2012 - ett fantastiskt år som slutade i diket

Jaha, nu är 2012 alltså över. Ska man vara ärlig är väl tiden för att skriva årsrapporter om 2012 också över, men som mitt liv ser ut just nu är jag glad att jag ens orkar skriva en. Men mer om det senare.

Herregud vilket år det blev, 2012. Kanske det konstigaste i mitt liv någonsin. Mitt debutantår, året när resan som inleddes 2006 med en skrivkurs i Stockholm till slut blev till en bok för människor att köpa, låna, tycka om (eller i förekommande fall avsky). Det var året när jag gick från att vara en helt vanlig reklamarbetande tvåbarnsmamma till en, åtminstone i någon mån, offentlig person. Eller som min nioåriga dotter skrev i en svenskauppgift på temat "skriv om en känd person":

"Min mamma är ganska känd för hon har skrivit en bok som barn inte får läsa. Hon har varit i tidningen många gånger och i tv en gång."

Ja, det här var det märkliga året när jag kunde ställa in Google på "senaste veckan" och få hundra träffar på mitt namn. Svarade på samtal från okända nummer och fick höra "Hej, jag heter Hanna Fahl och ringer från DN Kultur" eller "Hej, det här var från Nyhetsmorgon i TV4". Fick veta att jag ser ut "som en ung Siw Malmqvist", blev kallad för "Skräckflickan" och fick läsa att jag har skrivit en "riktigt störd bok". Och satt på en scen på Bokmässan i Göteborg i samtal med Johanna Koljonen och försökte se ut som om det var den naturligaste saken i världen. Det var året när jag höll föredrag och satt på signeringar, ibland utan att en enda människa kom, och året när det pirrade i magen av glädje över positiva recensioner och brände i kinderna av skam över sågningarna. Ett år där andra, och därmed också jag själv, plötsligt såg den gamla vanliga Jenny på ett nytt, främmande sätt. Det var omtumlande, spännande, ansträngande, roligt och jobbigt på en och samma gång.

2012 var också ett år av mängder av samtal och möten med skrivande människor, vänskaper som fördjupats och nya bekantskaper som inletts. Och av omåttlig stolthet över vänner som släppt böcker, sålt filmrättigheter och sett allt det hårda slitet leda till internationella framgångar.

Men ett debutantår handlar också om att komma vidare, att ta nästa steg till att bli en riktig författare, som smider medan järnet är varmt, som inte var ett "one hit-wonder", som har hittat sin röst och kan utveckla sitt författarskap, som får bli medlem i författarförbundet och bli valbar till förtroendeposter. Under sommaren skrev jag mitt andra manus och i början av oktober fick jag det antaget av förlaget med planerad utgivning i mars 2013. Hurra! Visst, manuset saknade fortfarande ett slut och visst, både betaläsare och förlaget tyckte att väldigt mycket ändringar borde göras, men det skulle säkert gå. För visst är jag en av dem som lätt klämmer ur sig en bok om året parallellt med heltidsjobb? Visst är andraboksångest bara för veklingar och inte för tuffa reklamare som jag? Visst?

Jag önskar verkligen att det vore så. Att jag kunde sluta det här inlägget här med ett "Gott nytt år" och så levde hon lycklig och produktiv i alla sina dagar.  Men tyvärr blev det inte så. Jag borde förstås ha sett det komma. När copyjobben i frilansfirman tornade upp sig vid horisonten och började överstiga en heltidstjänst. När vi satte igång en renovering av övervåningen som skulle ta två veckor, men förstås inte är klar än. Och när jag räknade ut att jag inte fick ta en enda dag ledigt från skrivandet om jag skulle hinna bli klar, inte ens julafton. Inte minst det här blogginlägget borde förmodligen ha fått mig att undra vad jag sysslade med. Men icke. Jag körde på ändå. För jag hade ju varit med förr minsann. Jobbat på en byrå där att komma hem före Rapport var att betrakta som en förkortad arbetsdag. Kört tio projekt parallellt utan att knota. Fått magkatarr, vaknat på nätterna med ångest men ändå aldrig någonsin missat en deadline. Inte jag inte.*

Men i början av december tog det tvärstopp. Gråtanfall, panikångest och sömnlöshet fick även mig att till slut inse att "Den här gången går det faktiskt inte. På riktigt." Så jag fick lov att dra i nödbromsen och lägga ner ett tag. Den duktiga flickan som aldrig missar en deadline fick kontakta kunder och förlag och säga "jag är ledsen, men ..."

Nu snart en månad senare känns det bättre. Jag försöker göra mer av saker jag mår bra av och mindre av sånt som stressar (mer pussel, dansspel på Wii och promenader och mindre sociala media till exempel). Fortfarande får jag svallningar av skuldkänslor över kunder som fått vänta och när bokbloggare skriver om att de ser fram emot Jenny Milewskis nya bok i mars. Men jag får fantastiskt stöd av familj, vänner och förlaget och gör mitt bästa för att tro på när mina bokhandlarvänner säger: "Äsch, att en bok blir uppskjuten - det händer hela tiden." Och framförallt glädjer jag mig åt  att kärleken till skrivandet ändå finns kvar. Jag vill skriva, jag kan skriva och jag har gott hopp om att ni som väntar ändå kommer att få mer att läsa från mig så småningom.

*Jo, en gång har jag faktiskt missat en deadline. 1999. Två veckor före mitt bröllop. Jag hade en dag på mig att skriva färdigt en broschyr och blev kidnappad från kontoret till min möhippa. Då gick det inte.