Just därför har jag nu beslutat trotsa mitt ostrukturerade jag och tvinga mig själv in i boken igen med hjälp av en metod. Vi har ett komplicerat förhållande metoder och jag. Å ena sidan tycker jag att det är ganska fånigt och jobbigt med metoder, ett hån mot hela min självbild. Å andra sidan inser jag att det är just såna som jag som behöver metoder och när jag väl provar en brukar jag gilla det. Ett tag åtminstone, tills jag misslyckas kapitalt med att upprätthålla dom.
Nåväl, nu har jag i alla fall beslutat att tillämpa den så kallade Snöflingemetoden för att få ordning på min idé och så småningom få bevis för att den faktiskt fungerar. Eller inte. Den heter så för att metoden bygger på samma princip som den så kallade "snöflingefraktalen". Riktigt vad det betyder vet jag inte, matematik är inte min starka sida, men den hittades tydligen på av nån von Koch på 1800-talet och ser ut så här i sina första steg:
Kontentan, både för fraktalen och skrivmetoden är helt enkelt att man börjar med en enkel form och sedan bygger ut det hela i fördefinierade steg tills man har det slutliga resultatet. Metoden är utarbetad av amerikanen Randy Ingermanson och finns beskriven här. Och eftersom det är en amerikan så finns naturligtvis även kursen, boken och mjukvaran att köpa, inklusive "Unique package deals".
Det kan man ju tycka vad man vill om, men faktum är att för mig, just nu, funkar det. Metoden tvingar mig att pendla mellan att utveckla karaktärerna och att utveckla historien och ger mig små aha-upplevelser hela tiden. Den tvingar mig också att fatta massor av beslut nu, innan jag skriver, vilket förhoppningsvis sparar en del tid i omskrivningar senare.
Jag är just nu på steg 5 och mycket möjligt kommer jag inte orka hela vägen. Men mina aha-upplevelser kommer jag ändå ha med mig och det är vackert så. Och faktiskt riktigt roligt, ett hån mot min självbild eller inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar