Första gången

I min bokklubb läser vi just nu ännu en tegelsten, "Ängelns lek" av Carlos Ruiz Zafon. Den, liksom författarens förra och första roman "Vindens skugga", utspelar sig i Barcelona på 20-talet och är en mystisk, gammeldags historia om en plågad ung författare som sluter en pakt med en gåtfull man som kanske är djävulen.

Det är lätt att föreställa sig att den här Faust-historien som andas Edgar Allen Poe, Dostojevskij och Dickens är skriven i ett uråldrigt bibliotek av en gammal, spansk överklassherre med dubbelt efternamn. Men så läser man lite på Wikipedia och finner att Carlos är en före detta reklambyråkille som skrivit manus i Hollywood och är född 1964. Coolt.

De första meningarna i "Ängelns lek" lyder:

 "En författare glömmer aldrig första gången han tog emot pengar eller några lovord för en historia han skrivit. Han glömmer aldrig första gången han kände fåfängans vederkvickande gift sprida sig i ådrorna när han trodde att skrivandet - om ingen upptäckte hans brist på talang - inte bara skulle ge honom tak över huvudet och mat i magen, utan också det han mest av allt åstundande: att få se sitt namn i tryck på ett simpelt bokomslag som säkert skulle leva mycket längre än han själv. Det ögonblicket kommer för alltid att vara fastetsat i hans minne, för i den stunden har hans själ fått ett pris och han är förlorad."

Jag vet precis när mitt ögonblick inträffade. Jag hade skrivit 150 sidor av "Tomrum" och för första gången släppt ifrån mig manuset för läsning. Med en klump i magen gav jag det till en kollega som jag visste skulle våga säga att det var skit. När han några dagar senare berättade att håret hade rest sig på armarna när han läste ett visst kapitel, då var det kört. Då visste jag att jag måste fortsätta skriva.