My precious

I nästan ett år har jag varit boklös. Eller rättare sagt bokhyllelös och därmed boklös annat än i svårgreppbara högar och kartonger längst inne i förrådet. Men nu har vi äntligen fått dit golvlisterna i det omtapetserade biblioteket/TV-rummet och böckerna kunde få ett hem igen. Och åh, vad jag har saknat dom inser jag nu.

Att sortera in sina böcker är verkligen som att ta en resa genom sin egen historia och personlighet. Här finns all "god litteratur" som jag köpt men aldrig förmått mig att läsa. Och så dom som jag kanske borde skämmas för men tycker så mycket om. Mycket tydligt blir mitt långa svarta stråk runt bokstaven K (ja, jag sorterar i bokstavsordning trots bekymren när man köper nytt och måste flytta alltihop). Det svarta stråket med Stephen King och Dean Koontz alltså.

Människor är olika trogna mot sina böcker har jag förstått. Jag själv tillhör sorten som inte kan slänga eller ens ge bort böcker jag en gång köpt. Inte ens de jag inte tycker är bra. Eller förresten, den här gången lyckades jag faktiskt rensa ut hela tre exemplar; en konstig fantasybok, typ del 12 av 28, som jag fick gratis i en engelsk bokhandel för femton år sedan, en jubileumsskrift från BRIS samt en svårt fuktskadad Agneta Pleijel i pocket som jag också fått gratis. I övrigt sitter de där de sitter, mina böcker.

Att sortera en bokhylla gör också att man får lust att ge boktips. Och därför ger jag ett nu; Die Taube (Duvan) av Peter Süskind, han med Parfymen. Det är en förtjusande kortroman/långnovell om en man vars hela existens rämnar fullständigt när det plötsligt sitter en duva utanför hans rum en morgon. Jag har faktiskt läst den på tyska (sade hon lätt skrytsamt) men det finns översatt till svenska tror jag.

Så nu har jag dom äntligen, gamla och nya vänner att titta på när jag vill. Det känns mycket bra. Och snyggt blev det också, eller hur?

Kvantitetens makt

Det snackas alltid mycket om "kvalitet före kvantitet" och sånt. Men vad gäller skrivande, vill jag faktiskt hävda motsatsen. Åtminstone funkar det så för mig.

Jag har ju skrivit tidigare om att det går trögt med skrivandet just nu, främst beroende på mitt energisugande limbo-läge mellan publicerad och refuserad, med förlag som "ligger efter i läsningen" och som aldrig ringer när de lovar. Jag skriver inte dåligt, jag skriver inte långsamt, jag skriver ingenting.

Därför har jag sedan i fredags stenhårt tillämpat mitt egenuppfunna disciplineringsverktyg, som jag har döpt till Kontometoden (jag är ju ändå civilekonom). Den går ut på att man upprättar ett slags "skrivkonto" där uttagen består av ett dagligt skrivbeting, i mitt fall 500 ord, och insättningarna de antal ord man faktiskt presterar. Differensen blir behållningen på kontot. Alltså, skriver jag mer än 500 ord en dag ligger jag plus och har råd med en dålig dag lite senare. Skriver jag ingenting alls en dag måste jag å andra sidan jobba dubbelt så hårt för att komma i kapp.

Mekaniskt och själlöst? Absolut. En aning barnsligt? Kanske det också. Men det funkar faktiskt. För mig är kvantiteten en förutsättning för kvalitet. Jag kan inte skriva bra om jag inte skriver. Genom att tvinga mig själv över puckeln av icke-skrivande kommer glädjen och suget tillbaka och det handlar inte längre om att förmå sig att börja skriva utan om att inte kunna sluta.

Så fånigt eller inte, jag är glad som en lärka med just nu 367 ord plus på kontot. Och som man brukar säga: Alla sätt är bra utom de dåliga.

MFF vinner allsvenskan!

Eller det återstår ju att se. Men idag tillkännagav Internetworld de nominerade till årets Topp100 och mff.se, som jag ju varit inblandad i, finns med som enda klubbsajt. Så "Sveriges bästa sajt" är i alla fall en titel som Helsingborg inte har någon chans att ta i år. Ha!

När verkligheten överträffar skräcken

Skräckförfattaren Stephen King brukar säga att hans berättelser alltid utgår från två ord: "What if?" Just det är också anledningen till min kärlek till skräckgenren, friheten att skapa sina "Tänk om" hur skruvade som helst, skriva saker som aldrig någonsin skulle kunna hända i verkligheten. Eller...? Föreställ dig följande scenario:

Tänk om du vaknade en morgon och upptäckte att det stod en människa utklädd till rosa kanin och väntade utanför ditt hus. I en hel vecka följer kaninen efter dig, på bussen, i affären, utanför dagis, utan att säga något och utan att bryta mot några lagar (så ringa till polisen är ingen idé). Folk pekar och skrattar, kollegorna tittar underligt på dig och ingen vill längre sitta bredvid dig under lunchen. Och enda anledningen till alltihop är att några för dig okända människor bestämt att du gjort något som du ska straffas för, utan att du fått en chans att försvara dig. Låter inte det som uppslaget till en riktigt otäck skräckberättelse? Men det är det inte. Det är TV-underhållning.




Nej, jag har inte sett "Veckans kanin". Jag kommer aldrig någonsin att se "Veckans kanin". Jag hoppas att ingen vid sina sinnes fulla bruk kommer att se "Veckans kanin". Däremot har jag god lust att skriva en skräcknovell där Alex Schulman hittar tio rosa kaniner. Under sängen. Skämmes, TV3!

Lite reklam för reklam

I måndags lanserades den, Dogmans nya webtävling för alla husdjursägare. Ladda upp en rolig bild på ditt djur, skriv en rolig text i pratbubblan och tvinga alla dina vänner att rösta på ditt bidrag. Ungefär så är konceptet till sajten som jag och arbetsgruppen på The Concept Factory har totat ihop.

Just nu leder hunden Malva med 505 röster, med en husdjursgroda(!) på andra plats. Så ni som har djur, känn er manade. Själv har jag inga , så jag får inte vara med.

Dagens replik

Igår var det filmkväll hos familjen Milewski med "Harry Potter och Fenixorden". Måste tyvärr säga att jag tyckte att den var lite halvtrist. Jag saknar lekfullheten och de roliga detaljerna från de första filmerna, numera är det ju mörker och misär, dödsätare och Voldemortelände för hela slanten. Men det var inte det jag skulle berätta utan vad som hände i slutet av filmen när min yngsta dotter gav ett odödligt bidrag till filmhistorien.

I sista scenen, när vännerna är på väg mot tåget efter ännu ett år på Hogwarths säger Harry Potter, på sedvanligt kvasifilosofiskt filmmanér:

"Vi har åtminstone något som inte Voldemort har och som är värt att kämpa för:"

Varpå 7-åringen snabbt och gravallvarligt inflikar:

"En näsa."

Och det har hon ju fullkomligt rätt i. För som hon också sa: "Hur skulle man annars kunna näsgnuggas med dom man tycker om?".

Förresten, för den som till äventyrs inte har full koll på Harry Potter, så här ser han ut - Voldemort, aka Han vars namn icke får nämnas, aka Ralph Fiennes utan näsa, utan hår och med konstiga tänder:

Filmtips till helgen?

Idag har jag roat mig med att läsa lite i min, numera nedlagda, filmblogg. Det är alltid spännande att läsa texter man har hunnit glömma att man skrivit och just de här texterna fick mig att bli sugen på att skriva om film igen. Endera dan kanske jag återupplivar bloggen, men än så länge nöjer jag mig med att ge ett filmtips här.

District 9 (2009)

En sydafrikansk sci-fi-rulle, det låter kanske udda - och det är det också, på ett bra sätt. Den debuterande regissören Neill Blomkamp och producenten Peter "Sagan om ringen" Jackson har skapat en film som bjuder på ruskigt välgjorda effekter och snygg action samtidigt som den vänder upp och ner alla genrens schabloner och väcker skrämmande tankar om hur vi människor behandlar varandra.

"District 9" börjar med att ett gigantiskt rymdskepp anländer till jorden och stannar oförklarligt svävande över centrala Johannesburg. När människorna så småningom bordar skeppet hittas mängder av sjuka och svältande utomjordningar som måste evakueras från sitt trasiga skepp och interneras i primitiva flyktingläger.

20 år senare är de fortfarande kvar och sydafrikanerna börjar bli riktigt less på "the shrimps" (de ser ut som två meter höga räkor nämligen). Ett privat bolag, med skumma föresatser, anlitas för att evakuera utomjordingarna ut i bushen. Ledare för operationen blir fältarbetarenWikus van der Merwe som efter en serie olyckliga händelser blir tvungen att byta sida och gömma sig i utomjordingarnas ghetto, District 9.



Tekniskt blandar filmen fejkad dokumentärstil med riktigt välgjorda specialeffekter. Särskilt utomjordingarna känns trovärdiga, trots att de är helt datoranimerade. Scenerna från District 9 är inspelade i en riktig kåkstad i Soweto och det är förstås inte alls svårt att dra paralleller till Sydafrikas egen historia, men också till Palestina och andra delar i världen där människor behandlas illa på grund av sitt ursprung.

"District 9" nominerades till en Oscar för Bästa utländska film 2009. Det var den definitivt värd. Fyra lasersvärd av fem möjliga från mig.

Fler filmtips finns som sagt på min filmblogg "Dagens rehabfilm". Den startade jag som ett experiment under sjukskrivningen efter en operation jag gjorde i våras. Målet var att se en film om dagen i en hel månad och blogga om det. Och det gjorde jag faktiskt.