För mycket av det goda

Mycket bloggande har det varit ont om på sistone. Och anledningen till det stavas D-E-C-E-M-B-E-R. En riktig skitmånad är det. Dubbelt så eftersom så den är så fullsmockad med treeevligheter att man genast får dåligt samvete för att man tycker att det är en skitmånad.

Förutom alla kunder som pressar deadlines för att "vi alla ska kunna ta julledigt sen" är det glöggmingel, julavslutningar, lussetåg (gärna för båda barnen på olika ställen samtidigt för att skapa maximal frustration), köpa avtackningspresenter, baka pepparkakor, hitta på julklappar som kan kompensera för den där touch-mobilen med fri surf som inte kommer att inköpas till tioåringen, koka knäck som ingen kommer att äta och gå på ännu mera glöggmingel. Gärna arrangerade under parollen "Ta en paus från julstressen", varpå man till slut vill skrika: "Men fattar ni inte? Det är ju det här som är julstressen!"

Dessutom måste nödvändigtvis alla dessa trevligheter äga rum under en årstid som omöjliggör all form av effektiv förflyttning. I fredags var det julfest med mitt förra jobb. I Köpenhamn var det tänkt, men det fick förstås bokas av eftersom inte tågen gick och vi fick äta julbord på Kronprinsen istället. På väg dit ramlade en av oss på en isfläck och bröt foten, under middagen ringde VD:ns fru som hade kört fast i en snödriva och framemot kaffet satt alla med sina mobiler och försökte lista ut huruvida bussen hem var inställd eller inte. Suck.

Nej, nu får jag sluta gnälla. Julbordet var jättegott, det ska bli mycket trevligt att fira jul med familjen i Dalarna och jag ser med spänning fram emot att åter få se "Trolltyg i tomteskogen" på julafton. Jag behöver nog bara äta lite fler pepparkakor så blir jag snäll.

Och för att komma i extra stämning bjuder jag på en juldikt från Malmö FFs officiella julkort som undertecknad totat ihop alldeles själv, med ganska mycket hjälp från Victor Rydberg

Första gången

I min bokklubb läser vi just nu ännu en tegelsten, "Ängelns lek" av Carlos Ruiz Zafon. Den, liksom författarens förra och första roman "Vindens skugga", utspelar sig i Barcelona på 20-talet och är en mystisk, gammeldags historia om en plågad ung författare som sluter en pakt med en gåtfull man som kanske är djävulen.

Det är lätt att föreställa sig att den här Faust-historien som andas Edgar Allen Poe, Dostojevskij och Dickens är skriven i ett uråldrigt bibliotek av en gammal, spansk överklassherre med dubbelt efternamn. Men så läser man lite på Wikipedia och finner att Carlos är en före detta reklambyråkille som skrivit manus i Hollywood och är född 1964. Coolt.

De första meningarna i "Ängelns lek" lyder:

 "En författare glömmer aldrig första gången han tog emot pengar eller några lovord för en historia han skrivit. Han glömmer aldrig första gången han kände fåfängans vederkvickande gift sprida sig i ådrorna när han trodde att skrivandet - om ingen upptäckte hans brist på talang - inte bara skulle ge honom tak över huvudet och mat i magen, utan också det han mest av allt åstundande: att få se sitt namn i tryck på ett simpelt bokomslag som säkert skulle leva mycket längre än han själv. Det ögonblicket kommer för alltid att vara fastetsat i hans minne, för i den stunden har hans själ fått ett pris och han är förlorad."

Jag vet precis när mitt ögonblick inträffade. Jag hade skrivit 150 sidor av "Tomrum" och för första gången släppt ifrån mig manuset för läsning. Med en klump i magen gav jag det till en kollega som jag visste skulle våga säga att det var skit. När han några dagar senare berättade att håret hade rest sig på armarna när han läste ett visst kapitel, då var det kört. Då visste jag att jag måste fortsätta skriva.

En alldeles särskild dag...

...är det idag. Jo visst, andra advent och mindre än tjugo dagar till jul och allt. Men framför allt den dagen på året då man bara måste lyssna på Bob Hund. Musiken, texten, videon. Så bra att man bara vill gråta. Eller tjuta.

Aj då

Jag tycker att det alltid är lika intressant när väl uttänkta teorier krockar med verkligheten. Ja, det är både spännande och trevligt med användande av sociala media i marknadsföring. Ja, det ligger i tiden att företag och myndigheter släpper kontrollen och bjuder in konsumenter och medborgare att förvandlas från mottagare till medskapare. Och så kallar man det "crowd sourcing" så blir det ännu tjusigare.

MEN, att släppa kontrollen innebär ju också att...just det, tappa kontrollen. Som när Citytunneln i Malmö anordnar en tävling, Underground Music Challenge, för att ta fram den officiella låten inför invigningen och låter vem som helst skicka in bidrag. Och sedan låter vem som helst rösta fram vinnaren. Då kan man istället för att bygga varumärke behöva ägna sin tid åt att ta bort spydiga kommentarer från Youtube. Och få stå ut med att folk skickar runt länken som ett skämt på Facebook.



 Tack Anna för tipset! På Facebook förstås.

Jag har bestämt mig!

Alldeles för länge nu har jag gått och väntat och längtat efter att storförlagen ska ge ett definitivt besked om mitt manus "Tomrum". Senast i förra veckan fick jag ännu ett obestämt mail från en förläggare som "håller på och läser" men som "inte vet om det riktigt håller", vänligt avslutat med ett "du kan absolut skriva". Jo, det får man ju hoppas. Folk betalar mig ju många hundra kronor i timmen för att göra det.

Egentligen är det absurt att jag har låtit väntandet formligen förlama mitt skrivande så länge. Det finns massor av saker i mitt liv som är viktigare än att bli publicerad och enda anledningen till att jag skriver utan betalning är ju för att det är roligt. Och om det inte blir roligt längre, vad är då poängen?

Nej, det får bli slut med det nu. Mycket tack vare moraliskt stöd och välbehövlig uppsträckning från The Amazin' Nene Ormes har jag bestämt mig. To hell with it. Slut med att ängsligt vittja in-korgen många gånger om dagen och vänta på att förläggare ska ringa "nästa vecka" i flera månader. Nu har jag en plan och den ser ut så här:

1. Lägga ner novellskrivandet som fungerat som konstgjord andning under väntandet.
2. Skriva om "Tomrum" en sista gång. Ska jag släppa taget om den vill jag vara 100% nöjd själv först.
3. Skicka till några ytterligare förlag jag inte provat än.
4. Vänta i tre månader, inte en dag längre. Och om jag inte fått något kontrakt då tänker jag:

1. Med mutor alternativt hot förmå min AD-kompis Krille att designa ett omslag
2. Trycka boken själv på print-on-demand
3. Sälja mina aktiefonder och bjuda in alla som har lyssnat på mitt boktjat till en sjuhelvetes releasefest med mat och sprit och boksignering och mexikanska brottningsmasker. Och när gästerna lämnar festen ska Carl Cederfeldts vackra signaturmelodi följa dom ut i natten:



Och sen ska jag lägga ner. Så det så.

Var kommer reklam ifrån?

På grund av ett planerat hundinköp till våren så innehar familjen Milewski numera en prenumeration på tidningen "Härliga hund". Häromdagen damp det nya numret ner i brevlådan, inklusive en helsidesannons för Dogmans hundbäddar som undertecknad medverkat i. Jag hade hunnit glömma bort den och hajade till själv när jag bläddrade i tidningen framför TV:n. Det känns alltid lite märkligt att se sina egna texter i tryck, även om det säkert är en västanfläkt mot att få en hel roman publicerad.

Och om det är underligt för mig, så verkar det vara ännu konstigare för omgivningen. Dottern, som vant sig vid mammas märkliga jobb, visade stolt annonsen för en kompis som utbrast:
"Vadå, din mamma har gjort? Hur menar du?"
"Ja, hon har hittat på den och skrivit texten", försökte min dotter förklara. Men kompisen såg fortfarande helt oförstående ut. Här grep jag in och sa, lite klämkäckt:
"Ja, det är ju faktiskt inga maskiner som hittar på all reklam utan riktiga människor."
"Är det?" sa kompisen.

Och då slog det mig. I dessa tider av bloggande, twittrande och facebookande blir vi allt mer vana vid att all kommunikation har en riktig, identifierbar människa som avsändare (eller åtminstone en pseudonym). Anonyma reklambudskap med bara ett varumärke som garant kanske mycket möjligt är en utdöende kommunikationsform. Och vi copywriters skulle få övergå till att bli spökskrivare till företagsledningar och talespersoner. Tja, varför inte?

Förresten kan jag meddela att den stolta vinnaren i Dogmans bildtävling nu är utsedd. Det blev Bullis i Sollerön som fick flest röster. Grattis till dig! Över 2 000 bidrag och 20 000 röster blev det totalt, långt mer än vi hade vågat hoppas på.

Att föda ett monster

Jag och min Harry Potter-tokiga dotter var på bio i fredags, gissa vilken? Mycket har klagats på om första delen av "Dödsrelikerna" och det mesta håller jag med om. Det är en transportsträcka, det är grått och dystert och för mig som inte har läst böckerna är det dessutom rätt svårbegripligt emellanåt.

Sällan har jag väl sett en film som så tydligt räknar med publikens förförståelse. Inga planteringar, inga tydliga presentationer av nya karaktärer eller händelser. Flera gånger fick jag viskfråga dottern för att fatta. Slarv? Med säkerhet inte, snarare ordentlig målgruppsanalys.

Mest fascinerad är jag dock över hur hela Harry Potter-historien har förvandlats över tiden. Från de första lekfulla åren på Hogwarths, med fantasifulla detaljer, föremål och lektionsämnen till detta svulstiga och ärligt talat rätt pretto monster till historia, som mest liknar en blandning mellan "Schindler´s list" och "Sagan om ringen".

Jag undrar om allt detta fanns i fru Rowlings plan från början. Eller om hon bara började i en ände och sen fick panik när världen krävde fler och fler, tjockare och tjockare böcker. Då kanske hon inte tyckte att Quidditch och trolldryckslektioner var tillräckligt längre och började gripa vilt omkring sig för inspiration. Lite synd kan jag tycka. Men uppenbarligen bra marknadstaktik.