Såld till Tyskland!

Ja, jag erkänner. Inför lanseringen av Skalpelldansen hade jag en inre punktlista av förhoppningar och drömmar, av varierande grad av verklighetsförankring. En "bucket list" för mitt framtida författarskap så att säga. Punkterna på listan sträckte sig från det tämligen troliga, som att få åtminstone en bloggrecension, till det fullständigt osannolika - som att  Edward Norton skulle tacka ja till att spela huvudrollen i Hollywoodfilmatiseringen, regisserad av Quentin Tarantino.

Det som hände för en vecka sedan, när min eminenta agent Maria på Grand Agency ringde och meddelade att "Vi har ett bud från Tyskland!" var definitivt på Edward Norton-delen av skalan. Fattar ni så coolt? Att bli utgiven på tyska marknaden, med 80 miljoner av potentiell läsarkrets (eller nåja, sexmånaders bebisar kanske inte är så mycket potential i förstås). Och inte nog med det, Heyne Verlag som kommer att ge ut Skalpelldansen i Tyskland ger också ut ... wait for it ... STEPHEN KING!! Ursäkta att jag skriker, men det är stort, riktigt stort. Videoklippet nedan är filmat under ett evenemang i höstas anordnat av "mitt" (och Stephens) förlag. Bara tanken gör mig en aning yr.



Nu väntar jag bara på att Quentin ska ringa.

Rester av mänskligt liv

Det är någonting med övergivna byggnader som fascinerar mig. Alltså inte medeltida borgruiner och fornlämningar, sånt har jag alltid haft ett pinsamt lågt intresse för. Men moderna platser, som för inte särskilt länge sedan hade en funktion att fylla för oss människor, men som nu bara är till för sig själva. Det finns något härligt olycksbådande i det som skräckförfattaren i mig inte kan låta bli att älska.

Häromdagen var jag och äldsta dottern på promenad med hunden och råkade hamna i "industriområdet" här i byn. Där finns bland annat en gammal betongfabrik som Skanska valde att lägga ner för tio år sedan. En helt enorm fabriksbyggnad som nu bara står öde. Själva fabriken skyddas av grindar och taggtråd, men runt kontorsbyggnaden kunde vi snoka, jag och dottern. Kika in genom fönstren på ihoptorkade krukväxter och övergivna tavelsuddar och försöka ta oss fram till huvudingången där rabatternas växter helt tagit över. Tio år, mer än så krävs alltså inte för naturen att helt ta över människans mödosamt uppbyggda strukturer.

I'm back!

Jo, så är det. Friskförklarad hos försäkringskassan, färdigbehandlad hos psykologen och tillbaka i skrivandet igen. Egentligen har jag varit det ett bra tag nu, men vis av erfarenheten har jag inte velat dra på alla cylindrar med en gång utan smugit igång lite försiktigt. Och därför låtit bloggen vila ytterligare en tid.

Men nu är jag här. Sitter på favoritfiket i Lomma och skriver spökhistoria och trivs alldeles utomförträffligt bra med att vara frisk igen. Några livslögner fattigare, några erfarenheter rikare och förhoppningsvis med en mer verklighetsförankrad bild av vad en människa får plats med i tillvaron.

På återhörande!

They tried to make me go to rehab ...

Det är märkligt det här med utbrändhet, eller utmattningssyndrom som min officiella diagnos lyder. Trots att jag känner en hel hord människor som gått igenom det, och trots att jag själv till och med skrivit artiklar om det till landstingets medborgartidning så har jag nog aldrig riktigt fattat vad det innebär. Jag har hört vänner som utan problem kunnat jobba 80 timmar i veckan berätta hur de efter väggen haft som dagsprojekt att plocka ur diskmaskinen och tänkt att det var symboliskt menat. För riktigt så illa kunde det väl ändå inte bli.

Men jag vet bättre nu.

I början av min sjukskrivning hade jag mycket svårt att acceptera sakernas tillstånd. Tänkte att jag kunde vara utbränd lite i smyg. Jag hade ju lagt ner jobbet och skjutit upp boken och om jag sov en stund på dagen så kunde jag nog ändå åka och storhandla, skjutsa till judotävlingen och tacka ja till den där lilla tillställningen jag så gärna ville gå på. Visserligen fick jag betala efter varje gång, vaknade halv fem och hade så ont i kroppen att jag ville gråta, men det kunde det väl vara värt, eller? Jag tog det ju faktiskt mycket, mycket lugnare än jag brukade.

Nej, nej, nej sa psykologen. Helt fel taktik. Du måste hitta en nivå du kan hålla hela tiden, låta hjärnan återhämta sig i lugn och ro utan att någonsin utmanas för mycket, annars trillar du tillbaka till ruta ett varenda gång. Eller som min vän Anne uttryckte det: "Att ha så tråkigt att man vill skrika rakt ut, det är enda sättet."

Så nu gör jag som de säger. Jag har reducerat min tillvaro till promenader och tupplurar framför skid-VM och gör mina sysslor i mycket långsamt tempo (det här blogginlägget kommer ta mig en halv dag att skriva). Att göra-listor gör jag fortfarande, men nu för att stoppa mig själv från att göra för mycket.  Hur det känns? Det känns för djävligt rent ut sagt. Hopplöst ibland, väldigt ensamt och fruktansvärt långtråkigt. Precis som det ska vara. Men jag har min hund som sällskap och jag har mina "begränsat kreativa, repetitiva aktiviteter inom patientens intresseområden, utförda i måttligt tempo." Japp, vi snackar handarbete.

Matelassering - mycket begränsat kreativt

Slutresultat = rehabgrytlappar

Mitt nästa projekt. För vem kan motstå ett äkta 70-talshandarbetskit från Konsum?

2012 - ett fantastiskt år som slutade i diket

Jaha, nu är 2012 alltså över. Ska man vara ärlig är väl tiden för att skriva årsrapporter om 2012 också över, men som mitt liv ser ut just nu är jag glad att jag ens orkar skriva en. Men mer om det senare.

Herregud vilket år det blev, 2012. Kanske det konstigaste i mitt liv någonsin. Mitt debutantår, året när resan som inleddes 2006 med en skrivkurs i Stockholm till slut blev till en bok för människor att köpa, låna, tycka om (eller i förekommande fall avsky). Det var året när jag gick från att vara en helt vanlig reklamarbetande tvåbarnsmamma till en, åtminstone i någon mån, offentlig person. Eller som min nioåriga dotter skrev i en svenskauppgift på temat "skriv om en känd person":

"Min mamma är ganska känd för hon har skrivit en bok som barn inte får läsa. Hon har varit i tidningen många gånger och i tv en gång."

Ja, det här var det märkliga året när jag kunde ställa in Google på "senaste veckan" och få hundra träffar på mitt namn. Svarade på samtal från okända nummer och fick höra "Hej, jag heter Hanna Fahl och ringer från DN Kultur" eller "Hej, det här var från Nyhetsmorgon i TV4". Fick veta att jag ser ut "som en ung Siw Malmqvist", blev kallad för "Skräckflickan" och fick läsa att jag har skrivit en "riktigt störd bok". Och satt på en scen på Bokmässan i Göteborg i samtal med Johanna Koljonen och försökte se ut som om det var den naturligaste saken i världen. Det var året när jag höll föredrag och satt på signeringar, ibland utan att en enda människa kom, och året när det pirrade i magen av glädje över positiva recensioner och brände i kinderna av skam över sågningarna. Ett år där andra, och därmed också jag själv, plötsligt såg den gamla vanliga Jenny på ett nytt, främmande sätt. Det var omtumlande, spännande, ansträngande, roligt och jobbigt på en och samma gång.

2012 var också ett år av mängder av samtal och möten med skrivande människor, vänskaper som fördjupats och nya bekantskaper som inletts. Och av omåttlig stolthet över vänner som släppt böcker, sålt filmrättigheter och sett allt det hårda slitet leda till internationella framgångar.

Men ett debutantår handlar också om att komma vidare, att ta nästa steg till att bli en riktig författare, som smider medan järnet är varmt, som inte var ett "one hit-wonder", som har hittat sin röst och kan utveckla sitt författarskap, som får bli medlem i författarförbundet och bli valbar till förtroendeposter. Under sommaren skrev jag mitt andra manus och i början av oktober fick jag det antaget av förlaget med planerad utgivning i mars 2013. Hurra! Visst, manuset saknade fortfarande ett slut och visst, både betaläsare och förlaget tyckte att väldigt mycket ändringar borde göras, men det skulle säkert gå. För visst är jag en av dem som lätt klämmer ur sig en bok om året parallellt med heltidsjobb? Visst är andraboksångest bara för veklingar och inte för tuffa reklamare som jag? Visst?

Jag önskar verkligen att det vore så. Att jag kunde sluta det här inlägget här med ett "Gott nytt år" och så levde hon lycklig och produktiv i alla sina dagar.  Men tyvärr blev det inte så. Jag borde förstås ha sett det komma. När copyjobben i frilansfirman tornade upp sig vid horisonten och började överstiga en heltidstjänst. När vi satte igång en renovering av övervåningen som skulle ta två veckor, men förstås inte är klar än. Och när jag räknade ut att jag inte fick ta en enda dag ledigt från skrivandet om jag skulle hinna bli klar, inte ens julafton. Inte minst det här blogginlägget borde förmodligen ha fått mig att undra vad jag sysslade med. Men icke. Jag körde på ändå. För jag hade ju varit med förr minsann. Jobbat på en byrå där att komma hem före Rapport var att betrakta som en förkortad arbetsdag. Kört tio projekt parallellt utan att knota. Fått magkatarr, vaknat på nätterna med ångest men ändå aldrig någonsin missat en deadline. Inte jag inte.*

Men i början av december tog det tvärstopp. Gråtanfall, panikångest och sömnlöshet fick även mig att till slut inse att "Den här gången går det faktiskt inte. På riktigt." Så jag fick lov att dra i nödbromsen och lägga ner ett tag. Den duktiga flickan som aldrig missar en deadline fick kontakta kunder och förlag och säga "jag är ledsen, men ..."

Nu snart en månad senare känns det bättre. Jag försöker göra mer av saker jag mår bra av och mindre av sånt som stressar (mer pussel, dansspel på Wii och promenader och mindre sociala media till exempel). Fortfarande får jag svallningar av skuldkänslor över kunder som fått vänta och när bokbloggare skriver om att de ser fram emot Jenny Milewskis nya bok i mars. Men jag får fantastiskt stöd av familj, vänner och förlaget och gör mitt bästa för att tro på när mina bokhandlarvänner säger: "Äsch, att en bok blir uppskjuten - det händer hela tiden." Och framförallt glädjer jag mig åt  att kärleken till skrivandet ändå finns kvar. Jag vill skriva, jag kan skriva och jag har gott hopp om att ni som väntar ändå kommer att få mer att läsa från mig så småningom.

*Jo, en gång har jag faktiskt missat en deadline. 1999. Två veckor före mitt bröllop. Jag hade en dag på mig att skriva färdigt en broschyr och blev kidnappad från kontoret till min möhippa. Då gick det inte.

Ett öppet brev till mig själv

Det här inlägget vill jag rikta till mitt yngre jag, hon som så ofta kände sig slapp och oföretagsam och som undrade om hon någonsin skulle klara av vuxenlivet.

Kära Jenny, om tjugo år kommer en vanlig onsdagkväll i ditt liv att se ut så här:

17.25 Anländer hemmet efter en lång arbetsdag
17.50 Middagen står på bordet
18.15 Avfärd mot Lund och hundkurs för äldsta dottern
18.40 Åter i hemmet. Diskar och samlar ihop återvinning
19.05 Avfärd mot danslokal med yngsta dottern, lämnar återvinning på vägen
19.10 Hämtar upp danskompis 1
19.15 Hämtar upp danskompis 2
19.20 Levererar barn vid danslokal och kör åter mot Lund
19.30 Anländer till Max. Köper milkshake och skriver skräckroman
19.55 Avfärd mot brukshundsklubben
20.00 Hämtar äldsta dottern efter hundkurs
20.10 Lämnar av dotter hemma och fortsätter mot danslokal
20.20 Anländer till danslokal och skriver skräckroman.
20.35 Stoppar in yngsta dottern och danskompisar i bilen
20.40 Avlämnar danskompis2
20.45 Avlämnar danskompis 1
20.55 Anländer hemmet. Bäddar på soffan åt yngsta dottern (eftersom vi bygger om barnens rum)
21.10 Läser bok för yngsta dottern
21.20 Hjälper äldsta dottern med matteläxan
21.30 bloggar

Så oroa dig inte tjejen, det ordnar sig ska du se. Passa på att lata dig så länge du kan är mitt råd. Själv ska jag skriva lite mer skräckroman, tror jag.

Listad!

Lotta Olsson på DN har sammanställt sin lista från bokmässan över årets bästa deckare. Även om jag inte helt kan sympatisera med genreklassificeringen så är jag naturligtvis grymt stolt. Bara att få komma på samma lista som min idol Val McDermid - det är stort det.

Tuff deckartant som skriver sällsynt läskiga böcker. Du som inte läst till exempel "Och sjöjungfrun sjöng sin sång", "Under ingrodda ärr" och "Imitatören" - gör det.