Såld till Tyskland!

Ja, jag erkänner. Inför lanseringen av Skalpelldansen hade jag en inre punktlista av förhoppningar och drömmar, av varierande grad av verklighetsförankring. En "bucket list" för mitt framtida författarskap så att säga. Punkterna på listan sträckte sig från det tämligen troliga, som att få åtminstone en bloggrecension, till det fullständigt osannolika - som att  Edward Norton skulle tacka ja till att spela huvudrollen i Hollywoodfilmatiseringen, regisserad av Quentin Tarantino.

Det som hände för en vecka sedan, när min eminenta agent Maria på Grand Agency ringde och meddelade att "Vi har ett bud från Tyskland!" var definitivt på Edward Norton-delen av skalan. Fattar ni så coolt? Att bli utgiven på tyska marknaden, med 80 miljoner av potentiell läsarkrets (eller nåja, sexmånaders bebisar kanske inte är så mycket potential i förstås). Och inte nog med det, Heyne Verlag som kommer att ge ut Skalpelldansen i Tyskland ger också ut ... wait for it ... STEPHEN KING!! Ursäkta att jag skriker, men det är stort, riktigt stort. Videoklippet nedan är filmat under ett evenemang i höstas anordnat av "mitt" (och Stephens) förlag. Bara tanken gör mig en aning yr.



Nu väntar jag bara på att Quentin ska ringa.

Rester av mänskligt liv

Det är någonting med övergivna byggnader som fascinerar mig. Alltså inte medeltida borgruiner och fornlämningar, sånt har jag alltid haft ett pinsamt lågt intresse för. Men moderna platser, som för inte särskilt länge sedan hade en funktion att fylla för oss människor, men som nu bara är till för sig själva. Det finns något härligt olycksbådande i det som skräckförfattaren i mig inte kan låta bli att älska.

Häromdagen var jag och äldsta dottern på promenad med hunden och råkade hamna i "industriområdet" här i byn. Där finns bland annat en gammal betongfabrik som Skanska valde att lägga ner för tio år sedan. En helt enorm fabriksbyggnad som nu bara står öde. Själva fabriken skyddas av grindar och taggtråd, men runt kontorsbyggnaden kunde vi snoka, jag och dottern. Kika in genom fönstren på ihoptorkade krukväxter och övergivna tavelsuddar och försöka ta oss fram till huvudingången där rabatternas växter helt tagit över. Tio år, mer än så krävs alltså inte för naturen att helt ta över människans mödosamt uppbyggda strukturer.

I'm back!

Jo, så är det. Friskförklarad hos försäkringskassan, färdigbehandlad hos psykologen och tillbaka i skrivandet igen. Egentligen har jag varit det ett bra tag nu, men vis av erfarenheten har jag inte velat dra på alla cylindrar med en gång utan smugit igång lite försiktigt. Och därför låtit bloggen vila ytterligare en tid.

Men nu är jag här. Sitter på favoritfiket i Lomma och skriver spökhistoria och trivs alldeles utomförträffligt bra med att vara frisk igen. Några livslögner fattigare, några erfarenheter rikare och förhoppningsvis med en mer verklighetsförankrad bild av vad en människa får plats med i tillvaron.

På återhörande!

They tried to make me go to rehab ...

Det är märkligt det här med utbrändhet, eller utmattningssyndrom som min officiella diagnos lyder. Trots att jag känner en hel hord människor som gått igenom det, och trots att jag själv till och med skrivit artiklar om det till landstingets medborgartidning så har jag nog aldrig riktigt fattat vad det innebär. Jag har hört vänner som utan problem kunnat jobba 80 timmar i veckan berätta hur de efter väggen haft som dagsprojekt att plocka ur diskmaskinen och tänkt att det var symboliskt menat. För riktigt så illa kunde det väl ändå inte bli.

Men jag vet bättre nu.

I början av min sjukskrivning hade jag mycket svårt att acceptera sakernas tillstånd. Tänkte att jag kunde vara utbränd lite i smyg. Jag hade ju lagt ner jobbet och skjutit upp boken och om jag sov en stund på dagen så kunde jag nog ändå åka och storhandla, skjutsa till judotävlingen och tacka ja till den där lilla tillställningen jag så gärna ville gå på. Visserligen fick jag betala efter varje gång, vaknade halv fem och hade så ont i kroppen att jag ville gråta, men det kunde det väl vara värt, eller? Jag tog det ju faktiskt mycket, mycket lugnare än jag brukade.

Nej, nej, nej sa psykologen. Helt fel taktik. Du måste hitta en nivå du kan hålla hela tiden, låta hjärnan återhämta sig i lugn och ro utan att någonsin utmanas för mycket, annars trillar du tillbaka till ruta ett varenda gång. Eller som min vän Anne uttryckte det: "Att ha så tråkigt att man vill skrika rakt ut, det är enda sättet."

Så nu gör jag som de säger. Jag har reducerat min tillvaro till promenader och tupplurar framför skid-VM och gör mina sysslor i mycket långsamt tempo (det här blogginlägget kommer ta mig en halv dag att skriva). Att göra-listor gör jag fortfarande, men nu för att stoppa mig själv från att göra för mycket.  Hur det känns? Det känns för djävligt rent ut sagt. Hopplöst ibland, väldigt ensamt och fruktansvärt långtråkigt. Precis som det ska vara. Men jag har min hund som sällskap och jag har mina "begränsat kreativa, repetitiva aktiviteter inom patientens intresseområden, utförda i måttligt tempo." Japp, vi snackar handarbete.

Matelassering - mycket begränsat kreativt

Slutresultat = rehabgrytlappar

Mitt nästa projekt. För vem kan motstå ett äkta 70-talshandarbetskit från Konsum?

2012 - ett fantastiskt år som slutade i diket

Jaha, nu är 2012 alltså över. Ska man vara ärlig är väl tiden för att skriva årsrapporter om 2012 också över, men som mitt liv ser ut just nu är jag glad att jag ens orkar skriva en. Men mer om det senare.

Herregud vilket år det blev, 2012. Kanske det konstigaste i mitt liv någonsin. Mitt debutantår, året när resan som inleddes 2006 med en skrivkurs i Stockholm till slut blev till en bok för människor att köpa, låna, tycka om (eller i förekommande fall avsky). Det var året när jag gick från att vara en helt vanlig reklamarbetande tvåbarnsmamma till en, åtminstone i någon mån, offentlig person. Eller som min nioåriga dotter skrev i en svenskauppgift på temat "skriv om en känd person":

"Min mamma är ganska känd för hon har skrivit en bok som barn inte får läsa. Hon har varit i tidningen många gånger och i tv en gång."

Ja, det här var det märkliga året när jag kunde ställa in Google på "senaste veckan" och få hundra träffar på mitt namn. Svarade på samtal från okända nummer och fick höra "Hej, jag heter Hanna Fahl och ringer från DN Kultur" eller "Hej, det här var från Nyhetsmorgon i TV4". Fick veta att jag ser ut "som en ung Siw Malmqvist", blev kallad för "Skräckflickan" och fick läsa att jag har skrivit en "riktigt störd bok". Och satt på en scen på Bokmässan i Göteborg i samtal med Johanna Koljonen och försökte se ut som om det var den naturligaste saken i världen. Det var året när jag höll föredrag och satt på signeringar, ibland utan att en enda människa kom, och året när det pirrade i magen av glädje över positiva recensioner och brände i kinderna av skam över sågningarna. Ett år där andra, och därmed också jag själv, plötsligt såg den gamla vanliga Jenny på ett nytt, främmande sätt. Det var omtumlande, spännande, ansträngande, roligt och jobbigt på en och samma gång.

2012 var också ett år av mängder av samtal och möten med skrivande människor, vänskaper som fördjupats och nya bekantskaper som inletts. Och av omåttlig stolthet över vänner som släppt böcker, sålt filmrättigheter och sett allt det hårda slitet leda till internationella framgångar.

Men ett debutantår handlar också om att komma vidare, att ta nästa steg till att bli en riktig författare, som smider medan järnet är varmt, som inte var ett "one hit-wonder", som har hittat sin röst och kan utveckla sitt författarskap, som får bli medlem i författarförbundet och bli valbar till förtroendeposter. Under sommaren skrev jag mitt andra manus och i början av oktober fick jag det antaget av förlaget med planerad utgivning i mars 2013. Hurra! Visst, manuset saknade fortfarande ett slut och visst, både betaläsare och förlaget tyckte att väldigt mycket ändringar borde göras, men det skulle säkert gå. För visst är jag en av dem som lätt klämmer ur sig en bok om året parallellt med heltidsjobb? Visst är andraboksångest bara för veklingar och inte för tuffa reklamare som jag? Visst?

Jag önskar verkligen att det vore så. Att jag kunde sluta det här inlägget här med ett "Gott nytt år" och så levde hon lycklig och produktiv i alla sina dagar.  Men tyvärr blev det inte så. Jag borde förstås ha sett det komma. När copyjobben i frilansfirman tornade upp sig vid horisonten och började överstiga en heltidstjänst. När vi satte igång en renovering av övervåningen som skulle ta två veckor, men förstås inte är klar än. Och när jag räknade ut att jag inte fick ta en enda dag ledigt från skrivandet om jag skulle hinna bli klar, inte ens julafton. Inte minst det här blogginlägget borde förmodligen ha fått mig att undra vad jag sysslade med. Men icke. Jag körde på ändå. För jag hade ju varit med förr minsann. Jobbat på en byrå där att komma hem före Rapport var att betrakta som en förkortad arbetsdag. Kört tio projekt parallellt utan att knota. Fått magkatarr, vaknat på nätterna med ångest men ändå aldrig någonsin missat en deadline. Inte jag inte.*

Men i början av december tog det tvärstopp. Gråtanfall, panikångest och sömnlöshet fick även mig att till slut inse att "Den här gången går det faktiskt inte. På riktigt." Så jag fick lov att dra i nödbromsen och lägga ner ett tag. Den duktiga flickan som aldrig missar en deadline fick kontakta kunder och förlag och säga "jag är ledsen, men ..."

Nu snart en månad senare känns det bättre. Jag försöker göra mer av saker jag mår bra av och mindre av sånt som stressar (mer pussel, dansspel på Wii och promenader och mindre sociala media till exempel). Fortfarande får jag svallningar av skuldkänslor över kunder som fått vänta och när bokbloggare skriver om att de ser fram emot Jenny Milewskis nya bok i mars. Men jag får fantastiskt stöd av familj, vänner och förlaget och gör mitt bästa för att tro på när mina bokhandlarvänner säger: "Äsch, att en bok blir uppskjuten - det händer hela tiden." Och framförallt glädjer jag mig åt  att kärleken till skrivandet ändå finns kvar. Jag vill skriva, jag kan skriva och jag har gott hopp om att ni som väntar ändå kommer att få mer att läsa från mig så småningom.

*Jo, en gång har jag faktiskt missat en deadline. 1999. Två veckor före mitt bröllop. Jag hade en dag på mig att skriva färdigt en broschyr och blev kidnappad från kontoret till min möhippa. Då gick det inte.

Ett öppet brev till mig själv

Det här inlägget vill jag rikta till mitt yngre jag, hon som så ofta kände sig slapp och oföretagsam och som undrade om hon någonsin skulle klara av vuxenlivet.

Kära Jenny, om tjugo år kommer en vanlig onsdagkväll i ditt liv att se ut så här:

17.25 Anländer hemmet efter en lång arbetsdag
17.50 Middagen står på bordet
18.15 Avfärd mot Lund och hundkurs för äldsta dottern
18.40 Åter i hemmet. Diskar och samlar ihop återvinning
19.05 Avfärd mot danslokal med yngsta dottern, lämnar återvinning på vägen
19.10 Hämtar upp danskompis 1
19.15 Hämtar upp danskompis 2
19.20 Levererar barn vid danslokal och kör åter mot Lund
19.30 Anländer till Max. Köper milkshake och skriver skräckroman
19.55 Avfärd mot brukshundsklubben
20.00 Hämtar äldsta dottern efter hundkurs
20.10 Lämnar av dotter hemma och fortsätter mot danslokal
20.20 Anländer till danslokal och skriver skräckroman.
20.35 Stoppar in yngsta dottern och danskompisar i bilen
20.40 Avlämnar danskompis2
20.45 Avlämnar danskompis 1
20.55 Anländer hemmet. Bäddar på soffan åt yngsta dottern (eftersom vi bygger om barnens rum)
21.10 Läser bok för yngsta dottern
21.20 Hjälper äldsta dottern med matteläxan
21.30 bloggar

Så oroa dig inte tjejen, det ordnar sig ska du se. Passa på att lata dig så länge du kan är mitt råd. Själv ska jag skriva lite mer skräckroman, tror jag.

Listad!

Lotta Olsson på DN har sammanställt sin lista från bokmässan över årets bästa deckare. Även om jag inte helt kan sympatisera med genreklassificeringen så är jag naturligtvis grymt stolt. Bara att få komma på samma lista som min idol Val McDermid - det är stort det.

Tuff deckartant som skriver sällsynt läskiga böcker. Du som inte läst till exempel "Och sjöjungfrun sjöng sin sång", "Under ingrodda ärr" och "Imitatören" - gör det.

Happy Halloween!

Har firat dagen som sig bör, med att ge först ge skräcktips i Skånska Dagbladet tillsammans med tre andra läskiga brudar och sedan delta i skräckdagen under SF-bokhandelns femårsjubileum - stort grattis till Malmös bästa bokhandel. Det var också där jag fjäskade till mig detta tjusiga zombieporträtt tecknat av Jimmy Wallin på Apart Förlag. Äntligen, har längtat efter ett sånt i evigheter.

Skall du hänga med? Nja.

Bortsett från min kraftansträngning med bokmässerapporten är det glest på bloggen just nu. Och kommer så förbli ett tag, är jag rädd.

Det händer mycket saker nu. Roliga, fantastiska, obegripliga saker. Det börjar forma sig en ny tillvaro som sträcker sig betydligt längre än det tillfälliga besök som en debutroman innebär. Samtidigt som min vanliga, gamla tillvaro fortsätter som om ingenting hade hänt, utan att maka på sig det allra minsta för att ge plats för det nya.

För det mesta tar jag emot det som händer med nyfikenhet, tacksamhet och stor förväntan. Men ibland känner jag mest för att sjunga med i Bob hunds låt och gömma mig och mitt författarpersona i en garderob. Det är då jag inte bloggar. Det är då jag tittar på "Hela Sverige bakar" istället.

Kapitel 7: Böckerna

Och nu är äventyret alltså över och det enda som återstår är högen med böcker på vardagsrumsbordet. Förutom en bok var till barnen har jag som strikt regel att bara köpa signerade böcker av folk som jag har pratat med eller lyssnat till under mässan. Det här blev årets skörd:

Den mest rörande av signeringarna det här året måste vara Maj Sjöwalls. Hon orkade inte sitta och signera under mässan, men hade försignerat flera hundra exemplar av nyutgåvorna. Tack, Maj!

Men den snyggaste signeringen var definitivt den här. Kolla in! Lars Krantz som illustrerade min novell Död snö till Utopi magasin tecknade den här söta farbrorn i mitt ex av hans serieroman Dödvatten - på sju minuter blankt! Fullständigt obegripligt för någon som jag som knappt kan rita streckgubbar.

Så nu är den äntligen färdig, denna något överambitiösa mässrapport. Men det fick det vara värt, för det här äventyret vill jag komma ihåg länge. Bokmässan 2013 kommer att ha ett och annat att leva upp till, om man säger så.

Kapitel 6: Framträdandena

Men nu var jag ju faktiskt inte på Bokmässan bara för att skrota runt och titta på tanter. Jag skulle ju jobba också, gudbevars. Med två signeringar, hos SF-bokhandeln och förlaget, och ett seminarium. Jag hade blivit varnad för att man som debutant kan känna sig väldigt liten och betydelselös på mässan och jag hade därför satt upp ett i mina ögon realistiskt mål att 1, få signera minst en bok till en vilt främmande människa och 2, klara seminariet på söndagen utan att göra bort mig fullständigt.

Efter signeringarna, som överträffade målet med 100% alltså två böcker till vilt främmande människor och några till bekanta, var det dags för seminariet. Herregud, så nervös jag var. Och så stort det blev. Att först sitta i Speakers Lounge med Johanna Koljonen och Amanda Hellberg och prata ihop sig. Sedan skrida uppför rulltrappan till K-salarna och gå förbi kön (!) som stod och väntade utanför salen. Sätta sig på scenen, få en mygga runt öronen och en namnskylt på golvet och titta på alla människor som skulle lyssna på mig. Gulp.

Men det gick bra. Johanna är en fantastisk moderator och vi hade väldigt roligt där uppe på scen. Och att döma av vad diverse bokbloggare skrev efteråt så var det fler som hade roligt. De fyrtiofem minutrarna flög fram och plötsligt var det dags att skrida nerför rulltrappan igen, gå fram till det långa signeringsbordet med en ny skylt som det stod "Jenny Milewski" på, sätta sig på samma stol som Jonas Gardell suttit på dagen innan och ta itu med signeringskön. Kö! Säkert tvåhundra gånger kortare än Jonas Gardells kö, men ändå. Och i det ögonblicket kände jag mig inte det minsta liten och betydelselös. Bara mycket lycklig.

Liten debutant signerar på SF-bokhandeln

Twitterfeed inför seminariet

På scen från långt håll (snodd från någons instagram, glömt vem sorry)

På scen från närmare håll (foto Nene)

Signeringsskyltarna

Amanda ser snygg ut och jag signerar (också snodd från någon jag glömt vem)

Present från bokmässan. Moleskin!

Kapitel 5: De surrealistiska ögonblicken

Det måste vara så att bokmässan är en magisk plats. Och då menar jag inte på det där "oh, så trevligt. Det här var ju helt maagiskt"-sättet, utan på riktigt. För mitt i bokmässe-kaoset, bland alla tiotusentals människor händer mycket underliga saker ibland.

Som när man står i toakön och tänker på den där boken man hade lovat signera åt någon och lägga undan i montern och den personen kommer ut från toaletten två sekunder senare. Eller när man träffar en gammal kollega i hissen till ICA Focus, en kollega som man inte har sett på femton år. Eller att man har tänkt att stämma träff med en nuvarande kollega någon gång under dagen och ens kompis (som aldrig träffat kollegan) går lite före och väljer att sätta sig bredvid kollegan på morgonens första seminarium.

Men av alla konstiga ögonblick under bokmässan tar de här ändå priset (igen, utan inbördes ordning):

1, Får "Fallvatten" signerad av Mikael Niemi och säger: "Ser verkligen fram emot den här. Jag skriver skräck själv så katastrofroman ligger ju inte så långt ifrån." Mikael Niemi tittar på min namnbricka och säger: "Jenny Milewski, ja. Det är ju du som har skrivit den där blodiga, i Stockholmsmiljö, va? Den har man ju hört talas om. Den ska jag köpa!"

2, Dansar till DJ:n Tobias Dödselectro på Telegrams fest (i säkert fyra minuter) och väcker omedelbar uppståndelse. Christer Lundberg kan inte sluta prata om det dagen därpå. Vet fortfarande inte om det var för att jag dansade bra eller dåligt. Eller bara för att folk tror att människor med jumperset inte kan dansa techno.

3, Får "Dark matter" signerad av Michelle Paver och berättar att jag tänker ta med hennes bok som "recommended reading" till mitt skräckseminarium nästa dag. Michelle Paver svarar: "Oh yes, I saw that seminar in the program. I'm so annoyed I have to fly back tonight, I really wanted to go. Even though I wouldn't have understood much." Detta av författaren till en av de bästa skräckromaner jag någonsin läst! Kan förstås ha varit en lögn, men en ytterst fin lögn i så fall.

4, Dricker bubbel tillsammans med bland andra författarkollegorna Cecilia Gyllenhammar och Lina Forss i baren högst upp i Gothia Towers och berättar att jag hängt med en 13 år yngre finsk skräckförfattare på Börsen. Förvirrad tystnad uppstår. Jag förstår ingenting och känner mig oerhört generad - innan jag inser att de andra tror att jag är 30. Roligt, men fullständigt obegripligt.

5, Står på ett bokbloggsmingel och pratar om språkundervisningen i min dotters skola med Anders de la Motte och hans fru (eftersom hon har jobbat där). Inte så underligt i sig kanske, men på bokmässan? Borde vi inte ha pratat om hans böcker istället? Jag får be om ursäkt nästa gång jag träffar honom på Kajgatan 34 i Lomma - vi brukar båda sitta och skriva där ibland.

6, Ser Lotta Olsson på DN i Speakers Lounge och kastar mig fram för att tacka för den fina recensionen av Skalpelldansen (trots att jag vet vilket etikettsbrott det är - sorry, jag blev bara så exhalterad). Hon berättar då att hon rekommenderat böcker i DN:s monter två mornar i rad - och att min bok var med! Och jag och Nene som hade tänkt att gå dit, men inte hann i tid. Attans.

Och slutligen, den här bilden som jag hittade på Instagram. Inlägget innan handlade om att hon hade fått Dandy signerad av Guillou. Surrealistiskt var ordet, sa Bull.

Kapitel 4: Tanterna

Härmed utser jag officiellt 2012 till tanternas år på bokmässan i Göteborg. Åtminstone var det så för mig. De bästa seminarierna, de coolaste replikerna, de magiska ögonblicken när man vill skratta och gråta på samma gång - de tillhörde tanterna. Och jag har målbilden klar för mig de närmaste fyrtio åren.

Till de bästa tanterna på Bokmässan 2012 utser jag (utan inbördes ordning):

Ilon Wikland 82 år: "När jag var tre år blev jag skjuten av min morbror och fick flytta till farmor. Det var en fantastisk barndom."

Barbro Lindgren 75 år: "Jag är så slö så jag orkar aldrig hitta på något. Jag tar riktiga saker och snyggar till dom lite bara. Som med min ex-man Loranga. Fast girafferna hittade jag på. Barn gillar ju sånt."

Maj Sjöwall 77 år: "Det började med att vi åkte båt på Göta Kanal. Det fanns en amerikansk turist där som var alldeles för snygg och som Per tittade alldeles för mycket på, så då sa jag att henne mördar vi." (om idén till Roseanna, den första boken i Roman om ett brott-serien).

Till bonus-tanter utser jag också Vargbröder-författaren Michelle Paver och Jenny Lindh, som skriver bibliotekarie-spalten i DN. De är ju tekniskt sett inte tanter än - men kommer att bli fantastiska exemplar så småningom, det är jag säker på.

Men visst, det fanns mindre inspirerande tanter på mässan också. Jag nämner inga namn, men Augustprisbelönade tanter som snor talartid från sina panelkollegor till obegripliga rants om sin senaste bok och stirrar i taket när andra pratar hamnar inte på min lista, så det så.

Barbro Lindgren hos Rabén & Sjögren. Älsk!

Ilon Wikland i samtal med Mark Levengood. Älsk!

Michelle Paver pratar om research med Rickard Olsson. Älsk!

Jenny Lindh svarar på frågor i DN:s monter. Älsk!

Maj Sjöwall lyckades jag inte fotografera eftersom batteriet i mobilen tog slut. Men älsk på henne också.

Kapitel 3: Människorna

Före, under och efter bokmässan fylls Facebook, Twitter och bloggar av folk som ska/håller på att/återhämtar sig från att: stänga Park, dricka för mycket rödvin, mingla med kändisar mitt i natten, stirra avundsjukt på andra som minglar med kändisar mitt i natten och annat i liknande stil. Dock inte jag.

Inte för att jag ser ner på folk som stänger Park, för det gör jag inte. Inte för att jag inte gillar att mingla och träffa folk, för det gör jag. Utan mest för att jag festar så dåligt. Efter en enda kväll med för mycket alkohol, för lite sömn och den psykiska ansträngning det innebär att försöka föra konversationer med berusade människor är jag helt rökt i en vecka. Och eftersom jag är på bokmässan för att suga upp så mycket upplevelser jag bara kan så har jag inte råd med det, helt enkelt. Även om jag ibland drabbas av lätt ångest över det jag eventuellt missar, det erkänner jag.

Men trots bristande Park-tid har jag ändå träffat otroligt mycket trevliga människor under årets bokmässa, med mitt nyblivna författarskap som legitim ursäkt att inleda konversationer med kreti och pleti. Vissa var kära återseenden med gamla bekanta man aldrig stöter på annars, Som Åsa Schwarz, Caroline Jensen, Johan Theorin, folket på Kolik Förlag och inte minst skämttecknaren Hans Lindström som jag har som stående programpunkt att klappa på (Hans avskyr bokmässan och jag har lovat hans son som jag jobbar med att muntra upp honom lite varje år).

Andra var helt nya bekantskaper som jag förhoppningsvis kommer att möta igen, som den sjukt trevliga fantasyförfattaren Maria Turchaninoff som jag hade lyckan att få uppleva den mytomspunna buffén på Börsen med (ja, jag har fått ta Göteborgs borgmästare i hand under kristallkronor, pilutta er det har inte ni). Och hennes förlagskollega Kaj Korkea-Aho som jag kunde prata Fredagen den 13:e med, även det under kristallkronor (bara en sån sak).

Bokmässan 2012 blev också året när jag lärde känna mina trevliga förlagskollegor Cecilia Gyllenhammar och Christer Lundberg, bli döpt till Skräckflickan av samma Christer (vilket ju är väldigt fyndigt eftersom han debuterar med "Gräspojken" - ja, Christer är från Göteborg) och fick prata med bokbloggare som skrivit väldigt fint om Skalpelldansen, som Calliope Books och Pocketlover. Säkert har jag glömt en hel massa folk också, men det gör nog inget. De har säkert glömt mig också.

UPPDATERING:
Trots min käcka avslutning har jag lidit av svår ångest hela dagen över alla jag glömde i inlägget. Så Marcus Priftis, Henrik Tord, Niklas Orrenius, Pernilla Alm, Pia Printz, Anna Levahn, Christin Ljungqvist och alla ni andra: det var väldigt trevligt att träffa er också.

Johan Theorin i Bonniers monter

Christer signerar i Telegrams monter

Jag, Åsa Schwarz och Lena Karlin (foto Caroline Jensen)

Christer och Cecilia på signeringsutflykt i Kungsbacka (bild Annika Seward)

Maria Turchaninoff med kristallkrona i kön till buffén på Börsen - som visade sig bestå till 80% av rå fisk

Fler kristallkronor, Kaj samt okänd suddig finsk man. Ett strålande foto, verkligen

Kapitel 2: Excel-arket

Efter fyra års bokmässebesökande har jag lärt mig att nyckeln till en bokmässeupplevelse utan mental härdsmälta stavas P-L-A-N-E-R-I-N-G. I år hade jag gjort ett tjusigt exceldokument i A3-format (mässplaneraren på Bokmässans hemsida blev jag aldrig kompis med) med alla seminarier jag inte ville missa, alla signeringar jag ville stå i kö till, alla människor jag ville träffa, alla kompisars programpunkter och förstås inte minst mina egna.

Det väckte en del uppmärksamhet på mässan, mitt schema. Och en del avundsjuka. En kvinna bredvid mig på Maj Sjöwall-seminariet bad till och med att få fotografera av det. Min förläggare föreslog att jag till nästa år borde göra mitt program offentligt och skaffa followers. The guided tour of the bokmässa, liksom. Tja, varför inte? Men det roligaste med alltihop är ändå att alla nu verkar tro att jag är en mycket strukturerad person. Ha! Kom hit och titta i min garderob, säger jag bara.

Före

Efter

Sagan om Bokmässan kapitel 1: Vännerna

Mitt första tips för en riktigt lyckad bokmässa är att dela den med människor man tycker mycket om. Mässan kan vara en omtumlande, förvirrande och ibland nästan skrämmande plats och vikten av vänner att slappna av med, skratta ihop med och i förekommande fall fnissa elakt åt folk som förtjänar det med kan inte överskattas.

I år var bokmässan dessutom extra högtidlig för oss alla. Nene Ormes hade sin andra roman Särskild att lansera, Karin Tidbeck sin romandebut Amatka, Lisa Sjöblom sin andra bilderbok Leta loppan och Karin Waller hade ett seminarium om Urban Fantasy att hålla (tillsammans med Nene). Och Sara Bergmark och Mats Strandberg sprang förstås omkring som skållade råttor som vanligt.

Jag och Nene, min rumskompis, personliga stylist och ständiga stöd i tillvaron (bild snodd från Nenes instagram).

Karin Tibeck blir överöst med beröm från sin förläggare i Bonniers monter. "En ny Kallocain" och "kanske den mest intressanta romanen som ges ut i år" är ju inte så pjåkigt.

Sara och Mats under en av få pauser under mässan. En hel halvtimme hann vi hänga i Speakers Lounge.

Världens trevligaste bokhandelschef Karin tillsammans med Maria Turchaninoff

Bokmässan 2012: en saga i sju kapitel

Så var det över, det största äventyret hittills under min korta författarkarriär. Redan förra året skrev jag det här überentusiastiska inlägget om det årets bokmässa - och som ni kanske minns från det här inlägget förra veckan var mina förväntningar minst sagt höga. Men ändå ... så fantastiska, otroliga, magiska fyra dagar kunde jag aldrig drömma om att jag skulle få.

Trots att jag fortfarande lider av svår boksmälla, eller bokmässlingen som Mats Strandberg kallar det, tänkte jag ändå försöka sammanfatta mina intryck i några bokmässerelaterade inlägg på skilda teman - och samtidigt ge mina bästa tips till en riktigt lyckad bokmässa. Så bear with me - bokmässefrossan inleds inom kort.

Nu är det nära!

I morgon klockan åtta går tåget mot Göteborg (eller från Hjärup mot Lund, för byte till tåg mot Göteborg om man ska vara riktigt petig). Och jag är så redo som jag kan bli - förutom naglarna som ska målas alldeles strax. Säkert har jag glömt saker, men som min mamma brukar säga; "Det finns väl affärer där också, eller?"

Mässdressarna är utvalda, under viss vånda.

Excelarket med mässschemat är ifyllt. Blir nöjd om jag orkar med hälften.

Den magiska brickan är packad. Planerar att gå  ut och in från mässan många gånger, bara för känslan att gå förbi kön.

När drömmar slår in

Om bara en vecka börjar Bokmässan 2012 i Göteborg. Det blir min fjärde i ordningen och den första som publicerad författare.

2009 var jag på min allra första bokmässa. I april det året hade jag skickat in den första versionen av Skalpelldansen (som då inte ens hette Skalpelldansen) och vid tiden för bokmässan hade jag hunnit få svar från fyra av de sju förlag jag skickat till; två standardrefuseringar, ett lektörsutlåtande och ett "vi är intresserade, men vår lektör har inte hunnit läsa färdigt än". Eftersom jag inte hade förväntat mig annat än standardrefuser var jag fortfarande i chock över att det kanske fanns en liten, liten chans att min manus skulle bli utgivet.

Jag åkte ensam på lördag morgon och åkte tillbaka samma kväll. Jag tänkte att det var bäst att köpa seminariekort så att det inte skulle märkas så mycket hur ensam jag var. Så det gjorde jag. Jag kände ingen och hade inget planerat och allt var stort och ofantligt spännande.

Jag minns fortfarande hur jag gick runt på mässan och tänkte att det vore väldigt trevligt att få ha en egen bok där någon gång. Jag såg författare som signerade och tänkte att det vore väldigt trevligt att få skriva sitt namn i en egen bok någon gång. Jag gick förbi VIP-zonen på andra våningen och tänkte att det vore väldigt trevligt att få sitta där med de andra författarna någon gång. Och jag satt i  K1 medan Simon Beckett pratade och tänkte att det vore väldigt trevligt att få ha ett eget seminarium någon gång. Och alldeles särskilt i en av de finaste seminariesalarna, som K1.

Det har varit en minst sagt lång och slingrig väg, men nu är jag faktiskt där. På torsdag morgon åker jag till Göteborg tillsammans med Nene Ormes, en av alla nya författarvänner jag inte kände för tre år sedan. Jag ska vara kvar i fyra dagar och har en särskild namnbricka och får komma in över allt. Även i VIP-zonen. På fredag eftermiddag och lördag eftermiddag ska jag signera min egen bok och på fredag kväll ska jag gå på buffén på Börsen som bara särskilt inbjudna får. Och på söndagen ska jag ha ett eget seminarium.

Ja, precis allt det som jag drömde om då händer nu, om en vecka. För några dagar sedan fick jag ett brev från Bokmässan med besked om vilken seminariesal som gäller - och då började jag nästan gråta. För nästa söndag klockan tolv är det inte Simon Beckett som sitter i och pratar i K1. Det är jag. Och jag tänker att även om ingen vet hur det här kommer att gå, även om det nya manuset jag skickade till förlaget igår aldrig skulle bli bok, även om min karriär som författare skulle sluta här så är det ändå fullständigt fantastiskt otroligt det jag får vara med just nu.

Det här är tiderna och platserna för mina officiella framträdanden på Bokmässan. Så om du skulle känna dig lika vilsen och ensam på mässgolvet som jag gjorde för tre år sedan, kom och säg hej vetja.

Fredag 28/9 kl 15.00-15.30 Signering i SF-bokhandelns monter A02:42

Lördag 29/9 kl 16.00-16.30 Signering i Telegram Förlags monter B05:51

Söndag 30/9 kl 12.00-12.45 Seminarium om skräck med Amanda Hellberg och Johanna Koljonen i K1

Med röd näsa i Kristianstad

Igår var det dags för höstens första officiella författarframträdande, på Kristianstad Bokfestival. Färden dit föregicks av en hel del ångest - inte så mycket för själva framträdandet utan för att jag var så förbenat förkyld. Att vakna klockan två på natten för att man är tvungen att ta två alvedon mot feberyran kändes väl inte direkt som en god uppladdning. Men "the show must go on", som det så fint heter.

Kristianstad Bokfestival är enligt egen utsago (och det stämmer säkert) Skånes största litterära evenemang och årets festival är den fjortonde i ordningen. I årets program fanns storheter som Monika Fagerholm, Gerda Antti, Aris Fioretos ... och inte minst PC Jersild. Hans Barnens ö var en av mina tonårs största läsupplevelser och jag kommer inte att glömma Reine och begravningsbanden så länge jag lever. Tyvärr missade jag hans föredrag (av hälsoskäl) men jag köpte i alla fall den här:

Och fick en sån här i:

Fint det. Programpunkten jag skulle medverka i kallas författarstafett och är helt enkelt sex författare som avlöser varandra med vardera tio minuters prat om vad som helst som rör ens skrivande. Eller speed dating med publiken, som Nene Ormes kallade det förra året. Stafetten ägde rum inne på biblioteket, på den här fina scenen (och med mikrofon och allt):

Och så här tjusigt skyltat var det. Jag måste erkänna att det fortfarande känns väldigt märkligt att titta på den där kvinnan på författarporträtten och tänka att det där är jag (fast utan söndersnuten näsa då). Själva framträdandet gick riktigt bra tycker jag, trots förkylningen. Det kom mycket folk, jag sa ungefär det jag hade tänkt och jag undvek att nysa publiken i ansiktet.

Direkt efter mig kom Tomas Arvidsson (som bland anant skrivit Enkelstöten och Dubbelstöten) och han pratade bland annat om att det är för mycket våld i litteraturen. Lite roligt, kan man tycka.

Efter stafetten blev det chokladavtackning och författarmingel. Och sen tog jag tåget hem igen.

Idag har förkylningen bestämt sig för att ge igen för gammal ost och jag och mina näsdukar har därför tillbringat dagen så här. Och ikväll ska jag tvinga tjejerna att titta på "You´ve got mail" med mig. Det är ju också rätt trevligt.