2012 - ett fantastiskt år som slutade i diket

Jaha, nu är 2012 alltså över. Ska man vara ärlig är väl tiden för att skriva årsrapporter om 2012 också över, men som mitt liv ser ut just nu är jag glad att jag ens orkar skriva en. Men mer om det senare.

Herregud vilket år det blev, 2012. Kanske det konstigaste i mitt liv någonsin. Mitt debutantår, året när resan som inleddes 2006 med en skrivkurs i Stockholm till slut blev till en bok för människor att köpa, låna, tycka om (eller i förekommande fall avsky). Det var året när jag gick från att vara en helt vanlig reklamarbetande tvåbarnsmamma till en, åtminstone i någon mån, offentlig person. Eller som min nioåriga dotter skrev i en svenskauppgift på temat "skriv om en känd person":

"Min mamma är ganska känd för hon har skrivit en bok som barn inte får läsa. Hon har varit i tidningen många gånger och i tv en gång."

Ja, det här var det märkliga året när jag kunde ställa in Google på "senaste veckan" och få hundra träffar på mitt namn. Svarade på samtal från okända nummer och fick höra "Hej, jag heter Hanna Fahl och ringer från DN Kultur" eller "Hej, det här var från Nyhetsmorgon i TV4". Fick veta att jag ser ut "som en ung Siw Malmqvist", blev kallad för "Skräckflickan" och fick läsa att jag har skrivit en "riktigt störd bok". Och satt på en scen på Bokmässan i Göteborg i samtal med Johanna Koljonen och försökte se ut som om det var den naturligaste saken i världen. Det var året när jag höll föredrag och satt på signeringar, ibland utan att en enda människa kom, och året när det pirrade i magen av glädje över positiva recensioner och brände i kinderna av skam över sågningarna. Ett år där andra, och därmed också jag själv, plötsligt såg den gamla vanliga Jenny på ett nytt, främmande sätt. Det var omtumlande, spännande, ansträngande, roligt och jobbigt på en och samma gång.

2012 var också ett år av mängder av samtal och möten med skrivande människor, vänskaper som fördjupats och nya bekantskaper som inletts. Och av omåttlig stolthet över vänner som släppt böcker, sålt filmrättigheter och sett allt det hårda slitet leda till internationella framgångar.

Men ett debutantår handlar också om att komma vidare, att ta nästa steg till att bli en riktig författare, som smider medan järnet är varmt, som inte var ett "one hit-wonder", som har hittat sin röst och kan utveckla sitt författarskap, som får bli medlem i författarförbundet och bli valbar till förtroendeposter. Under sommaren skrev jag mitt andra manus och i början av oktober fick jag det antaget av förlaget med planerad utgivning i mars 2013. Hurra! Visst, manuset saknade fortfarande ett slut och visst, både betaläsare och förlaget tyckte att väldigt mycket ändringar borde göras, men det skulle säkert gå. För visst är jag en av dem som lätt klämmer ur sig en bok om året parallellt med heltidsjobb? Visst är andraboksångest bara för veklingar och inte för tuffa reklamare som jag? Visst?

Jag önskar verkligen att det vore så. Att jag kunde sluta det här inlägget här med ett "Gott nytt år" och så levde hon lycklig och produktiv i alla sina dagar.  Men tyvärr blev det inte så. Jag borde förstås ha sett det komma. När copyjobben i frilansfirman tornade upp sig vid horisonten och började överstiga en heltidstjänst. När vi satte igång en renovering av övervåningen som skulle ta två veckor, men förstås inte är klar än. Och när jag räknade ut att jag inte fick ta en enda dag ledigt från skrivandet om jag skulle hinna bli klar, inte ens julafton. Inte minst det här blogginlägget borde förmodligen ha fått mig att undra vad jag sysslade med. Men icke. Jag körde på ändå. För jag hade ju varit med förr minsann. Jobbat på en byrå där att komma hem före Rapport var att betrakta som en förkortad arbetsdag. Kört tio projekt parallellt utan att knota. Fått magkatarr, vaknat på nätterna med ångest men ändå aldrig någonsin missat en deadline. Inte jag inte.*

Men i början av december tog det tvärstopp. Gråtanfall, panikångest och sömnlöshet fick även mig att till slut inse att "Den här gången går det faktiskt inte. På riktigt." Så jag fick lov att dra i nödbromsen och lägga ner ett tag. Den duktiga flickan som aldrig missar en deadline fick kontakta kunder och förlag och säga "jag är ledsen, men ..."

Nu snart en månad senare känns det bättre. Jag försöker göra mer av saker jag mår bra av och mindre av sånt som stressar (mer pussel, dansspel på Wii och promenader och mindre sociala media till exempel). Fortfarande får jag svallningar av skuldkänslor över kunder som fått vänta och när bokbloggare skriver om att de ser fram emot Jenny Milewskis nya bok i mars. Men jag får fantastiskt stöd av familj, vänner och förlaget och gör mitt bästa för att tro på när mina bokhandlarvänner säger: "Äsch, att en bok blir uppskjuten - det händer hela tiden." Och framförallt glädjer jag mig åt  att kärleken till skrivandet ändå finns kvar. Jag vill skriva, jag kan skriva och jag har gott hopp om att ni som väntar ändå kommer att få mer att läsa från mig så småningom.

*Jo, en gång har jag faktiskt missat en deadline. 1999. Två veckor före mitt bröllop. Jag hade en dag på mig att skriva färdigt en broschyr och blev kidnappad från kontoret till min möhippa. Då gick det inte.

Ett öppet brev till mig själv

Det här inlägget vill jag rikta till mitt yngre jag, hon som så ofta kände sig slapp och oföretagsam och som undrade om hon någonsin skulle klara av vuxenlivet.

Kära Jenny, om tjugo år kommer en vanlig onsdagkväll i ditt liv att se ut så här:

17.25 Anländer hemmet efter en lång arbetsdag
17.50 Middagen står på bordet
18.15 Avfärd mot Lund och hundkurs för äldsta dottern
18.40 Åter i hemmet. Diskar och samlar ihop återvinning
19.05 Avfärd mot danslokal med yngsta dottern, lämnar återvinning på vägen
19.10 Hämtar upp danskompis 1
19.15 Hämtar upp danskompis 2
19.20 Levererar barn vid danslokal och kör åter mot Lund
19.30 Anländer till Max. Köper milkshake och skriver skräckroman
19.55 Avfärd mot brukshundsklubben
20.00 Hämtar äldsta dottern efter hundkurs
20.10 Lämnar av dotter hemma och fortsätter mot danslokal
20.20 Anländer till danslokal och skriver skräckroman.
20.35 Stoppar in yngsta dottern och danskompisar i bilen
20.40 Avlämnar danskompis2
20.45 Avlämnar danskompis 1
20.55 Anländer hemmet. Bäddar på soffan åt yngsta dottern (eftersom vi bygger om barnens rum)
21.10 Läser bok för yngsta dottern
21.20 Hjälper äldsta dottern med matteläxan
21.30 bloggar

Så oroa dig inte tjejen, det ordnar sig ska du se. Passa på att lata dig så länge du kan är mitt råd. Själv ska jag skriva lite mer skräckroman, tror jag.

Listad!

Lotta Olsson på DN har sammanställt sin lista från bokmässan över årets bästa deckare. Även om jag inte helt kan sympatisera med genreklassificeringen så är jag naturligtvis grymt stolt. Bara att få komma på samma lista som min idol Val McDermid - det är stort det.

Tuff deckartant som skriver sällsynt läskiga böcker. Du som inte läst till exempel "Och sjöjungfrun sjöng sin sång", "Under ingrodda ärr" och "Imitatören" - gör det.

Happy Halloween!

Har firat dagen som sig bör, med att ge först ge skräcktips i Skånska Dagbladet tillsammans med tre andra läskiga brudar och sedan delta i skräckdagen under SF-bokhandelns femårsjubileum - stort grattis till Malmös bästa bokhandel. Det var också där jag fjäskade till mig detta tjusiga zombieporträtt tecknat av Jimmy Wallin på Apart Förlag. Äntligen, har längtat efter ett sånt i evigheter.

Skall du hänga med? Nja.

Bortsett från min kraftansträngning med bokmässerapporten är det glest på bloggen just nu. Och kommer så förbli ett tag, är jag rädd.

Det händer mycket saker nu. Roliga, fantastiska, obegripliga saker. Det börjar forma sig en ny tillvaro som sträcker sig betydligt längre än det tillfälliga besök som en debutroman innebär. Samtidigt som min vanliga, gamla tillvaro fortsätter som om ingenting hade hänt, utan att maka på sig det allra minsta för att ge plats för det nya.

För det mesta tar jag emot det som händer med nyfikenhet, tacksamhet och stor förväntan. Men ibland känner jag mest för att sjunga med i Bob hunds låt och gömma mig och mitt författarpersona i en garderob. Det är då jag inte bloggar. Det är då jag tittar på "Hela Sverige bakar" istället.

Kapitel 7: Böckerna

Och nu är äventyret alltså över och det enda som återstår är högen med böcker på vardagsrumsbordet. Förutom en bok var till barnen har jag som strikt regel att bara köpa signerade böcker av folk som jag har pratat med eller lyssnat till under mässan. Det här blev årets skörd:

Den mest rörande av signeringarna det här året måste vara Maj Sjöwalls. Hon orkade inte sitta och signera under mässan, men hade försignerat flera hundra exemplar av nyutgåvorna. Tack, Maj!

Men den snyggaste signeringen var definitivt den här. Kolla in! Lars Krantz som illustrerade min novell Död snö till Utopi magasin tecknade den här söta farbrorn i mitt ex av hans serieroman Dödvatten - på sju minuter blankt! Fullständigt obegripligt för någon som jag som knappt kan rita streckgubbar.

Så nu är den äntligen färdig, denna något överambitiösa mässrapport. Men det fick det vara värt, för det här äventyret vill jag komma ihåg länge. Bokmässan 2013 kommer att ha ett och annat att leva upp till, om man säger så.

Kapitel 6: Framträdandena

Men nu var jag ju faktiskt inte på Bokmässan bara för att skrota runt och titta på tanter. Jag skulle ju jobba också, gudbevars. Med två signeringar, hos SF-bokhandeln och förlaget, och ett seminarium. Jag hade blivit varnad för att man som debutant kan känna sig väldigt liten och betydelselös på mässan och jag hade därför satt upp ett i mina ögon realistiskt mål att 1, få signera minst en bok till en vilt främmande människa och 2, klara seminariet på söndagen utan att göra bort mig fullständigt.

Efter signeringarna, som överträffade målet med 100% alltså två böcker till vilt främmande människor och några till bekanta, var det dags för seminariet. Herregud, så nervös jag var. Och så stort det blev. Att först sitta i Speakers Lounge med Johanna Koljonen och Amanda Hellberg och prata ihop sig. Sedan skrida uppför rulltrappan till K-salarna och gå förbi kön (!) som stod och väntade utanför salen. Sätta sig på scenen, få en mygga runt öronen och en namnskylt på golvet och titta på alla människor som skulle lyssna på mig. Gulp.

Men det gick bra. Johanna är en fantastisk moderator och vi hade väldigt roligt där uppe på scen. Och att döma av vad diverse bokbloggare skrev efteråt så var det fler som hade roligt. De fyrtiofem minutrarna flög fram och plötsligt var det dags att skrida nerför rulltrappan igen, gå fram till det långa signeringsbordet med en ny skylt som det stod "Jenny Milewski" på, sätta sig på samma stol som Jonas Gardell suttit på dagen innan och ta itu med signeringskön. Kö! Säkert tvåhundra gånger kortare än Jonas Gardells kö, men ändå. Och i det ögonblicket kände jag mig inte det minsta liten och betydelselös. Bara mycket lycklig.

Liten debutant signerar på SF-bokhandeln

Twitterfeed inför seminariet

På scen från långt håll (snodd från någons instagram, glömt vem sorry)

På scen från närmare håll (foto Nene)

Signeringsskyltarna

Amanda ser snygg ut och jag signerar (också snodd från någon jag glömt vem)

Present från bokmässan. Moleskin!