Författarens makt

Trots att min officiella skrivledighet är över håller jag mig krampaktigt fast i romanbubbla så länge jag kan. Idag är det skrivande av en nyinsatt scen som står på programmet (vid sidan av Wii-spelande med sjuk sjuåring).

Redigering i all ära, men att skriva nytt är ändå betydligt roligare. Det är ju då man som författare får utöva sin oinskränkta makt att bestämma över sitt eget universum, vilket är oerhört tillfredsställande. Särskilt när man som jag idag har en helt ny karaktär att utöva den på. Och alldeles särskilt när det är något så spännande som en seriemördargroupie förklädd till kulturjournalist. Allt får jag bestämma; vad hon heter, vad hon har på sig, vilken dialekt hon har, vilka ord hon använder och inte minst hur min stackars huvudkaraktär ska hantera denna människa.

Jämfört med andra är jag nog inte någon särskilt strukturerad författare, men i det här fallet har jag faktiskt gjort en sån här:

En scenstruktur helt enkelt. Mina brukar bestå av två delar, en mindmapliknande där jag för in fakta om om karaktärer, miljöer och de övergripande syftena med scenen. Det andra pappret är helt enkelt ett flödesschema över vad som ska hända, tänkas och sägas från början till slut. På det sättet kan jag bli säker på att helheten funkar och att jag landar där jag vill, innan jag sätter igång med själva texten. Det är också här jag får se till att få med de planteringar som behövs för senare scener. Som i det här fallet, när jag måste ge kulturjournalisten en anledning att ringa på hemma hos min huvudperson, ungefär 100 sidor längre fram i boken.

Just den här scenstrukturen har legat på min köksbänk hela helgen och klottrats fullare och fullare under diskning, müslirostning och andra hushållsgöromål. Och är därför aningen kladdig och svårläst vid det här laget. Men förhoppningsvis gör den jobbet ändå.

I redigeringsträsket

Jag är nu på tredje dagen av min efterlängtade ledighet från det vanliga copyarbetet för att skriva på mitt eget. Förutsättningarna kunde inte vara bättre. Bekväm soffa på Malmö Högskolas bibliotek, laddad termos, spotify i lurarna och trevligt sällskap av redan utgiven författarkollega som kan kasta framgångsvibbar åt mitt håll.

Det är alltså nu det ska ske. Den sista omredigeringen av "Tomrum" som antingen ska ta manuset den sista biten till förlagsantagning eller resultera i en egenutgivning senare i vår. Men det här med redigering är inte helt enkelt. Även om jag har en hyfsat tydlig bild av vad jag vill uppnå och en lista över de ändringar som ska göras finns ju ändå risken att det i själva verket blir sämre istället för bättre. Att jag istället för att göra historien mer intensiv och engagerande för läsaren förvandlar alltihop till en hopplös röra. Eller i mitt fall, till en blodig massa.

Just nu har jag ändå en hoppfull känsla av att jag tänker rätt, blandad med en viss genans över att det jag trodde var bra förra gången nu känns pinsamt dåligt. Hoppas bara att jag inte tycker likadant om det jag gör nu om några månader. Risken finns.

Hallå där, Jenny Milewski

Är lite matt nu i slutspurten med en årsredovisning och tillika ett av årets största skrivuppdrag. I vanlig ordning har jag intervjuat ett ganska stort antal personer för att få koll på fakta. Och som vanligt blir jag så avundsjuk. Jag vill också bli intervjuad och svara på frågor! Men eftersom det inte lär inträffa inom den närmaste framtiden så får jag väl intervjua mig själv. Frågorna har jag snott från Sydsvenskans söndagsbilaga, därför att jag tycker att dom är roliga.

Vilken låt passar som soundtrack till ditt liv?
-"Fuck you" med Cee Lo Green. Inte för att jag är särskilt aggressiv, men för kontrasten. En polerad soul-låt med en helt oborstad text, lite "good, ol' shock value" som Cee Lo själv sagt. Som en tvåbarnsmamma som skriver skräck ungefär.

Vika uttryck använder du för mycket?
-Det måste vara "Jag kan tycka..." Det är ett förskräckligt uttryck. Antingen tycker man eller så håller man käften. Så tycker jag.

Vilken ålder upplever du att du är i just nu?
-Mitt Wii Fit upplever att jag är 44, taskigt nog. Men 35 ungefär. Jag fyller 40 i år och det vill jag inte riktigt kännas vid. Men jag är väldigt glad att jag inte är 25 längre.

Vilka böcker brukar du ljuga om att du har läst?
-Jag är skamligt dåligt beläst på litteraturklassiker, har inte ens läst "Brott och straff". Men det ljuger jag inte om, jag skulle bli genomskådad omedelbart. Däremot skulle jag kanske kunna ljuga och säga att jag läst allt av Stephen King. Det borde jag kanske, men man har ju ett liv att leva också.

Vilken slakteriprodukt gillar du mest just nu?
-Scans Hot Dogs. Liksom jag gjort de senaste 30 åren. Hemskt är det, men sant.

När tycker du att folk är riktigt pinsamma?
Hela tiden. Jag har en absurt låg pinsamhetströskel. Jag står inte ut med ens fem minuter av "The Office" utan att börja kallsvettas.

Vad är det äckligaste du vet?
Allt som har med oljemiljardärer att göra. Att jordens gemensamma resurser används för att köpa jetplan och fotbollslag, det är äckligt.


Vad gillar du själv med ditt utseende?
Att jag fortfarande efter två barn har något som liknar en midja.

Vad är det svåraste med att vara du?
Att jag är så disträ och har så dåligt minne. Jag försöker intala mig att det är för att jag tänker på viktiga saker, men jag vet inte.

Jag skulle gå ut och handla strumpor och kom hem med...
-Ingenting förmodligen. Jag är en urdålig shoppare, velar fram och tillbaka och när jag väl bestämt mig är det  alltid slut.

Vilket är ditt största nörderi?
-Jag är en typisk serienörd. Alltså inte nörd på serier utan snöar in på en sak i taget och byter när jag tröttnar. Kan vara allt från virkning till amerikanska sportbilar. Mitt jobb tvingar mig ju också att nörda in på de mest underliga saker. Som kylanläggningar för fiskefartyg till exempel.

Vilken musik ger dig ståpäls?
-Vad som helst som är riktigt tungt. Death Metal...Hiphop...Opera...det spelar ingen roll, bara det liksom dundrar i kroppen. Men att skriva till funkar bara en enda sak. Mozart.

Vilket är ditt partytrick?
Att jag kan slå min högra tumme ur led på kommando. Ungefär som Mel Gibson och hans axel i "Dödligt vapen". Bara oerhört mindre coolt.

Nytt i portföljen

De här annonserna ingår i en kampanj för konsultföretaget Purple Scout som just nu går i Sydsvenskans ekonomidel. Jenny Svensson på Youwza! har projektlett och gjort formen och jag har skrivit copyn.

Modedesigners brukar prata om "signaturplagg", kläder som symboliserar deras unika särdrag som formgivare. Fanns det begreppet för copywriters skulle min "signaturannons" se ut ungefär så här. Helt textbaserad, rubrik i två meningar, lite humor, lite torrt. Det är jag.

Lika lite som en modedesigner kan sälja enbart signaturplagg kan förstås en copywriter bara skriva signaturtexter. Men det är roligt att få göra det ibland. Och det är roligt när kunden tycker om det.

För mycket av det goda

Mycket bloggande har det varit ont om på sistone. Och anledningen till det stavas D-E-C-E-M-B-E-R. En riktig skitmånad är det. Dubbelt så eftersom så den är så fullsmockad med treeevligheter att man genast får dåligt samvete för att man tycker att det är en skitmånad.

Förutom alla kunder som pressar deadlines för att "vi alla ska kunna ta julledigt sen" är det glöggmingel, julavslutningar, lussetåg (gärna för båda barnen på olika ställen samtidigt för att skapa maximal frustration), köpa avtackningspresenter, baka pepparkakor, hitta på julklappar som kan kompensera för den där touch-mobilen med fri surf som inte kommer att inköpas till tioåringen, koka knäck som ingen kommer att äta och gå på ännu mera glöggmingel. Gärna arrangerade under parollen "Ta en paus från julstressen", varpå man till slut vill skrika: "Men fattar ni inte? Det är ju det här som är julstressen!"

Dessutom måste nödvändigtvis alla dessa trevligheter äga rum under en årstid som omöjliggör all form av effektiv förflyttning. I fredags var det julfest med mitt förra jobb. I Köpenhamn var det tänkt, men det fick förstås bokas av eftersom inte tågen gick och vi fick äta julbord på Kronprinsen istället. På väg dit ramlade en av oss på en isfläck och bröt foten, under middagen ringde VD:ns fru som hade kört fast i en snödriva och framemot kaffet satt alla med sina mobiler och försökte lista ut huruvida bussen hem var inställd eller inte. Suck.

Nej, nu får jag sluta gnälla. Julbordet var jättegott, det ska bli mycket trevligt att fira jul med familjen i Dalarna och jag ser med spänning fram emot att åter få se "Trolltyg i tomteskogen" på julafton. Jag behöver nog bara äta lite fler pepparkakor så blir jag snäll.

Och för att komma i extra stämning bjuder jag på en juldikt från Malmö FFs officiella julkort som undertecknad totat ihop alldeles själv, med ganska mycket hjälp från Victor Rydberg

Första gången

I min bokklubb läser vi just nu ännu en tegelsten, "Ängelns lek" av Carlos Ruiz Zafon. Den, liksom författarens förra och första roman "Vindens skugga", utspelar sig i Barcelona på 20-talet och är en mystisk, gammeldags historia om en plågad ung författare som sluter en pakt med en gåtfull man som kanske är djävulen.

Det är lätt att föreställa sig att den här Faust-historien som andas Edgar Allen Poe, Dostojevskij och Dickens är skriven i ett uråldrigt bibliotek av en gammal, spansk överklassherre med dubbelt efternamn. Men så läser man lite på Wikipedia och finner att Carlos är en före detta reklambyråkille som skrivit manus i Hollywood och är född 1964. Coolt.

De första meningarna i "Ängelns lek" lyder:

 "En författare glömmer aldrig första gången han tog emot pengar eller några lovord för en historia han skrivit. Han glömmer aldrig första gången han kände fåfängans vederkvickande gift sprida sig i ådrorna när han trodde att skrivandet - om ingen upptäckte hans brist på talang - inte bara skulle ge honom tak över huvudet och mat i magen, utan också det han mest av allt åstundande: att få se sitt namn i tryck på ett simpelt bokomslag som säkert skulle leva mycket längre än han själv. Det ögonblicket kommer för alltid att vara fastetsat i hans minne, för i den stunden har hans själ fått ett pris och han är förlorad."

Jag vet precis när mitt ögonblick inträffade. Jag hade skrivit 150 sidor av "Tomrum" och för första gången släppt ifrån mig manuset för läsning. Med en klump i magen gav jag det till en kollega som jag visste skulle våga säga att det var skit. När han några dagar senare berättade att håret hade rest sig på armarna när han läste ett visst kapitel, då var det kört. Då visste jag att jag måste fortsätta skriva.

En alldeles särskild dag...

...är det idag. Jo visst, andra advent och mindre än tjugo dagar till jul och allt. Men framför allt den dagen på året då man bara måste lyssna på Bob Hund. Musiken, texten, videon. Så bra att man bara vill gråta. Eller tjuta.