tisdag 25 januari 2011

Om att köra i diket med sin dramatiska kurva

Igår kom jag till en betydande insikt vad gäller mitt romanmanus. En mycket pinsam sådan dessutom. Trots att jag gått flera kurser i dramaturgi, bland annat med Ola Olsson, skapare av den berömda Ola Olsson-modellen, och själv hållit föreläsningar om berättarteknik  så visar det sig att jag haft minst sagt bristfällig koll på min egen dramatiska kurva.

I korthet går Ola Olsson-modellen, liksom andra dramaturgiska modeller, ut på att alla effektiva berättelser är uppbyggda av samma delar, nämligen dessa (inom parentes illustrerat med exempel från filmen "Gökboet", enligt många ett av de tydligaste skolboksexemplen på dramatisk uppbyggnad som finns):

1. ANSATS. Sätter stämning och anger berättelsens huvudtema. Kan också vinna författaren tid genom att skapa framåtrörelse genom nästa steg (indianmusik, bergstoppar som förebådar Indianens flykt, bilfärd som illustrerar Murphys ankomst).

2. PRESENTATION. Ger tittaren/läsaren tillräcklig information om karaktärer, miljöer etc för att historien ska kunna börja. (inledning inifrån avdelningen, patienter spelar kort och får medicin).

3. PLOTPOINT 1. Avgörande händelse som sätter händelseförloppet i rullning. Kan också ha inträffat innan berättelsens början och är då inbakad i presentationen. (McMurphys ankomst och utmanande av reglerna).

4. FÖRDJUPNING. Själva historien. Karaktärsfördjupning, utveckling, komplikationer etc. Den längsta delen av berättelsen. Kan ha mindre plotpoints insprängda för att hålla framåtrörelsen i gång

5. PLOTPOINT 2. Avgörande, gärna dramatisk händelse som tvingar historien in i upplösningen. (patienternas båtutflykt, som tvingar systemet till vedergällning).

6. UPPTRAPPNING. Själva upplösningen. Enligt den klassiska modellen ska upptrappningen ske i tre steg, med vilopaus emellan, med det sista steget som kortast och med högst intensitet. (1.festen/självmordet, 2.mordförsök på Ratched/lobotomi. 3. Indianen kväver McMurphy och flyr genom fönstret)

7. AVKLINGNING. En stunds eftertanke, möjligen koppling tillbaka till ansatsen, i serier öppning mot nästa del. (bergstopparna från öppningen återkommer när Indianen tar sig ut i landskapet).

Det jag upptäckte i mitt eget manus var att jag har lagt Plotpoint 2 alldeles för tidigt och låtit fördjupningen fortsätta på andra sidan. Resultatet är att den senare delen av boken blivit alldeles för seg. När sanningen väl uppenbarat sig vill man som läsare inget annat än komma till upplösningen, så effektivt som möjligt.

Alltså måste jag byta plats på en massa saker i historien och dessutom se till att förflytta mig från Plotpoint 2 till den stora uppgörelsen i upptrappningen betydligt snabbare än nu. Men insikter är ju en sak. Frågan är om jag klarar av att förverkliga det också. Hoppas kan man ju alltid.

1 kommentar:

  1. Äsch. Nu sitter ju jag och numrerar delarna av mitt manus för att se om det gäller mig också ... Det var ju _inte_ vad jag skulle göra idag. :)

    SvaraRadera