade på en massa titlar som jag satte på fejkade omslag och testade på mina kollegor Hanna och Christine (som båda läst manuset). Och fick domen "hopplöst klyschiga" om allihop. Tills Christine kom med den förlösande repliken:
"Men titlarna på Jonas böcker är ju jättebra, varför hittar du inte på något sånt?"

Jonas är alltså huvudpersonen i min bok, en författare som skriver mycket våldsamma romaner om en sadistisk seriemördare, med titlar som "Ärrvävnad", "Missfostret" ... och "Skalpelldansen" . Och så blev det, jag snodde helt enkelt titeln på min huvudpersons debutroman och gjorde den till titeln på min egen. För protestera lär han ju knappast.

Nu är Annika nöjd och jag också. Mycket. Titeln symboliserar boken på många sätt (som jag inte tänker avslöja nu) och dessutom verkar den vara precis det min förläggare efterfrågade - otäck. Folks reaktion när jag berättar titeln blir i förbluffande många fall: "Hu, det låter läskigt". Och det är ju liksom meningen.

Så nu ligger den här hemma i väntan på höstens redigeringsomgångar. Min roman "Skalpelldansen". Gulle dig.












söndag 4 september 2011

Den sista hösten


Så var det höst igen. Barnen har gått de två första veckorna i skolan och börjat få läxor och gå på fotboll och på dansträning och fan och hans moster igen, kunderna är tillbaka i full hastighet och vill ha allting gjort nuuu och jag har fått den första höstförkylningen. Fast ska jag vara riktigt ärlig tycker jag att det är ganska skönt, att allt är tillbaka till det gamla vanliga igen.

Riktigt vanlig är den här hösten ändå inte. Det är den sista hösten innan min roman kommer ut. Min sista höst som icke-debuterad. Fatta det.

Nej, jag lovar. Jag har inga orealistiska förväntningar på att hela livet kommer att förändras och min tillvaro förvandlas till en glamourös flod av TV-intervjuer, läsarovationer och miljoner in på kontot. Men det kommer ändå att bli annorlunda. Min alldeles vanliga tillvaro kommer att utvidgas med en ny roll, en ny verklighet att utforska. Jag kommer att vara författare, åtminstone lite grann.

Faktum är att en del av den förändringen redan har skett. Genom mitt författande har jag träffat en massa trevliga människor jag aldrig trodde att jag skulle få lära känna, som Nene Ormes, Karin Tidbeck, Karin Waller, Åsa Schwarz och Sara Bergmark Elfgren. Ja, jag har till och med varit på bratkrog i Stockholm med Elizabeth Bear, bara en sån sak.

Också mitt skrivande känns annorlunda den här sista hösten. Allvarligare. Nu har jag en förläggare som tror på mig, järn som ska smidas medan det är varmt och en berättarstil som ska förvaltas. Huvva.

Något som också måste förändras den här hösten är mitt bloggande. Så här kan jag ju inte ha det, med en månad mellan inläggen när det är som sämst. Dags att börja öva på läsekretsrelationsbyggande och ta det här bloggande på lite mer allvar, tror jag bestämt.

För jag ska ju få en sån snart. En alldeles egen läsekrets. Huvva.

PS. För att visa att jag menar allvar kommer jag att skriva ett nytt inlägg redan imorgon. Jag lovar. På hedersord. Absolut. Om inte min förkylning blir värre igen, det vill säga.